Att finna kyrkans väg i nya landskap

”Lutherdomen föddes i en konstantinsk, förmodern, lokal kultur och många av dess arbetsformer föddes i densamma. Nu måste den lära sig att leva i en fullkomligt annorlunda miljö som är post-konstantinsk, postmodern och postlokal.”¹

Dessa tre begrepp, relativt okända för gemene man, får vi strax anledning att återvända till längre fram.

Tiderna förändras

Ingen torde vara obekant med att tiderna förändras, och då syftas inte huvudsakligen på övergången mellan vintertid till sommartid, utan Tiden vi lever i. Kanske finns det dessutom fog att påstå att vi just nu lever i en tid av väldigt hastiga förändringar där en och samma individ kan få uppleva sig ha genomlevt flera olika samhällsparadigm. 

Finns det någon som inte slagits av hur annorlunda tillvaron och samhället upplevs idag i jämförelse med då de själva var unga? Fraserna ”det var bättre förr” och ”så var det inte när jag var ung” eller till och med den djupa sucken över ”dagens ungdom” har förmodligen sin bakgrund i just upplevelsen av dessa hastiga förändringar. 

Om tydliga förändringar kan ske under en och samma livstid är det inte djärvt att påstå att stora, mer övergripande, förändringar har skett sedan Reformationens tidevarv. 

Desto djärvare kan det tyckas vara att påstå att den lutherska teologin och särskilt dess ecklesiologi, det vill säga tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet, formades av en annan tids samhällsparadigm. 

Vad det kan innebära för den lutherska kyrkan idag är vad Jari Kekäle, präst och teologie doktor, behandlar i den artikel som citerats ovan. En av hans grundteser är helt enkelt att det finns anledning att reflektera över vad de nya tiderna innebär för en kyrka som i sina arbetssätt formats av en annan, helt annorlunda tid. 

Redan Bo Giertz på sin tid såg nödvändigheten av en sådan reflektion. Gustav Börjesson som var adjunkt hos Giertz då han blivit biskop, menar att frågan om de genomgripande demografiska förändringarna i det svenska samhället, till följd av industrialiseringen och urbaniseringen, låg Giertz varmt om hjärtat. Vid ett prästmöte 1957 tog han upp detta som en av de viktigaste frågorna för kyrkan att reflektera över. Syftet var att bättre kunna anpassa kyrkans arbetssätt till de nya förutsättningarna eftersom Kyrkans dåvarande arbetsformer var anpassade till en annan tid och miljö.²

Anders Nygren, biskop i Lunds stift 1948-58, anlade i ett uppmärksammat föredrag ”Det självklaras roll i historien” en liknande ansats. I detta föredrag hävdade Nygren utifrån historikerns perspektiv att det är viktigt att förstå vilken roll ”det självklara” har spelat för människor i alla tider. I alla tider har det funnits uppfattningar och övertygelser, paradigm, som är så självklara att de knappt går att urskilja i texter och urkunder från förr. Ändå är det just dessa självklara uppfattningar som djupast sätter sin prägel på tiden. Han hävdar att mitt i all information som möter oss från svunna tider så glöms det alltför lätt bort att det finns något, utanför den informationen som man undersöker, som allra djupast karakteriserar den ifrågavarande tiden som man försöker bilda sig en uppfattning om.

”Men de självklara förutsättningarna diskuterar man icke – man använder dem helt enkelt. De gälla med det självklaras rätt, de äro luften man inandas, atmosfären, i vilken man lever.”³

Om detta påstående som Nygren lägger fram stämmer, så innebär det att ett arbetssätt eller ett budskap i förgången tid kan utgå från en särskild självklar uppfattning eller föreställning som inte finns idag. Detta innebär i sin tur att både de arbetssätt och former av kommunikation som formades då inte fungerar på samma självklara sätt idag. 

Vad menas då med dessa tre begrepp, förmodern, lokal och konstantinsk kultur som troligtvis är relativt främmande för gemene man, men som sägs ha format den lutherska kyrkosynen? Utan några anspråk på en fullödig presentation ska vi här i all korthet försöka sammanfatta dessa begrepp. 

Förmodern – modern – postmodern

Den lutherska kyrkan föddes i en tid som ingen av oss nu levande har upplevt – den förmoderna.

I den förmoderna kulturen var frågan om vad som var sant given och den gavs av Gud genom hans uppenbarelse i Skriften och förmedlades av präster. Då denna sanning, Guds sanning, var den objektiva sanningen för alla människor gavs den utrymme i både kyrka och samhälle, och de enskilda människorna hade sina givna platser i ett större sammanhang. Den lutherska kyrkans historia gick dock så småningom in i den så kallade ”moderna” tiden.

I idéhistoriska sammanhang sägs ofta moderniteten ha sitt ursprung i två idétraditioner med rötter i Upplysningen, nämligen en förnuftstradition och en frihetstradition.

I Upplysningens förnuftsprojekt märks bland annat kampen för empiriska och rationella grunder för varje sanningsanspråk. Detta medförde en stark kritik mot vidskepelse, men också en kritik av tro i allmänhet. En stark religionskritik och en i företrädarnas ögon eftersträvansvärd sekularisering av samhället inleddes. Den klassiska naturvetenskapen med dess experimentella metod och objektiva kunskapsideal samt höga syn på människans inneboende potential till framsteg stod för agendan i denna strävan. 

Under upplysningen växte också en frihetsideologi fram. Den höga synen på de traditionella auktoriteterna i kyrka och samhälle som präglat den förmoderna tiden bytes ut mot den fria tanken och det fria talet. Man betonade vikten av en offentlighet där idéer och tankar öppet kunde ventileras och kritiskt granskas. Inget var nödvändigtvis sant för att Gud, Kyrkan eller adel påstod det. 

Båda dessa upplysningstraditioner – såväl den förnufts- som frihetsinriktade – får erkännas ha bidragit till vissa positiva utvecklingar i samhället, men upplysningstraditionen och det moderna projektet har också haft en baksida. Den har inte sällan åtföljts av en övertro på förnuftets förmåga och människans inneboende moraliska potential att utan Gud skapa paradiset på jorden. En övertro som fick sig en allvarlig törn under 1900-talets två stora världskrig. 

Även om naturvetenskapen fortfarande behärskas av det ideal som uppkom under den moderna tiden så uppkom en motreaktion mot modernismens olika baksidor, nämligen den så kallade postmodernismen. 

Det postmoderna samhället karaktäriseras av en raserad tilltro till både politiska ideologier eller religioner. Alla former av objektiva sanningsanspråk är nämligen problematiska i sig. Den stora tilltron till vetenskapen, som var ett typiskt uttryck för modernismen, har försvagats avsevärt, i synnerhet gällande vetenskapsgrenar inom humaniora. 

Sanningen menas vara relativ, vilket innebär att den egentligen inte existerar i objektiv mening. Istället uppfattas alla sanningsanspråk som tolkningar eller åsikter. Det medför att folk är misstänksamma mot de som gör anspråk på att uttrycka en sanning och det uppfattas som en vilja att styra. Viljan till Sanning är detsamma som viljan till makt och frågan om frihet och oberoende av någon eller något är ytterst stark. Gränser suddas ut, och ingenting är på förhand givet och varje människa måste upptäcka eller konstruera sig själv och sin egen verklighet. 

För den postmoderna människan innebär detta både en rot- och rastlöshet, och livet upplevs och betraktas som en serie tillfälliga förflyttningar och byten av roller. 

Lokal – postlokal

I en lokal kultur är religionen och religionsutövningen en naturlig del av bygemenskapen. Kyrkan stod mitt i byn och högtider och diverse sammankomster var normerande för hur bygemenskapen odlades. Man känner sina grannar som får namn efter deras plats i byn ”Johanna på berget” eller ”Bäcka-Markus”. Man delar deras vardag i både glädje och sorg och många gånger bor dessutom flera generationer av samma släkt i nära anslutning till varandra vilket medför att tron och dess uttryck också blir en naturlig del av släktgemenskapen. I en sådan lokal kultur blir frågan om att nå nya människor eller behålla nästa generation i kyrkan inte lika pressande eftersom de delade vanorna och traditionerna redan gör det arbetet. 

Den lokala kulturen i Sverige var förmodligen som mest påtaglig innan skiftesreformerna på 1800-talet genomfördes. Den sociala följden av skiftesreformerna och omfördelningen av jordbruksmarken blev att bönderna flyttade ut från byarna till sina nya sammanhängande ägor runt omkring på landsbygden. Samtidigt trängdes många jordlösa och fattiga bort från byarna där de tidigare hade kunnat ta del av bybornas gemensamma mark. Många flyttade därför in till tätorter och städer där det fanns fler möjligheter till annan sysselsättning, bland annat inom den snabbt växande industrin. 

För 200 år sedan bodde cirka 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Idag bor istället cirka 85 procent av svenskarna i tätorter. En sådan omfattande demografisk förändring påverkar också den enskilde människan och det sociala livet. På vissa håll i vår kyrka och vårt folk finns det säkert rester av sådana lokala kulturer, men Sverige som land har snarast gått in i en postlokal fas.

I den postlokala kulturen med hastiga förändringar är tillvaron mycket annorlunda den lokala. 

Föreställningar och förhållanden som var självklara i den lokala kulturen är inte det längre, även om många tror att så är fallet eller att de åtminstone borde vara det. I den postlokala kulturen är förändringar mångfaldiga och hastiga. Alternativen att välja mellan är obegränsade och den digitala världen öppnar upp för en gränslös ström av information från världens alla hörn. Det finns människor som bokstavligt talat endast spenderar sin tid och sitt liv i den virtuella, digitala världen. 

Denna pågående förändring av tillvaron skapar förvirring om vad som är bestående och sanna värden i livet. Trots att många numera bor i städer med grannar vägg i vägg och på så sätt kan sägas vara en del av en lokal kultur ter sig livet trots detta mycket annorlunda för dem. Svenskar bor ensamma i större utsträckning än män­niskor i andra länder, man värnar sitt oberoende och familjen har mindre inflytande på oss än vad som varit fallet historiskt. 

Konstantinsk – post-konstantinsk

Begreppet ”konstantinsk” härleds från Kejsar Konstantin som under 300-talet tillät kristendomen i romarriket samt senare under samma århundrade påbjöd att kristendomen blev statsreligion. Kyrkan har ända sedan hans dagar levt i relation till staten. Kyrkan har på så sätt betytt mycket för både Europa som helhet men också nationalstaternas framväxt. Och staten har betytt mycket för kyrkan, inte minst i samband med Reformationen. 

Då den Augsburgska bekännelsen inte mottogs med blida ögon 1530 hotade krig mellan den kejserliga romersk-katolska makten och de reformatoriska furstarna. Krig följde också, bland annat i form av det Schmalkaldiska kriget (1546-47). År 1555 kom till slut religionsfreden i Augsburg. Här fastslogs bland annat att rätten för de tyska furstarna i det Tysk-romerska riket att bestämma vilken religion som skulle gälla i deras furstendömen efter principen cuius regio, eius religio, ”den vars land, hans religion”. 

Samma princip tog Gustav Vasa fasta på och staten har historiskt beskyddat och premierat Svenska kyrkan. Kyrkan och samhällets skolväsende i Sverige gick också förr hand i hand. Detta märktes bland annat av att det som idag kallas skolminister förr hette ecklesiastikminister. Kyrkans präster bidrog med undervisning i skolorna och kunde också förvänta sig att eleverna hade grundläggande kunskaper i den kristna tron då de skulle påbörja sin konfirmandläsning.

Men nu är det en ny tid. Den post-konstatinska tiden. Staten beskyddar inte längre den lutherska tron och bekännelsen. Svenska kyrkan och staten skiljdes officiellt åt år 2000, men trots det råder sekulära politiska partier över henne, vilket medför att konfessionell luthersk tro får ytterst lite utrymme. Frånvaron av statens beskydd över den kristna lutherska tron medför att en allierad sedan länge inte går att räkna med. 

Den kristne bekännaren har inget företräde i Sverige, det ser man bland annat i den ständigt återkommande debatten om skolavslutningar i kyrkan, men också på senare tid i debatten om muslimska minareter i Växjö, vilka ibland jämförs med kyrkklockorna i våra kyrkor. Kristendomens roll i skolan har också trängts undan mer och mer genom åren. År 1919 avskaffades katekesen som lärobok i kristendomskunskap och år 1969 avskaffades kristendomskunskap helt som skolämne. Det resulterade visserligen i att ett antal kristna friskolor startades som hade kristendomsämnet som ett särskilt ämne utöver gällande skolplan, men nu inför valet 2018 ser vi krafter som vill förbjuda även den möjligheten. 

Vägen framåt?

Vad vi än tycker om dessa förändringar så är det ett fullbordat faktum att de har inträffat. Alla människor i vårt land och vår tid, trons liksom otrons folk, lever i och med dessa förutsättningar. Tas detta beaktande i kyrkans liv? Ska de ens göra det? Om, i så fall, hur?

Det torde vara uppenbart för de flesta att det stöd som staten och kulturen tidigare utgjort för den kristna kyrkans arbete nu är borta. Kyrkans oförmåga, eller möjligtvis ovilja, att omvärdera betydelsen av dessa kan nog delvis förklara den stora sekulariseringen i västvärlden.

Det första steget är att erkänna den rådande situationen. Det är ett faktum att människor inte längre praktiserar sin tro på order av en kung eller en stat, och att den sociala förväntan att överhuvudtaget vara kristen inte heller finns . 

Den lokala kulturen som tidigare kunde bidra till en sorts församlingsgemenskap utanför den söndagliga gudstjänsten finns inte längre och människors brist på tilltro till auktoriteter är påtaglig. 

Om bekännande kristna fortsätter som om staten och kulturen var allierade med deras tro och att det är möjligt att förvänta sig en återgång till dessa ”fornstora dar” finns det troligen föga framtidshopp för den evangelisk-lutherska tron i Sverige. Sådana förväntningar kan bara leda åt ett håll. Besvikelse och kyrklig depression. 

Men vad skulle man isåfall göra för att på ett fruktbart sätt förhålla sig till kyrkans nya levnadsvillkor? Utrymmet i denna artikel räcker inte till att dryfta denna komplexa fråga på ett tillfredställande sätt och svaret är nog heller inte helt entydigt, men några avslutande och övergripande tankar kan dock presenteras.

Det handlar åtminstone enligt Jari Kekäle varken om en förnyad förståelse om Kristus och frälsningen eller om förståelsen om Ordet och Sakramenten eller den traditionella liturgiska gudstjänstformen. Detta är vad olika grupperingar, liberala som konservativa, försökt att förändra, men det är inte där problemet ligger. 

Istället menar han att det som en gång fanns på ett självklart sätt i det kyrkliga arbetet var sådant som kan placeras inom den första trosartikelns område. Det handlar om mänsklig gemenskap och tillhörighet, personliga relationer och gemensamma mål.

”Kristen gemenskap kan inte bildas utan delade liv, men människor delar inte sina liv med varandra som de en gång gjorde. […] Istället är den kristna gemenskapen reducerad till en röst bland många röster och blir på så sätt nedbruten […] Lutheraner behöver inte endast lära sig den rätta läran utan också vad det innebär att leva tillsammans som kristna i denna nya tidens värld. I denna process att bygga upp Kyrkan behöver bekännande lutherska präster det konungsliga prästerskapet till att arbeta tillsammans med dem.”⁴

De kyrkor som har haft både majoritetskulturen, staten och den lokala bygemenskapen som stöttepelare har helt säkert en hel del att lära och hämta från andra sammanhang vad gäller gemenskapsbygge. Då främst från frikyrkor och olika typer av föreningskristendom med erfarenhet av missionsarbete i fjärran land, eftersom dessa under lång tid levt och utvecklats utan majoritetskulturens och statens stöd. I dessa sammanhang har man redan från början fått vara en del av en sorts subkultur, man har varit tvungen att bygga på ideella krafter och man har inte på ett lika tydligt sätt varit knuten till en geografiskt avgränsad plats. 

När det gäller byggandet av mellanmänsklig gemenskap med tillhörighet och personliga relationer, sådant som faller under första trosartikelns område, finns på många ställen det levande konungsliga prästadömet, det gudstjänstfirande folket, som en outnyttjad resurs och kraft.  Detta prästadöme är Kristi egen kropp som med alla sina olika gåvor och förmågor kan och skall arbeta för att bevara och sprida det kristna livets centrum, Kristus i ord och sakrament. Det är kanske inte den mest bekväma sanningen eftersom det lägger ett större ansvar på den enskilde, men kanske har just en medveten och mer påtagligt aktivt konungsligt prästerskap en avgörande roll att spela i kallelsen för Kristi Kyrka i nya landskap?

Henrik Andersson

 —

1 Jari Kekäle. ”Confessional Lutherans in Post- Constantinian, Postmodern, and Postlocal Context”, i The Church as Fullness in All Things: Recasting Lutheran Ecclesiology in an Ecumenical Context.Boken med ifrågavarande artikel planeras för publikation i början av nästa år. Denna artikel kommer att ta sin utgångspunkt i samtidsanalysen i Kekäles bidrag.

2 Gustav Börjesson. ”Adjunkt hos biskop Giertz” i Talet om korset – Guds kraft, red Rune Imberg. Göteborg: Församlingsförlaget, 63-65.

3 Anders Nygren, ”Det självklaras roll i historien” i Tro och vetande – religionsfilosofiska och teologiska essayer (Helsingfors: Luther-agricola-sällskapets Skrifter B 6, 1970), 93.

4  Kekäle. ” Confessional Lutherans in Post- Constantinian, Postmodern, and Postlocal Context.”