Trots de upprepade klagomålen från feminister om patriarkala tendenser i Kristendomen så är män och manlighet knappt närvarande i Kyrkans liv i västvärlden idag.
”Kvinnor går till kyrkan,
män går på fotboll.”
Detta medvetet tillspetsade påstående kommer från Leon J.Podles bok The Church Impotent – the feminization of Christianity.1 I denna bok försöker Podles utröna vad som är orsaken till att kvinnor är så mycket mer representerade i Kyrkans liv än vad män är.
Det finns nämligen undersökningar som visar att i nästan alla kristna kyrkor och samfund världen över är kvinnor i en stark majoritet gentemot män. Än så länge är det fortfarande så att det huvudsakligen är män som leder olika kyrkor, men i kyrkbänkarna är det tvärtom. Där lyser männen ofta med sin frånvaro.
Även inom Svenska kyrkan kan vi ana att detta stämmer. I 2016 års utgåva av boken Nyckeln till Svenska Kyrkan, en årlig presentation av aktuella faktaunderlag och analyser för reflektion över Svenska kyrkans verklighet, bekräftas dessutom detta. I kapitel tre beskriver Erica Willander hur könsfördelningen ökar med åren. Av alla barndop år 2015 utgjorde dop av flickor 48 procent och dop av pojkar 52 procent. Det var med andra ord fler pojkar än flickor som döptes. En delförklaring till detta kan vara att det föds något mer pojkar än flickor.
Av alla konfirmerade år 2015 var däremot 59 procent flickor och 41 procent pojkar. Från tiden för barndop till tiden för konfirmation hade med andra ord en relativt jämn fördelning mellan flickor och pojkar övergått till en fördelning där flickorna utgjorde en större andel än pojkarna.
Efter konfirmationen är det just från konfirmandgrupperna som man sedan rekryterar unga ledare i kyrkan. De unga ledarna hjälper till med nästa kull av konfirmander, men också inom olika former av ungdomsgrupper och söndagsskolor. Resultaten som presenteras pekar mot att erbjudandet om ledarutbildning är mer attraktivt för flickor än för pojkar.
Dessutom utgör i sin tur de unga ledarna en viktig rekryteringsbas för Svenska kyrkan eftersom många unga ledare så småningom erbjuds ersättning för sina insatser. Därefter är det långt ifrån ovanligt, skriver Willander, att de som en gång var unga ledare väljer en kyrklig yrkesbana och utbildar sig för att få en tjänst i Svenska kyrkan.2
Redan för fyra år sedan, då Antje Jackelen skulle vigas till att bli den första kvinnliga ärkebiskopen i Sverige, kommenterades detta av Sveriges Radio. ”Nu dominerar kvinnorna i Kyrkan” kallades inslaget. Man rapporterade att det på pastoralinstituten, där prästkandidater läser sin praktiska del av utbildningen, är två tredjedelar, cirka 70%, av alla studenter kvinnor.
Anders Wejryd, dåvarande ärkebiskop, uppgav för Sveriges Radio vad han trodde var skälen till att så få män söker sig till prästyrket i dag. Han menade att det läggs mycket fokus på tjejer redan vid kyrkans olika barngrupper och att prästyrket har förändrats till att inte vara så hierarkiskt.
På frågan om det kan bli problem på sikt med så många kvinnor i ledarpositioner i kyrkan svarade Wejryd: ”Ja, de säger ju det, men efter tusen år med bara karlar så gör det väl ingenting om det vickar över.”3
Men faktum är att det har ”vickat över” för länge sedan. Om man ser till Svenska kyrkans lönestatistik är det bara inom just prästuppgifter som män fortfarande är i en knapp majoritet. Inom övriga pedagogiska uppgifter samt inom diakoni och musik är kvinnorna i en stark majoritet. Det mesta tyder alltså på att samma gäller inom samtliga kategorier inom en snar framtid.
Varför är det så här?
I dagens Sverige är det att likna vid att försöka ta sig över ett minfält att tala om manlighet och kvinnlighet, män och kvinnor. Få tycks vara helt överens vad som skall eller får kategoriseras som feminint och maskulint. Bara detta faktum gör att många väljer att inte uttala sig, i hopp om att inte väcka den björn som sover.
Till att börja med får vi dock slå fast att det faktiskt är en skillnad mellan män och kvinnor, pojkar och flickor.
Även om det ofta är kontroversiellt att tala om så är det ett biologiskt faktum. Denna biologiska skillnad är inte endast en yttre sådan utan tar sig också uttryck i form av att män och kvinnors olika intressen och förmågor. Dr. Marianne J. Legato, professor i genusmedicin, skriver i sin bok Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer4 att orsaken till att män och kvinnor fungerar och reagerar så olika i vardagen inte endast kan förklaras som en så kallad “social konstruktion”. Istället är det, enligt henne, en kemisk och strukturell skillnad mellan män och kvinnors hjärnor som är en stor del av orsaken till detta. Kvinnor och män fungerar helt enkelt olika. Gud skapade oss så.
Olika statistiska undersökningar visar att det är mycket troligare att kvinnor har en kristen tro, engagerar sig i kyrkans liv och menar att detta utgör en viktig del i deras liv. Kvinnor kanske helt enkelt är mer benägna att vara religiösa? Kan det vara en rimlig förklaring? Ja, om det inte också fanns undersökningar som visar att den kristna religionen sticker ut i fråga om låg närvaro av män i jämförelse med samtliga övriga världsreligioner, där könsfördelningen är mer jämn.
En ytterligare teori som därför ibland har lagts fram är istället att kristendomen, till skillnad från till exempel Islam, skulle vara feminin till sin grundstruktur. Detta sägs då vara orsaken till varför kvinnor är överrepresenterade inom just den kristna Kyrkan.
Leon J. Podles, som citerades inledningsvis, tror inte på den förklaringen. Efter att ha undersökt saken menar han sig kunna styrka att kyrkan under sina första tusen år hade en relativt jämn könsfördelning. Det finns åtminstone inga observationer, från till exempel kyrkofäderna, som nämner något annat.5 Alltså måste det, menar han, finnas faktorer som feminiserat kyrkan under det senaste årtusendet. Tesen är enkel: Ju mer femininitet desto färre män, ju större andel kvinnor desto mer femininitet.
I sin bok redogör han för ett antal faktorer, vissa mer övertygande än andra, som han är övertygad om har drivit på denna utveckling. I denna artikel ska endast ett urval av dessa faktorer i all korthet presenteras.
Separerade sfärer
I kulturer som till största delen består av ett jordbrukssamhälle, likt Sverige en gång gjorde, arbetar män och kvinnor tillsammans i jordbruket. Deras arbete och deras gemensamma liv överlappar varandra. Hemmet med jordbruket var en sfär som bestod av både män och kvinnor, där mannen var husfadern. Detta hushåll var också den naturliga platsen för den kristna tron. Luther vänder sig i den lilla katekesen till just husfadern i ett sådant hem: ”Hur en husfader skall lära sitt husfolk …” Mannen som hade ansvaret för hemmet hade också ansvaret för den kristna fostran, inte bara av sina barn utav av hela sitt husfolk. Det var en manlig uppgift.
I och med industrialiseringen och den påföljande urbaniseringen kom mäns och kvinnors sfärer att separeras. Männen gick till sitt arbete på fabriken och kvinnor stannade i regel hemma och skötte hushållet. Med tiden blev därför hemmet och allt det förknippades med istället uppfattat som den ”kvinnliga” sfären. Nu föll det istället till stor del på kvinnan att i stort sett ensam fostra barnen och undervisa dem i tron. Hemmet, platsen för kristen fostran och undervisning, började alltmer ses som den kvinnliga sfären.
Den sekulära arbetsmarknaden började samtidigt och i samma utsträckning att ses som den manliga sfären. Att den kristna tron trots allt fortsatt att förmedlas till nya generationer har vi all anledning att tacka många trogna och fromma kvinnor för. Men, en konsekvens av dessa förändrade könsroller avspeglades tyvärr också i männens minskade engagemang och närvaro i kyrkans liv, enligt Podles.
Ensidiga betoningar i förkunnelsen
Konsekvensen av att det huvudsakligen var kvinnor som engagerade sig i kyrkan och samlades till gudstjänst var att präster och predikanter i sin undervisning och förkunnelse vände sig till kvinnor på ”kvinnors språk”. Detta är visserligen helt i enlighet med kallelsen att, likt Paulus på Aeropagen, anpassa ansats, språk och uttryckssätt efter åhörarna så att budskapet går fram till dem. Problemet uppkommer då man låter hela förkunnelsen formas efter en målgrupp av alla målgrupper bland åhörarna. Kvinnorna tilltalades på kvinnors vis medan männen alltmer glömdes bort.
Undersökningar av människors föreställningar om Gud har visat att kvinnor generellt tenderar att beskriva Gud med ord som Kärleksfull, Förlåtande och Trygg, vilket helt och hållet är en biblisk uppfattning. Mäns beskrivning karakteriseras i sin tur generellt av ord som Mäktig, Planerande och Kontroll, vilket också är helt sanna och bibliska beskrivningar av Gud. Med mer kvinnor i kyrkbänkarna över tid är det dock inte underligt om de huvudsakliga betoningen i spiritualiteten blir den förra snarare än den senare.
Många gånger kan denna ensidiga betoning mynna ut i en mer terapeutisk form av förkunnelse och spiritualitet. Även om det kan ha sin plats i någon mån så blir en sådan ensidig betoning en förvanskning av Jesu ursprungliga undervisning. Jesus talade om förföljelse, lidande och prövningar som en självklar konsekvens av att följa honom. ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Luk 16:24) Idag tenderar förkunnelsen på många platser huvudsakligen presentera livet med Kristus som lösningen på, och friheten från, just sådana svårigheter. Det är en förkunnelse som rimmar illa med Jesu ord ”Har de förföljt mig skall de också förfölja er” (Joh 15:20). ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33)
Brist på manligt ledarskap
Statistiskt sett uppvisar de samfund som har kvinnliga präster och pastorer en större skillnad i könsfördelningen också kyrkbänkarna. En annan författare som också skrivit om gapet mellan män och kvinnor i kyrkan är David Murrow. Han använder Church of England som ett exempel för att påvisa sambandet mellan kvinnor i ämbetet och minskningen av antalet män i kyrkbänkarna. Fritt översatt från hans bok i ämnet:
”År 1994 välkomnade kyrkan sina första kvinnliga präster. Tio år senare, prästvigde kyrkan fler kvinnor än män och blev därmed det första samfund att göra detta. Under samma period gick könsfördelningen mellan män och kvinnor bland kyrkobesökarna från att ha varit 55% kvinnor och 45% män till 63% kvinnor och 37% män. Den Engelska kyrkan blir snart en kyrka med kvinnor, av kvinnor, för kvinnor.”6
Undersökningar av könsfördelningen i amerikanska samfund har visat att samfund som definierade sig som liberala hade mer ojämn fördelning mellan män och kvinnor än de konservativa. Troligtvis kan detsamma sägas om samfund och församlingar i Sverige också.
Podles förutser att prästyrket som sådant, i samfund som öppnat för kvinnliga präster, inom en generation kommer vara betraktat som ett typiskt kvinnoyrke i likhet med yrkesroller som sjuksköterskor och förskollärare. Ju fler av antingen män eller kvinnor som finns i en yrkesroll desto mer blir det förknippat med femininitet respektive maskulinitet.
Överbetoning på känslor och verbal uttrycksförmåga
I århundraden kretsade kyrkans gudstjänst kring en liturgi som involverade människans alla sinnen. Liturgin åtföljdes av rörelser i form av att man växlade mellan att sitta, stå och knäfalla. Man lyssnade, bad gemensamt och sjöng. Idag har denna variation i många kyrkliga traditioner rationaliserats bort. Det är få tillfällen som man står upp, nästan aldrig att man knäfaller. Den gemensamma sången har utvecklats till att man lyssnar till och tittar på en professionell kör eller ett lovsångsband vilken spelar och sjunger emotionell musik med en ljudvolym som dränker den egna rösten. I många moderna kyrkor uppmuntras, eller förväntas det, att den enskilda kristna ska uttrycka sina känslor och tankar på olika sätt inför hela församlingen.
Denna förväntan skapar inte sällan en oro att inte kunna passera som en riktig kristen om man inte har något man vill dela med sig av på ett sådant sätt. Utvecklingen har alltså gått från en spiritualitet som involverade hela människan med alla sinnen till att till stor del bli stillasittande, intellektuell, något invärtes, emotionellt som helst skall uttryckas originellt. Detta är något som generellt är lättare för kvinnor än för män.
Att detta kan vara en relevant faktor till varför pojkar och män generellt har svårare för dagens kyrka kan möjligen styrkas av vad som sägs om pojkar i dagen skola. Martin Ingvar, hjärnforskare vid Karolinska institutet, menar av liknande skäl att pedagogiken i skolor idag sviker pojkarna. Med bakgrund av problemet att pojkar presterar betydlig sämre i skolan idag mot vad som varit fallet förr menar han att det är ett samhälleligt svek mot pojkarna att inte ta hänsyn till de biologiska skillnader som föreligger mellan könen och som påverkar deras förmåga att vara en ”bra elev”.7
Mindre risktagande
Män i allmänhet är mer benägna än kvinnor att ta risker och uppskattar också den möjligheten. Det kan vara en av förklaringarna till att könsfördelningen inte var lika stor under Kyrkans första århundraden, innan den kristna kyrkan blivit etablerad och erkänd i samhället. Att vara kristen under den första tiden innebar en direkt livsfara. En kristen betraktades som en rebell. Detta förde med sig att många fick offra mycket för sin tro och för missionens skull. I takt med att kristendomen blev den dominerande religionen i många länder och kulturer förlorade den kristna tron sin höga riskfaktor. Istället var det omvänt så att det var riskabelt att inte vara kristen.
Också detta kan vara en förklaring till varför konservativa kristna grupperingar har en jämnare könsfördelning än liberala kyrkobildningar, då de inte är lika anpassade till den omkringliggande kulturen. Det är helt enkelt förenat med vissa utmaningar och offer att stå upp för klassiskt kristna värderingar i till exempel etiska frågor som rör abort, äktenskap och barnuppfostran.
Murrow har även funnit att det omvända oftast gäller, att det finns fler män än kvinnor, då kyrkor och församlingar ska planteras. I församlingsplanteringar och mission finns ett större mått av risktagande och innovationsbehov som inte återfinns i ”färdiga” församlingar. I takt med att församlingen och kyrkan blir mer stabil blir den också mer förutsägbar och trygg. Då går könsfördelningen tillbaka och församlingen börjar åter domineras av kvinnor.
Några avslutande reflektioner
Den avgörande frågan är förstås inte om den kristna tron i grunden är maskulin eller feminin. Gud har skapat både man och kvinna och frälsningen och Evangeliet är riktat till dem båda.
Femininitet i kyrkan är inte enbart dåligt, inte heller är maskulinitet endast något gott. Varje människa har både feminina och maskulina kvalitéer i varierande grad. Utifrån den bibliska beskrivningen av Jesus, den sanna människan, men också en sann man, får det sägas att han både gestaltade sådana drag som idag karakteriseras som feminina och sådana som karakteriseras som maskulina.
Men kanske finns det dock anledning att reflektera över detta? Löper kyrkan av idag risken att man sviker männen? Bör man inte i missionens namn ta hänsyn till att halva mänskligheten faktiskt är manlig? Detta innebär inte, som man kan frestas att tro, att vi ska ”tuffa till” den kristna tron eftersom män generellt ”gillar tuffare sammanhang”. Den enda rimliga konsekvensen bör snarast vara att lyfta fram hela skriftens och det kristna livets tematik och bildspråk. Det kristna livet som kamp likväl som en trygghet inför domen, den kristne inte endast som ett lamm i Kristi famn utan också som en Jesu Kristi soldat (2 Tim 2:3).
Det är ett stort problem att män inte tar sitt ansvar, eller kanske ibland hindras ta ansvar, för familjens kristna fostran. Det har mänskligheten lidit av sedan Adams fall. Mannen är trots allt kallad att vara familjens överhuvud. Detta handlar inte om att bestämma i allt likt en diktator utan att vara ytterst ansvarig för sin familj och att fostra sina barn i kristen tro. Det är något Kyrkan än en gång, likt Luther, behöver betona, uppmuntra och hjälpa dem till.
Samma sak är det med förkunnelsen. Det är ett faktum att det ofta är de feminina kvalitéerna hos Jesus som lyfts fram. Det är mer tal om hur Jesus välsignade barnen än om hur han drev ut månglarna ur templet med en piska. Vem har någonsin sett en altartavla gestalta den sidan av honom? Det är mer meditationer över hans tal om liljor och sparvar än hans ord om att han inte har kommit med fred utan med svärd.
När det handlar om manligt ledarskap i Kyrkan så behöver männen också där uppmuntras till att ta ansvar. Detta gäller som en självklarhet i prästämbetet, men också ifråga om att uppträda som manliga förebilder i söndagsskolor, konfirmandgrupper och ungdomssamlingar. Om inte annat för de uppväxande pojkarnas skull.
Till sist: Att män tycks engagera sig mer då det finns utrymme för risktagande och innovation kan vi kanske ta som ett ytterligare skäl och en möjlighet att återkristna vårt fädernesland genom församlingsbygge och mission. Kanske kan också de nu förlorade sönerna bli närvarande kämpar i Kristi kyrka.
Henrik Andersson
Noter:
1 Leon J Podles, Church impotent – The feminization of Christianity. Spence publishing company, Dallas, 1999.
2 Erica Willander,”Ung ledare i kyrkan: en fråga för alla?” i Nyckeln till Svenska Kyrkan – en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi 2016, s. 31-43
3 Sverigesradio.se, ”Nu dominerar kvinnorna i kyrkan”
4 Marianne J. Legato, Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer, Prisma, Stockholm, 2007.
5 Sociologiprofessorn Rodney Stark skriver visserligen att kvinnor tidigt attraherades av den kristna tron på grund av att den höga synen på kvinnor och de ofödda barnen var betydligt bättre där än i de omgivande hedniska religionerna. Det resulterade dock i jämnare fördelning så småningom genom en stor mängd manliga så kallade “andrahands-konvertiter” eftersom det inte fanns tillräckligt många kvinnor att gifta sig med i de hedniska sammanhangen. The Rise of Christianity, HarperOne, New York, 1996, 95- 128.
6 David Murrow, Why Men Hate Going to Church, Tomas Nelson Inc, Nashville, 2011. 179.
7 Martin Ingvar, Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat, SOU 2010:52