I likhet med Post Nord och andra distributörer har också den kristna kyrkans funktionärer anledning att reda ut frågor om avsändare och adressat. I det senaste numret av tidskriften Svensk Pastoraltidskrift (SPT) – en av Kyrka och Folks allra närmaste pressgrannar – intervjuas Antje Jackelén.
Både frågor och svar går på djupet och berör Svenska kyrkans identitet och uppdrag. Jackelén får också frågan om hur hon ser på den inomkyrkliga enheten och på livsutrymmet för teologiskt konservativa minoritetsgrupper.
På ett glädjande sätt uttrycker Svenska kyrkans högsta företrädare en djup medvetenhet om att en stark våg av sekularism håller på att svepa bort golvet för hela kyrkan oavsett vilken teologisk inriktning som präglar olika församlingar.
Med hänvisningen till att Church of England har gått långt i att organisatoriskt bereda rum för de minoriteter som inte accepterar en ordning där kvinnor vigs till präster och biskopar samtidigt som medlemstalen och antalet döpta barn rasar så snabbt att man måste tala närmast om en kollaps av denna en gång statsbärande kyrka, så menar ärkebiskopen i Uppsala att frågan om minoritetens ställning är ointressant, ja ett uttryck för en osund inomkyrklig självfixering. All kraft måste istället läggas på det gemensamma uppdraget att motverka sekulariseringen.
Det är inte svårt att föreställa sig att Jackelén som kvinna i ämbetet fått mängder av bekräftelser på att en jämställd kyrka passar världens mest jämställda nation mycket bättre än en hierarki som vore patriarkal. Rör man sig i huvudsak i akademiska kretsar torde de moderna och postmoderna värderingarna dominera bilden av ”folksjälen” totalt.
Att ärkebiskopen, uttrycker en sådan djup medvetenhet om att den svenska sekularismen (en nya undersökning i The Guardian visar att Sverige hör till en grupp av tre länder med lägst antal kristna i Europa) är glädjande liksom hennes uttalade vilja att motverka den.
Det faktum att Svenska kyrkan nu i 60 år accepterat kvinnor i prästämbetet, och att hon själv som kvinna och stark företrädare för moderna fenomen som samkönade äktenskap och religionsdialog är dess ärkebiskop, torde ha väckt en insikt om att den sekulära majoritetskulturen i Sverige inte är särskilt lättflörtad.
Om ett krismedvetande börjar tränga sig på i Kyrkans hus är det säkert en tröst i bedrövelsen att tänka att situationen hade varit etter värre om Svenska kyrkan dominerats av traditionella ordningar och värderingar. När ärkebiskopen vill att alla ska bortse från sina särintressen och fokusera på uppdraget att nå ut, så borde var och en som i tro ber ”tillkomme ditt rike” glädje sig.
Med internationella ekumeniska termer framhåller Antje Jackelen att Kyrkans ”Life and Work” (liv och arbete) måste vara viktigare än Kyrkans ”Faith and Order” (tro och ordning).
Det är här någonstans som bilden av postdistribution börjar väckas. Kyrkan måste alltså nå alla sekulariserade med sitt budskap. Men vem är egentligen avsändaren? Är det Svenska kyrkan? Äger det demokratiskt organiserade kyrkosamfundet budskapet? Är det inte så att samfundet och alla dess medarbetare bara är distributörer, medan avsändaren är den Heliga Treenighet – Fadern och Sonen och den Helige Ande?
Om vi inte äger budskapet behöver vi å ena sidan inte ta ansvar för det, och å andra sidan äger vi inte rätten att anpassa det efter våra egna eller andras upplevda behov. Insikten att det är Kyrkans Herre som äger Kyrkans budskap och är evangeliets avsändare leder ofrånkomligen till att lyhördheten blir av största vikt – lyhördheten inför budskapet och lyhördheten inför varandras förståelse av budskapet.
Eftersom kyrkan inte förmedlar budskapet i form av slutna försändelser utan i muntliga och skriftliga budskap som ska formuleras gång på gång, är det ett systemfel att inte med glädje och allvar brottas med budskapet, så att det kan föras vidare så troget och så fullödigt som möjligt.
Här måste de ”adressatsorienterade” uppmärksamt lyssna på ”de sändarorienterade” – alltså respektfull dialog mellan kyrkoledning och de inomkyrkliga bekännelse- och väckelserörelserna.
Har vi väl slagit fast vem som är sändaren kan vi och bör vi uppmärksamma adressaten. Hur ser adressaten ut? Hur tänker våra adressater? Med statistik och analyser är det inte så svårt att skaffa sig en bild av svenska folkets (befolkningens) majoritetsuppfattningar. Man kan förstås göra en stor poäng av dessa värderingar skarpt skiljer sig ifrån ett traditionellt kristet värderingssystem (lära). Så var det inte förr! Nej, kanske inte för 150 år sedan men år 150. Kristen tro etablerades aldrig som en utstuderat profilerad produkt avpassad för rådande majoritetsuppfattningar.
Även om missionsuppdraget för Kyrkan självklart gäller alla folk så har Gud själv i dessa skaror utvalt, kallat och förberett de adressater som trots sina rådande åsikter och preferenser lägger ned sitt motstånd mot Guds ord.
Mindre teologiskt kan den här verkligheten beskrivas så här: där man i Svenska kyrkans församlingar här och där i trohet mot både sändare och adressat förkunnar evangelium händer det att människor kommer till tro. Det sker inte så att adressaten får hem ett paket som precis stämmer med vad hon designat och beställt via nätet utan så att ett reklamblad, en inbjudan som hon fått förut och kanske rivit sönder hundratals gånger plötsligt talar till henne eftersom något hänt med henne och nu tilltalas hon av något som dittills varit främmande och skrämmande.
Vi måste alltså betrakta både sändelsen och mottagaren som vilande i Guds händer. I praktiken har detta inneburit att i Svenska kyrkan har det funnits, och här och där ännu finns, församlingar där sekulariserade människor överger sina dittillsvarande tankesätt och livsstilar och söker upp och växer in i församlingar som är sändarorienterade och adressatöppna.
I årtionden har Svenska kyrkans olika ärkebiskopar och biskopar låtit media och politiker angripa sändarorienterade medkristna i kyrkan utan att de försvarat dem. När dessa grupper frågar efter livsrum hos den som har det högsta pastorala ansvaret också för dem, kallar hon det en självupptagen självbespegling.
I själva verket finns det gott om bevis för att det är just bland dessa som miljöer formas, där adressater dras in i bestående gemenskap med Sändaren. Låt oss en gång för alla fastslå att om Guds svar till ett sekulariserat folk är en sekulariserad kyrka, då utgör detta svar en Guds dom och inte en Guds gåva.
Fredrik Sidenvall