Det är i kaffekön som den välbekanta känslan når mig. Även om jag själv här på Stockholms universitet läste ett näst intill renodlat svenskt utbildningsprogram är det genomgående främmande språk man hör i kön: framför mig en grupp med engelskspråkiga studenter, bakom mig två mörkhyade kvinnor i slöja som tycks tala ett östafrikanskt språk, snett vid sidan om mig ett arabiskt grabbgäng som brister ut i gapskratt.
Universitetet som en internationell plats är naturligtvis effekten av alla studentutbyten som sker mellan länder. Men även här märks tydligt hur Sverige på bara några få decennier blivit en metropol för alla världens nationer och folk.
Den inrikespolitiska frågan detta handlar om, integrationen, tillhör en av de viktigaste för väljarna i höstens val. För regeringspartiet Socialdemokraterna har man särskilt valt att konkretisera denna fråga i de religiösa friskolornas1 vara eller icke vara. Religiösa friskolor anses segregerande och hämmande för integrationen i det svenska samhället.
Samtidigt skulle ett förbud mot religiösa friskolor inte kunna införas i ett vakuum. All ny lagstiftning måste stå i överensstämmelse med svensk grundlag, Europakonventionen och EU-rätten som i princip är överordnad all annan nationell svensk rätt. Detta problem är anledningen till att jag denna marsdag är på universitetet för att intervjua Hedvig Bernitz. Hon är universitetslektor i statsrätt och EU-rätt vid Stockholms universitet och en av Sveriges främsta juridiska experter på just religiösa friskolor. Väl inne på hennes arbetsrum på sjunde våningen är det vid integrationen vi inleder vårt samtal.
Varför blossar denna fråga upp just nu, tror du?
– Eftersom man gör det till en valfråga och man då har kopplat det till integration, vilket jag tror är nytt, så ser man på det ur ett nytt perspektiv.
I den offentliga debatten kring de religiösa friskolorna hamnar ofta begreppet religionsfriheten i förgrunden. Om vi inleder mer grundläggande och bortser från skolaspekten, vad är egentligen religionsfrihet och hur är den reglerad?
– I regeringsformen2 fastslås religionsfrihet, men på ett ganska snävt sätt. Det handlar om rätten att utöva sin religion tillsammans med andra, men tolkningen som ges i förarbetena kokar egentligen endast ner till ett förbud mot förföljelse på grund av religion, det vill säga ett diskrimineringsförbud. Så regeringsformens religionsfrihet är snäv. Samtidigt är den absolut och kan inte inskränkas alls, så det är en stark rättighet när den väl gäller.
Men alla övriga manifestationer av religion – såsom vilka kläder du bär, religiösa möten, om du har ett kors kring halsen, eller vad det nu kan vara – de räknas inte till religionsfrihet utan anses tillhöra andra så kallade positiva opinionsfriheter – det kan vara yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet – och dessa friheter kan man begränsa. Så ett religiöst möte skyddas inte av religionsfriheten utan av mötesfriheten och det kan man begränsa i vanlig lag.
Sedan har vi Europakonventionen.3 Där är religionsfriheten en starkare och bredare rättighet och även manifestationer såsom yttranden, klädsel och möten inkluderas. Men där har man istället valt en lösning att hela religionsfriheten kan begränsas i vanlig lag om det kan anses vara demokratiskt godtagbart.
Så man kan säga att religionsfriheten i Europakonventionen är bred men att den kan begränsas, medan däremot vår religionsfrihet i regeringsformen är snävt tolkad, men att den inte kan begränsas, till skillnad från religiösa manifestationer som i svensk rätt inte anses skyddas av religionsfriheten utan andra opinionsfriheter och kan begränsas.
Och hur förhåller sig då religionsfriheten till frågan om religiösa friskolor?
– Religionsfriheten i regeringsformen har egentligen inte så mycket med religiösa friskolor att göra, eftersom den endast avser skydd mot diskriminering och förföljelse. Man kan inte grunda sin eventuella rätt att ha konfessionella skolor på den svenska religionsfriheten i regeringsformen. Men skulle man välja att förbjuda konfessionella friskolor till exempel bara för muslimer skulle det kanske kunna vara en sådan diskriminering som faller under religionsfriheten.
Europakonventionens religionsfrihet är bredare. Det finns en principiell rätt att starta privata skolor men ingen skyldighet för staten att finansiera dem.
Dessutom finns den så kallade föräldrarätten i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Där står det att föräldrar får se till att sina barns utbildning stämmer överens med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. I den nuvarande debatten om religiösa friskolor var det många som hänvisade till Europakonventionen och detta tilläggsprotokoll för att motivera religiösa friskolor.
Men tittar man djupare i Europadomstolens praxis kring denna föräldrarätten så ger domstolen, precis som i många andra religiösa och värderingsbaserade frågor stor frihet åt de enskilda medlemsstaterna att ha egna lösningar. Detta kallas för att medlemsstaterna har en egen bedömningsmarginal [eng: margin of appreciation]. Europadomstolen är väldigt mån om att låta länderna ha regler som passar de olika länderna bäst.
Generellt kan man säga om tilläggsprotokollets föräldrarätt – föräldrarnas rätt att se till att barnen får en utbildning som står i överensstämmelse med deras tro – i domstolens uttydning mest handlar om att föräldrarna får säga stopp när det börjar handla om ren indoktrinering. Europadomstolen har till exempel sagt att det ger ingen rätt att plocka ur barnen ur skolan helt och hållet, inte heller ger den rätt till hemundervisning. Man landar alltså närmare regeringsformens diskrimineringsskydd. Den principiella rätten till privata skolor i kombination med föräldrarätten gör det dock svårt för Sverige att helt förbjuda eller kraftigt inskränka rätten att driva konfessionella friskolor.
Fast om vi stannar upp vid Europakonventionens första tilläggsprotokoll, så står där att staten i sin undervisning ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” Står ändå inte detta i bjärt kontrast till skollagens förbud mot konfessionell undervisning?
– Jag uppfattar inte att Europadomstolen har givit föräldrarätten i tilläggsprotokollet en så vid tolkning generellt sett, att den i alla medlemsstater ger en uttrycklig rätt för föräldrar att kräva att deras specifika religion ska få utövas i den offentliga skolan. Däremot har en elev som vill utöva sin religion på raster full frihet till det.
När det gäller den svenska skollagen så fastslås där att det som försiggår i undervisningen – förenklat: under lektioner – inte får vara konfessionellt. Däremot att det i fristående skolor kan finnas frivilliga konfessionella inslag i skolans regi innan och efter skoldagen, och under raster, som i lagen regleras under det större begreppet ”utbildning”. Det är denna möjlighet som Socialdemokraterna nu går till val på att stoppa. Hur kan ett sådant förslag då bedömas rent juridiskt?
– Jag menar att det framför allt är EU:s rättighetsstadga4 som blir aktuell här. I EU:s rättighetsstadga finns en bestämmelse som liknar Europakonventionen om föräldrarätten men där det också uttryckligen står att man har rätt att starta ”utbildningsanstalter”. En rättighet i denna stadga ska tolkas och tillämpas i enlighet med EU-rättens alla allmänna, vanliga principer.
Detta betyder att rätten att starta skolor ska läsas i ljuset av fri rörlighet som också är något av det allra viktigaste med hela EU. Alla som har rätten att migrera inom EU – det vill säga utländska unionsmedborgare som har rätt att komma hit, eller utländska bolag som flyttar över gränsen och startar en skola här – har plötsligt samma rätt att driva en skola här i Sverige som svenskar och svenska företag.
När vi då reglerar saker som berör den fria rörligheten måste vi vara försiktiga så att inte den fria rörligheten sätts ur spel. Bestämmer vi oss för att ingen huvudman får driva en konfessionell skola, så omöjliggör det för utländska huvudmän att komma till Sverige och driva skolor här, vilket de alltid har rätt till enligt EU-rätten.
Ska vi i sådana fall ha en sådan regel som sätter den fria rörligheten ur spel så måste vi motivera inför EU varför den fria rörligheten inte ska fungera på just det här området.
Ungefär som med undantaget för Systembolaget?
– I Systembolagets fall har vi sagt att vi vill inte att man säljer alkohol i en livsmedelsbutik och motiverat det inför EU med folkhälsoskäl. Där har vi satt den fria rörligheten ur spel. I motiveringen till att sätta fri rörlighet ur spel måste Sverige visa att just för oss är detta så viktigt att vi måste ha denna begränsning i den fria rörligheten. Det brukar kallas för trängande allmänintresse. Här har EU-domstolen nämnt en mängd olika områden som kan komma i fråga, såsom folkhälsa, biologisk mångfald och allt möjligt.
Men om vi ska hindra möjligheten att starta skolor i Sverige, vad skulle då det trängande allmänintresset vara?
Att politikerna i Sverige sätter särskilt värde vid att stoppa spridandet av religion, eller att de har så enormt stora integrationsproblem att detta skulle anses nödvändigt?
– Integration är en möjlig motivering, men jag tror att det är tveksamt eftersom det är så nära förknippat med identitet. EU-domstolen har dragit upp riktlinjerna för vad som är ett trängande allmänintresse, men domstolen har ännu inte prövat integrationsskälet i skolsammanhang.
Folkpartiets ledare Jan Björklund är en annan kritiker av religiösa friskolor, även om han inte fått med sitt parti i sin uppfattning. Han har såväl talat om stopp för nyetablering av religiösa friskolor som att friskolor kan få tillåtas men att de då inte ska erhålla något offentligt stöd från staten. Hur skulle sådana förslag kunna bedömas utifrån den europarättsliga lagstiftningen?
– Vi tog ju bort detta med så kallade privatskolor för ett antal år sedan och inrättade i stället friskolor. Björklunds åsikt verkar vara en återgång till ett sådant system. Om man ska göra det tillåtet att driva skolor vid sidan om det ordinarie skolsystemet, så har man väl inrättat rena privatskolor igen och då har man väl inte vunnit så mycket? Det kan väl inte vara den politiska lösning som man är ute efter? Björklunds förslag om förbud mot nyetableringar faller på vad jag redan sagt om Europakonventionen och EU-stadgans ord om ”friheten att inrätta undervisningsanstalter”.
En annan aspekt som jag många gånger funderat över är förbudsivrarnas motstånd mot att barn kan påverkas i konfessionell riktning i skolan, samtidigt som man inte tycks se problemet med att elever påverkas i andra inriktningar rent livsåskådningsmässigt. Karin Kittelman Flenser visar i sin avhandling vid Göteborgs universitet från 2015 att elever i tre undersökta gymnasieskolor får lära sig att religion mest är en kvarleva från förr och att religiös tro inte kan förenas med att vara en modern, rationell och självständigt tänkande människa. Detta samtidigt som en icke-religiös och ateistisk position beskrivs som ett neutralt och normalt förhållningssätt. Innebär verkligen skolans krav på konfessionsfri undervisning, att undervisningen samtidigt kan ta ställning för sekulär eller ateistisk livsåskådning?
– Det där är en svår fråga eftersom det kommer in på frågan om vad religion egentligen är. Men visst blir även det läror. Inte religion naturligtvis men ett slags lära. Men det är väldigt intressant att man sätter den sekulära eller ateistiska läran framför alla andra läror. För en ateistisk skola påverkar ju också eleverna oerhört starkt att ta ställning. Indoktrinering är ett så starkt ord att man inte bör använda det, men det är definitivt stark påverkan på ett ungefär likadant sätt, men av en annan lära. Ska det vara icke-konfessionellt så ska man varken ta ställning för eller emot religion eller sekularism, vilket förmodligen är fruktansvärt svårt.
En invändning mot detta synsätt som ibland förs fram är att sekularismen har gått hand i hand med demokratins utveckling; att den moderna demokratins utveckling – rätt eller fel – har handlat om att tvinga bort kyrkan från skolans värld och den offentliga makten och att sekularismen därmed på något sätt ligger närmare den värdegrund som skolan anses vila på.
– Men sekularismen blir ju fortfarande ett sammanhållet sätt att se på världen på samma sätt som religion är ett synsätt på världen. Ska skolan vara helt neutral så får den ju navigera mellan alla dessa och inte ta ställning för någonting. En sekulär skola – med alla problem som begreppens definitioner för med sig – borde inte ta ställning för vare sig det ena eller andra i undervisningen eller vid någon del av skoldagen.
Vid det här laget knackar det på dörren till Hedvig Bernitz arbetsrum. En städerska vill komma in och hinna städa rummet innan hon går hem för helgledighet. Jag är dock nöjd över den tid jag fått och tackar Hedvig Bernitz för intervjun.
Under intervjun har jag insett att om politikerna vill iaktta Europakonventionen och EU-stadgans regler så blir det nog svårt med ett förbud.
Men oavsett om politikerna tycker att den europeiska rätten är bindande eller ej, står värderingarna som sådana likväl kvar där och påminner om ett annat synsätt på människan och hennes roll i samhället än vad som oftast tonar fram i den svenska offentliga debatten. Ett utmärkt exempel på det sistnämnda var, enligt min mening, när civilminister Ardelan Shekarabi (s) motiverade sitt motstånd mot de religiösa skolorna med sina egna upplevelser från mullornas Iran. Där hade man en dag separerat pojkar och flickor i förskolan genom att bygga en betongvägg. I en intervju förklarade han sig enligt följande:
”Om vi har en elev i Sverige som utsätts för religiös påverkan i skolan, om vi har en elev i Sverige som får en utbildning som inte utgår från de värderingar som ska prägla vårt samhälle – då har vi misslyckats.”
Till detta kan anmärkas: Om Shekarabi här inkluderar även de kristna skolor som ju förmedlar de värderingar som hela västerlandet utgår ifrån, rymmer Shekarabis åsikt mer av den totalitära anda som råder i Iran, än de värderingar som införlivats i vår svenska rättsordning genom Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga.
Anders Lundberg
1. Statistik om elever i religiösa friskolor: Ungefär 1 procent av Sveriges 1 miljon grundskolelever går i en religiös friskola; Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.; Totalt går cirka 9.800 grundskoleelever i en religiös friskola, av dem går cirka 2.600 i en muslimsk friskola. Källa: TT
2. Regeringsformen: En av Sveriges grundlagar, där bland annat mänskliga fri- och rättigheter slås fast.
3. Europakonventionen med sina tilläggsprotokoll: Juridiska dokument som utvecklats av Europarådet och som stater kan ansluta sig till och därigenom förbinda sig att tillförsäkra sina medborgare ett antal mänskliga fri- och rättigheter. Europakonventionens 1:a tilläggsprotokoll är ett av flera tillägg till Europakonventionen som medlemsstaterna separat kan ansluta sig till, och berör bland annat rätten till utbildning och dess utformning i medlemsstaterna. Det är Europadomstolen som är den yttersta uttolkaren av Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll.
4. EU:s rättighetsstadga: Europeiska unionens (EU:s) rättighetsstadga, som till stor del utgår från Europakonventionen men tillägger ytterligare mänskliga fri- och rättigheter. Stadgan tillhör EU:s primärrätt, dvs. utgör ett slags grundlag för EU. Det är EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av EU-stadgan.