Många förföljda och lidande kristna runt omkring i världen vittnar ofta om glädje i tron och en frimodig visshet om att mitt under nöden vila i Herrens händer. Något av det samma kan man få möta också i våra länder hos en del hårt prövade människor. Trots att de mött mycket tungt i livet kan de uttrycka glädje i Herren och tacksamhet för hans omsorg.
Bibelns perspektiv på prövningar är också helt annorlunda än det den naturliga, gamla människan tänker. Aposteln Jakob skriver: ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar.” (Jak 1:2) Notera ordet ”räkna”. Det står inte en uppmaning att ”känna” eller ”uppleva” glädje i prövningen. Man skulle kunna säga att det mer handlar om matematik än om känslor.
I ljuset av Guds ord kan man glädja sig, eftersom man då vet att man under alla omständigheter vilar i Guds goda fadershänder och att prövningen används av Gud till något gott. Guds barn kan veta att inget möter dem utan att det först har gått genom Herrens kärleksfulla tankar och godkänts av Honom. De är aldrig utlämnade åt slumpen.
Jakob fortsätter med att konstatera att ”när er tro prövas ger det uthållighet”. Följt av uppmaningen att låta ”uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt”.
Det är sannolikt att brevets första mottagare var de som hade flytt från Jerusalem och spridits över Judéen och Samarien i samband med förföljelsen som utbröt samma dag som Stefanus stenades (Apg 8). De frestades till misstro på Guds löften, till att göra skillnad på rika och fattiga, till otrohet mot Gud genom vänskap med världen och förtal av bröder. Många kände säkert också frestelsen att förneka Jesus för att bli accepterade av de judiska ledarna igen. Allt detta är sådant som också vi i vår situation kan frestas till.
I den situationen kommer uppmaningen också till oss: Stå fasta! Räkna prövningarna som ren glädje! Låt uthålligheten leda till fulländad gärning!
Vad innebär ”fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och heliga, utan brist på något sätt”? Ingen, inte ens den allra mest helgade kristne blir ju helt felfri under jordelivet. Vi vet inte hur lång tid det gått sedan Stefanus stenades, men det är troligt att de hade den händelsen tydligt i minnet. Han var så präglad av Jesu sinne att han till och med bad för sina bödlar när stenarna haglade. Kan någon nå högre fullkomlighet här och nu än den som enligt Jesu undervisning (Matt 5:43-48) och egna exempel (Luk 23:34) älskar sina fiender och ber för dem?! Fullkomligheten hänger tätt samman med beroendet av Jesus, att Han blivit helt omistlig för hjärtat.
Stefanus, som visste att han levde under en öppen himmel, tänkte inte på sig själv. För honom var det viktigaste att hans fiender blev frälsta. Det är inte människor, kött och blod, kampen står mot (Ef 6:12). Varje enskild människa, också den mest hatiske, är oändligt högt älskad och friköpt med Guds Sons blod. Därför behöver vi, likt Stefanus och många senare tiders martyrer, fördjupas i insikten om att den människa som gör oss illa först och främst behöver mötas med kärlek och sanning.
Hur ska man kunna få den inställningen och mer och mer efterlikna Stefanus? Till det behövs visdom. Och den får vi be om, skriver Jakob. Visdom handlar här inte i första hand om teoretisk kunskap, utan om att känna Herren. ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.” (Ords 9:12)
Visdomen är tätt knuten till Kristi kors (1 Kor 1:24-25). Den som lever i och av den visdomen vet, att man själv i grund och botten är lika fördärvad och fallen som den värsta fiende, eller som den liberale teologen som skadar kyrkan. Det leder till att motståndaren inte bemöts med hårdhet utan hon blir föremål för ivriga förböner och önskan om att hon ska bli vunnen av Jesu nåd och sanning.
Låt oss därför be Herren om visdom. Då ser vi också själva Kristi höga offer och kan, under livets alla skiftningar, glädja oss över att få vara Guds dyrt köpta barn.
Gunnar Andersson