”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus befaller” – den fornkyrkliga hymnen Laudes imperiale, utgår från den verklighet som etableras med Kristi himmelsfärd. Adams och Davids ättling, Marias son, vår broder, har av Gud Fadern välkomnats till den tron, den position varifrån universum och alla dess händelsekedjor i smått och i stort styrs.
En gång frestades Adam och Eva, i strid mot Guds plan och under inrådan av den gamle ormen, att söka plats i tillvarons absoluta centrum genom uppror och självupphöjelse. Jesus Kristus har nu istället fört människonaturen till platsen på Faderns högra sida, genom lydnad, ödmjukhet och självutgivande. Mänskligt kött och blod, ett mänskligt psyke, oupplösligt förenat med den evige Sonens gudomliga natur, har fått all makt i himlen och på jorden lagd i sina händer. Förutsättning för detta är förstås den fullkomliga enheten mellan Faderns och Sonens vilja.
Vad betyder det då för oss idag att i fast tro bejaka den verklighet som hymnen hyllar: ”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus befaller”? Jesu jordiska dagar, präglade av enkelhet, ödmjukhet och ett självutgivande tjänande står där för oss som en oundviklig förebild för Guds barns förhållningssätt.
Men för Jesus själv är nu utblottelsens tid och förnedringens tillstånd över. Nu har gisslet som piskade hans rygg bytts till en järnspira, nu har törnekronan bytts till härskarens segerkrona, nu har fattigdomens grova mantel bytts till kejserlig purpur. Nu har Gud givit ”honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden” (Fil 2:9,10).
Det betyder att en kristen, och ännu mindre den kristna kyrkan som helhet, aldrig får vara ödmjuk och eftergiven på Kristi vägnar. Förnedringstillståndet och tjänaresgestelten var av största betydelse men varade bara en kort tid. Jesu härlighetstillstånd och majestät varar för evigt. Hur påverkar detta faktum kyrkans bilder, sånger och grundinställning?
Att Jesu seger, hans regering och befallning ännu dröjer med att förverkliga alla sin mål hänger förstås samman med att han som Frälsare vill nå så många människor som möjligt med nåd istället för med tvingande makt.
Under en kort tid finns det därför spelrum för dem som vill något annat än Jesus, de som lär något annat än Jesus och de som bestämmer sådant som Jesus inte stöder från sin tron.
I tro och hopp får Jesu vänner, hans kyrka, bida den dag då Jesus tar det fullständiga kommandot och sveper undan varje motstånd.
Också i de kristna finns det mycket som inte är format av Jesu seger och vi har alla att med ödmjukhet, kärlek och vishet orientera oss bland människor för vilka Jesu makt både kan vara okänd och oönskad.
Men dessa omständigheter förändrar inte den verklighet som etablerades på Kristi himmelsfärds dag: ”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus befaller.” Därför ska en kristen aldrig bli modfälld eller uppgiven – slutsegern är avgjord! I förhållande till Kristi seger är alla hans fienders futtiga triumfer att likna vid de flugor som möjligen kan störa när man vänder ansiktet mot den strålande solen men aldrig kan få solen att slockna. Kyrkan bekänner att Jesus nu sitter på Faderns högra sida, därför vill hon inte och får inte motverka Kristi seger genom att lära något han inte lär, göra något som han inte befaller ännu mindre motverka Jesu regeringsbeslut.
Kristna kan frestas att tro att de inte bara personligen ska vara anpassliga här i världen utan tro och tänka att de är kallade att göra Kyrkan välanpassad här i världen. De kan tänka och tro att de på så sätt främjar nya segrar för Guds rike när de taktiskt driver förändringar av Kyrkans lära och liv i strid mot vad Kristus uppenbarar i sitt ord. De eventuella segrar det kan leda till är inget annat än futtiga ”flugsegrar” som döljer eller i värsta fall motarbetar Kristi seger.
Men det finns ingen jordisk seger som är värd risken att på den yttersta dagen från tronen höra Jesus säga: ”Gå bort ifrån mig!” Inget kan vara bittrare än att för evigt stå som förlorare när Kristus redan vunnit segern, som han vill dela med alla människor.
Fredrik Sidenvall