”Eleverna ska lära sig att bli kritiskt tänkande individer. Det går inte ihop med att ha religiösa skolor. Vi lever i sekulärt samhälle och det måste även gälla våra skolor.”1
Detta svarar Berit Müllerström, andre vice ordförande i LO, på en fråga från den kristna tidningen Dagen om varför religiösa friskolor överhuvudtaget är en fråga för LO.
Den sortens utspel har inte endast kommit från LO utan är något som socialdemokraterna nu har som vallöfte. Om detta blir verklighet och genomförs skulle det innebära att alla religiösa friskolor ska stängas.
Skälen som anges för detta förslag är att religiösa friskolor motverkar integration och likvärdighet i utbildning. Denna kritik återfinns inte endast i det socialdemokratiska lägret utan också hos Liberalerna som vill minska det statliga stödet till de befintliga religiösa friskolorna samt förbjuda etablering av nya skolor med religiösa inslag.
Olika röster har förstås höjts mot detta bland annat då det anses vara en form av kollektiv skuldbeläggning. Det är nämligen bara ett fåtal religiösa friskolor som inte uppfyllt skolverkets krav. Däremot har majoriteten av de kristna friskolorna, år efter år, kunnat uppvisa att de ligger över rikssnittet i fråga om utbildningens kvalité, men också vad gäller bredden på elevsammansättningen.
Hur det än är med socialdemokraternas och Liberalernas vilja och löften om att stänga eller förhindra religiösa friskolor torde det vara näst intill omöjligt att göra detta utan att bryta mot internationella avtal som Sverige har ingått.
Utifrån dessa bindande internationella konventioner kan det utan tvekan sägas att föräldrars rätt att välja utbildning åt sina barn i enlighet med sina religiösa, filosofiska och moraliska övertygelser har mycket starkt stöd. Samma sak gäller också rätten att etablera och driva fristående skolor.
Det får lämnas till jurister och personer som är mer insatta i skolvärlden att avgöra om det överhuvudtaget är möjligt att begränsa dessa rättigheter. Hur det än är med den saken kan man konstatera att det som socialdemokraterna och Liberalerna driver i denna fråga skapar stor oro bland kristna och uppvisar en synnerligen otrevlig politisk angelägenhet.
I Stockholms Kommun har skolborgarrådet Olle Burell (S), vilken också är mångårig socialdemokratisk ledamot i kyrkomötet, redan börjat implementera detta genom att vägra hyra ut lokaler till nya religiösa friskolor. Trots att det är många år sedan går tankarna till de frågor som Artur Engberg, ecklesiastikminister 1932–39, drev. På den socialdemokratiska partikongressen 1936 lades en motion som föreslog att: ”Statskyrkan omorganiseras så att religionsförkunnelsen blir … konfessionslös.”2 Det gällde då Svenska kyrkan och det får väl sägas att denna vision till huvudsakliga delar nu genomförts. Nu gäller alltså samma sak även de kristna friskolorna.
Att det, för tillfället, största regeringspartiet än idag genom missvisande associationer, vinklade och ibland direkt felaktigt framställda sakförhållanden, samt en kollektiv skuldbeläggning stärker oviljan mot, och okunskap om, kristen tro är inte ett gott tecken, varken för demokratin i sig eller Kristi Kyrka i Sverige.3
En teori till varför detta löfte om att förbjuda religiösa friskolor kommit upp just nu, är att måltavlan snarare är de muslimska friskolorna. Detta har sin grund i den kritik som upprepade gånger framförts kring vissa muslimska friskolor. Kritiken har då främst riktat sig mot att pojkar och flickor blivit uppdelade under vissa lektioner, att skolorna endast varit öppna för muslimska barn samt att de på vissa ställen förekommit barnaga. Detta har föranlett starka reaktioner bland dem som uppfattar att detta strider mot svenska värderingar.
Det har bland annat visat sig att cirka 20–30 procent av medlemmarna i LO, en sammanslutning av fackliga arbetstagarorganisationer i Sverige som en gång bildades av socialdemokraterna, har starka sympatier för Sverigedemokraterna.
Det skulle alltså kunna förhålla sig så att detta utspel mot religiösa friskolor i allmänhet, huvudsakligen skulle vara riktat mot muslimska friskolor i synnerhet, i syfte att åter vinna mark bland sina väljare som tycker att socialdemokraterna inte tagit denna fråga tillräckligt allvarligt.
Hur det än är med den saken så är det dock ett faktum att ett eventuellt förbud också skulle drabba välfungerande kristna friskolor.
Men skulle det vara så farligt?
Man kan föreställa sig att det finns kristna som känner en så stor oro för vad som tycks försiggå på vissa muslimska friskolor att de kan tänka sig ett förbud mot religiösa skolor i allmänhet, trots att det också slår mot de kristna friskolorna. Kanske frågar man sig om det ändå inte är bättre att alla skolor har en sekulär, så kallad opartisk, inställning till religion? ”Jag gick ju i en kommunal, icke-konfessionell, skola, mina barn likaså och vi har inte lidit nämnvärt av det.”
Om denna hållning finns bland de kristna i Sverige finns det anledning att problematisera den.
2015 disputerade Karin Kittelmann Flensner, lektor i utbildningsvetenskap vid Högskolan Väst på en avhandling, Religious education in contemporary pluralistic Sweden. Resultaten i denna avhandling har hon bland annat sammanfattat i rapporten ”Jag är neutral” som givits ut av Timbro förlag.4 I denna framträder religionskunskapen som ett ämne där det är vanligt med en starkt sekulär utgångspunkt, vilket medför att religion i allmänhet, men religiösa och troende i synnerhet, framstår som utanför och bortom en svensk normalitet. Den till synes välmenande objektiva och neutrala undervisningen har, enligt Kittelmann Flensner, delvis svårt att nå upp till de mål som handlar om respekt och förståelse för trosövertygelser då just det sekulära förhållningssättet så starkt präglade klassrumssamtalen.
Detta borde egentligen inte vara särskilt förvånande eftersom skolan är en del av samhället, och uppfattningar och åsikter som dominerar i samhället oundvikligen också präglar skolan.
I sin rapport skriver Kittelmann Flensner att religionsundervisningen i den svenska skolan utgör ett bra exempel på hur sekulariseringen fått en allt större utbredning i ett land, och förmodligen även bidragit till densamma. Att detta troligtvis är ett riktigt påstående kan man konstatera genom att följa den utveckling som ämnet religionskunskap har haft i det svenska skolsystemet. Helt kortfattat kan man säga att utvecklingen har gått från att till en början ha varit ren undervisning i den lutherska tron till att år 1919 bli kallad undervisning i kristendom, 1962 bli kallad studiet av kristendom,1969 gå över i studiet av religion, 1994 bli undervisning om tro och livsåskådningsfrågor för att till sist i och med den senaste läroplanen 2011 få ett mer religionssociologiskt och samhällsanalytiskt ämnesfokus.
Hur ser då undervisningen i religionskunskap ut idag? Vad möter våra ungdomar för uppfattning om den kristna tron i den svenska neutrala skolan?
Kittelmann Flensner har i sin avhandling undersökt vilka diskurser, det vill säga olika sätt att tala, diskutera och argumentera om religion, som dominerar i klassrummen på gymnasiet när elever och lärare samtalar och interagerar under religionskunskapslektioner.
I rapporten identifierar och beskriver Karin Kittelmann Flensner tre innehållsliga förhållningssätt som dominerar samtalen i undervisningen. En sekularistisk-, en andlig- och en svenskhetsdiskurs.
Det sekulära samtalet
De undervisande samtalen om religion hade, enligt rapporten, främst en sekulär utgångspunkt. Ofta nämndes religion som ett fenomen från en förgången tid då människor inte förstod tillvaron på ett vetenskapligt, rationellt och ”modernt” sätt. Idag framställs därmed religion som något bakåtsträvande, gammaldags och tillskrivs “de andra” på ett distanserat sätt. Religioners uppkomst diskuterades många gånger med hjälp av evolutionära, psykologiska och sociologiska förklaringsmodeller som förutsätter att de religiösa föreställningarna utvecklats i takt med människan och människans kunskaper. Detta innebär att den förhärskande uppfattningen var att den tid vi nu lever i är den bästa och mest upplysta av alla tider. Enligt Kittelmann Flensner var positionen som icke-religiös eller ateist i klassrumsdiskussioner långt vanligare både bland lärare och elever än att beskriva sig som troende, vilket också bidrog till att göra det till det självklara och normala. Kittelmann Flensner skriver:
”Att inta en ateistisk position var inte något som ifrågasattes eller som någon fick frågor om. Till skillnad från de (få) som positionerade sig som troende fick elever och lärare som beskrev sig själva som ateister inga frågor om hur de såg på tillvaron eller vad som fått dem att välja denna livsåskådning.”5
Den sekulära icke-religiösa positionen var med andra ord inte bara ett vanligare sätt att beskriva sig själva bland både elever och lärare utan betraktades också ofta av dem själva som det neutrala förhållningssättet. Den icke-religiösa uppfattningen uppfattas helt enkelt inte som ett alternativ eller som ett val man gjort utan som själva utgångsläget, till skillnad från den religiösa positionen som innebar ett avsteg från det normala och upplysta. I samtalen var det också vanligt att epitet som ”konstiga”, ”galna”, ”lurade” och ”ointelligenta” användes om religiösa och troende.
Kittelmann Flensner hävdar också att om kristendom diskuterades som en av flera världsreligioner framställdes denna religion som lika problematisk som alla andra religioner. Detta trots att den variant av kristendom som i de flesta fall fick representera kristen tro var en tämligen liberalteologisk variant av kristendom.
En central aspekt i det sekulära samtalet om religion är, enligt Kittelmann Flensner, att religion är en privatsak och att det offentliga rummet enligt detta synsätt bör hållas fritt från religion eftersom det ofta förknippas med en vilja till makt och kontroll. Religion och tro är helt enkelt något som man kunde befatta sig med privat men inget som man skulle låta andra drabbas av.
I samtalet om andlighet
I de undervisande samtalet fanns också utrymme att tala om andlighet, men också då präglades samtalen av inställningen att religiositet är en privatsak. Det handlade om att vissa elever och lärare ibland utmanande den sekulära hållningen genom att ändå erkänna att de ibland trodde på ”något mer”, att det kanske fanns en andlig dimension i tillvaron och att livet inte tar slut efter döden. Denna andliga öppenhet kan kanske ur kristen synpunkt uppfattas som något positivt och som en slags öppenhet för att tala om den kristna tron. Dock gjordes en skarp skillnad mellan religiositet och andlighet i detta avseendet. Från ett citat av en elev ur Kittelmann Flensners rapport:
”Jag kan till viss del tro på en god Gud som finns för alla men som kanske inte behöver vara en ’religiös Gud’ utan mer åt det andliga hållet. Jag tror på något sätt att vad jag kallar Gud är därifrån jag får och hämtar min styrka, glädje, hopp, vilja samt den typ av kärlek som inte går att få tag på någon annanstans.”6
Det är inte djupare beskrivet i denna rapport vilka eventuella övertygelser som denna andlighet kunde tillskrivas, men av de citat från elever som finns med i rapporten kan man få uppfattningen att det skulle kunna handla om vad som ibland har beskrivits som Moralistisk Terapeutisk Deism (se nedan).
År 2005 gjorde sociologerna Christian Smith och Melinda Lundquist Denton en undersökning av det religiösa och andliga livet hos amerikanska ungdomar från olika bakgrunder. De kom fram till att majoriteten av ungdomarna hyste en uppfattning som forskarna kom att kalla för Moralistisk Terapeutisk Deism. Denna verklighetsuppfattning kan sammanfattas i fem grundsatser eller dogmer:
- Det finns en gud som har skapat och ordnat världen och som vakar över människorna.
- Denna gud vill att människor ska vara goda, snälla och rättvisa mot varandra, vilket är en förståelse som möter i de flesta världsreligioner.
- Det främsta målet med människans liv är att bli lycklig och må bra.
- Gud behöver inte ha så mycket med varje enskilds människas liv att göra, förutom då de behöver hjälp med något problem.
- Alla goda människor kommer till himmelen när de dör.
Denna trosbekännelse, som ligger långt ifrån den klassiskt kristna tron även om den har vissa saker gemensamt, kan nog bedömas vara just en sekulariserad form av kristendom. Uppfattningen var tydligen, i undersökningen, särskilt framträdande bland ungdomar från liberala protestantiska kyrkobildningar och den Romersk katolska kyrkan i Amerika.7 Även om undersökningen gjordes i USA, och vi troligen aldrig kan förvänta oss en liknande i Sverige, så kan den nog sägas vara representativ för större delen av västvärlden.
I samtalet om svenskhet
I undersökningen av religionskunskapslektionerna uppfattade Kittelmann Flensner också ett förhållningssätt till kristendom som grundade sig på en uppfattning om ”svenskhet”. Även om samtalen om religion och religioner dominerades av ett sekulärt förhållningssätt förekom det ibland möjligheter att inta positioner som kan karaktäriseras som ”andliga” och ”kristna” om denna kristendom länkades till en svensk nationell identitet. Det som avsågs, då vissa hävdade att Sverige är ett kristet land, var inte i första hand religiösa trosföreställningar utan mer en referens till historia, traditioner och högtider.
Det stora flertalet av eleverna hade i själva verket inga personliga erfarenheter av religion att relatera till. Om de hyste någon uppfattning om kristen tro var det, som tidigare nämnts, huvudsakligen en starkt präglad liberalteologisk förståelse av kristendomen. Kittelmann Flensner skriver:
”I talet om religion framträder en specifik svenskhet där individualism och tolerans är ledstjärnor, även eller kanske speciellt när det kommer till religion och religiositet. Detta var tydligt exempelvis i diskussioner om homosexualitet och abort. Är man svensk och troende behöver religiositeten vara kompatibel med denna syn på modernitet och individualism för att passera som svensk.”8
Detta är det som ofta möter ungdomar i skolorna idag även om det alldeles säkert finns många undantag. Men att den neutrala, objektiva sekulära hållningen är allt annat än den utger sig för att vara finns det trots allt all anledning att belysa. Det är uppenbart att en ”neutral” religionskunskapsundervisningen också kan fungera som indoktrinerande i ett sekulärt ateistiskt förhållningssätt, vilket är förödande för våra barn och i förlängningen hela vårt land.
Behovet av en fristad
I en ledare i denna tidning, ”Domprostens tydliga trumpet” (KoF 11:2018), hänvisades till statistik som visar att ett alarmerande stort antal föräldrar inte är beredda att föra sin tro vidare till sina barn av rädsla för att deras barn ska få sociala svårigheter i skolan. Att det förhåller sig på detta sättet i många familjer på grund av hur det ser ut i många klassrum, även i den svenska “neutrala” skolan, är i sig ett argument för religiösa friskolor. Det är av största vikt att möjliggöra för föräldrar och barn att kunna söka skolor där de kan finna en fristad där de kan känna trygghet i att få vara kristna utan att bli förlöjligade.
Om religion enbart blir beskrivet som något främmande och märkligt och får negativa associationer är det inte så konstigt om troende elever blir tysta i klassrummet. Om det ofta talas om troende som ointelligenta eller psykiskt sjuka är det inte så lätt att delta i ett samtal och hävda en religiös eller kristen ståndpunkt. Kittelmann Flensner skriver: ”I min studie blev dessa elever många gånger väldigt tysta.”9
Denna, nästintill påtvingade, tystnad är inget som vi kan ta lätt på. Alla barn och ungdomar, kristna som icke-kristna, som går i kommunala skolor ska kunna känna sig trygga med att uttrycka och stå upp för sin övertygelse.
I artikeln om Melanchthon och reformationens skolprojekt i KoF nr 17 läste vi att Melanchthons utbildningsideal inte var att Kyrkan skulle ha monopol på utbildningsinstitutioner utan att det föll på statens ansvar att fostra framtida samhällsmedborgare. Det finns dock en stor skillnad från möjligheterna då och möjligheterna idag. En förutsättning för det systemet var att staten var orienterad mot den kristna tron, vilket den uttryckligen och uppenbarligen inte är idag. Tvärtom.
Än så länge möter vi i Sverige inte samma förtryck som många av våra trossyskon runt om i världen får leva under, men i takt med att smygande krafter av sekulär liberalism tillåts verka på grund av vår skrämda tystnad, så blir vi och kommande generationer bestulna på vår kristna tro, våra moraliska övertygelser och vår kristna kultur. Vi formas till att bli nyttiga idioter och brickor i ett spel av krafter bortom vår kontroll. Med en stat som inte är orienterad mot den kristna tron måste vi finna nya fristäder. Låt oss höja våra tystnade röster och utkräva ansvar. Låt oss inte stå tysta inför det som försiggår i skolvärlden och på den politiska dagordningen. Låt oss stå upp för rätten att tillförsäkra våra barn en trygg och god utbildning, var den än ges.
Henrik Andersson