Katekesförklaringar är en viktig typ av böcker, inte minst i konfirmationsundervisningen. Även bibelstudiegrupper kan med fördel studera de olika huvudstyckena med hjälp av en tillförlitlig katekesförklaring. I denna artikel presenteras en norsk katekesförklaring, Såkorn: Katekismeforklaring till Martin Luthers Lille Katekisme, utarbetad av Kåre Svebak. Men först något om de katekesförklaringar som getts ut på svenska.
Katekesförklaringar på svenska
Det fanns en tid då det i Sverige undervisades flitigt i Luthers Lilla katekes. Varje medborgare skulle äga kunskap i den kristna trons grunder, och Lilla katekesen är ju oöverträffad vad gäller såväl kortfattat bibliskt innehåll som pedagogisk framställning. Prästerna fann det dock angeläget att fördjupa undervisningen och utarbetade efterhand följdfrågor till Luthers frågor och svar. Så uppkom på olika håll i landet lokala katekesförklaringar eller utvecklingar av Lilla katekesen.
Denna flora av katekesförklaringar medförde problem under enhetskyrkans tid (1600-talet). Eftersom det för medborgarna var en plikt att vara lutherskt kristna, skulle till exempel de som önskade ingå äktenskap kunna visa prästen att de hade tillräckliga kristendomskunskaper – hur skulle de annars kunna ge kommande barn kristen fostran? Men om nu en av de blivande makarna kom från en trakt där man använde en annan katekesförklaring, med andra frågor och annorlunda formulerade svar, kunde det vara svårt att besvara prästens frågor. Bland annat därför växte önskemålet fram att det skulle utformas en enhetlig katekesförklaring för hela riket. Uppdraget gavs åt ärkebiskop Olof Svebilius och 1689 var den färdig och antagen. Den medborgerliga plikten att vara kristen visar sig i fråga 1, ”Är du en kristen?”, där det rätta svaret helt sonika är ”Ja”!
Svebilii katekesförklaring är den bästa som officiellt antagits av Svenska kyrkan (dess förtjänster erkändes för övrigt genast av samtiden som utan diskussioner tog emot den – det hör ju annars till det ”obligatoriska” att nya kyrkliga böcker möter protester från olika håll). Den står stadigt på den lutherska ortodoxins lärogrund. Den företräder dock senortodoxins utkorelselära, där nådavalet sker på grundval av den av Gud förutsedda tron (Andra huvudstycket, st. 87), ex praevisa fide. Dessutom uppfattas vilodagen närmast på gammaltestamentligt vis (Första huvudstycket, st. 28). När Per Jonsson 1993 gav ut en ny, bearbetad upplaga av Svebilii katekes (bokförlaget Reformatio) hade han åtgärdat dessa punkter, så att utkorelsen nu inte längre sägs bero på Guds förutvetande, utan på hans förutbestämmelse (st. 173) och i förklaringen av tredje budet skiljes skarpt mellan den gammaltestamentliga sabbaten och den nytestamentliga gudstjänstdagen (st. 38–39).
Svebilii katekesförklaring ersattes senare av den lindblomska från 1810, som tyvärr präglades av upplysningens neologi, och 1878 kom den senast antagna katekesförklaringen. Det är symptomatiskt att Svenska kyrkan, som präglas av läropluralism och ett extremt ointresse för dogmatiska frågor, inte utarbetat någon ny katekesförklaring under de senaste 140 åren (storsatsningarna på Lilla boken om kristen tro 1992 och Stora boken om kristen tro 1993 kan inte räknas till genren katekesförklaringar och dessa böcker innebar dessutom fundamentala avvikelser från luthersk tro). 1878 års katekesförklaring har inte officiellt förkastats av Svenska kyrkan, men har däremot helt fallit i glömska.
Vid sidan av de katekesförklaringar som officiellt antagits av Svenska kyrkan finns också några andra, som på senare tid utgivits på svenska (jag bortser från sådana som getts ut i äldre tid, som t.ex. Schartaus katekes). Bo Giertz konfirmationsbok Grunden (1942) kan, genom sin nära anslutning till Lilla Katekesen och sin pedagogiska modell med frågor-svar, närmast betraktas som en katekesförklaring. Den har använts flitigt och trycktes på nytt så sent som 1975 (Verbum) för bruk i Svenska kyrkan.
Lutherstiftelsen gav i samarbete med Kyrkliga Förbundet 1992 ut Detta är kristen tro! Tanken var att bibringa den vägledning i trosläran som Svenska kyrkan försummade att ge.
Biblicum har översatt en mycket ambitiös katekesförklaring (384 sidor) från den amerikanska Wisconsinsynoden, Luthers lilla katekes med en förklaring för barn och vuxna (David Kuske, 2002, reviderad upplaga 2009).
Slutligen har också Finlands konfessionella lutherska kyrka (STLK) 2008 i svensk översättning gett ut Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran, 291 sidor (red. Markku Särelä). Utifrån egen erfarenhet kan jag säga att den fungerar utmärkt som konfirmationsbok.
”Såkorn: Katekismeforklaring till Martin Luthers Lille Katekisme”
Den norske prästen Kåre Svebak har under många år, sedan slutet av 1980-talet, arbetat fram en katekesförklaring, Såkorn, som torde vara världens mest omfattande. Själva katekesförklaringen är på 1 264 sidor, fördelade på fem böcker. Till detta kommer ytterligare sex böcker med fördjupande innehåll. En av dessa innehåller belysande Luthercitat till de olika huvudstyckena, vilket naturligtvis är mycket värdefullt. De fem resterande är kommentarband eller artikelsamlingar, där Svebak utförligare behandlar de olika lärofrågor, som katekesen aktualiserar. Att som allt utgör Såkorn 2 810 sidor, fördelade på 11 band! Att kalla katekesförklaringen ”gedigen” är närmast en underdrift.
I förordet till band 1 av Såkorn, ”Innledende del: Bibel og Bekjennelse”, redogör Svebak för sina teologiska inspirationskällor. Först och främst tackar han Leiv Aalen, sin förste vägledare in i den konfessionella lutherdomen. Aalens livsuppgift, att mitt i det kyrkliga och teologiska avfallet försöka vidareförmedla det reformatoriska arvet, har Svebak också gjort till sin egen. Genom Aalen fick Svebak upp ögonen också för Hermann Sasses författarskap. Andra teologer som Svebak säger sig stå i tacksamhetsskuld till är Tom G. A. Hardt, Per Jonsson, Robert Preus och Jürgen Diestelmann. Att jag nämner detta är därför att dessa teologer i mycket hög grad anger vilken teologisk profil Såkorn har.
Varje tid har sina särskilda problem, som inte tidigare generationer haft att handskas med, åtminstone inte i samma utsträckning. Det är därför välgörande att Såkorn ger klart besked där djävulen just nu särskilt angriper vår allra heligaste kristna tro. Så svävar katekesförklaringen inte på målet när det gäller förkastandet av evolutionismen (band 2; s 20, 57f., 98). Den förklarar också vår tids folksynder som abort (band 2; s 102, 105ff.), eutanasi (band 2; s 107) homosexualitet (band 2; s 117f., 127 ff.) och samboskap (band 2; s 127) vara brott mot Guds bud. Det som skiljer Såkorn från andra katekesförklaringar är att det förs teologiska resonemang och ges kyrkohistoriska exempel i anslutning till de olika svaren. Detta är förstås möjligt tack vare den omfångsrika storleken.
Det råder stor oklarhet på trons område i våra dagar, och denna förvirring når allt längre in även i bibel- och bekännelsetrogna led. En del av ungdomarna dras till karismatiska sammanhang, där det är ”fart”, trots att så mycket villfarelse förekommer där. Svebak har en elva sidor lång välgörande uppgörelse med den karismatiska rörelsen, som han förkastar i skarpa ordalag (band 5; s 160 ff.). Förhoppningsvis kan denna klara och handfasta undervisning utgöra ett värn mot den karismatiska kristendomstypen.
Det finns förstås oerhört mycket att ta upp till behandling från Såkorns nästan 3 000 sidor, men här har av utrymmesskäl endast ett smalt urval kunnat göras. Som smakprov från Såkorn väljer jag avslutningsvis att översätta och återge två exempel, där den konfessionella lutherska profilen gör sig särskilt märkbar.
136. Vad menas med uttrycken ’Skriften allena’ och ’tron allena’?
’Skriften allena’ utesluter traditionen som parallell uppenbarelsekälla. ’Tron allena’ utesluter människors gärningar från frälsningens grund.
’Skriften allena’ är enda regel och rättesnöre för lära och liv (formalprincipen). ’Tron allena’ tar emot Guds frälsning på grund av Sonens lydighet i Jesu tjänargestalt – och inte av någon annan grund (materialprincipen).
Därmed erkänner vi skillnaden mellan lag och evangelium, som löper genom Bibeln och utgör dess inre, meningsgivande sammanhang. Båda principerna utgör värn mot den fariseiska andligheten som ständigt frestar människor till att medverka i frälsningen.
Utesluten är lagreligiositetens frälsningsiver. Uteslutna är andra tiders och andra platsers uppenbarelsekällor. Uteslutna är läror sprungna ur spekulationer om Gud, människor och världen (härlighetsteologi). Uteslutna är människors självkloka kyrkoutopier.” (Band 1; s 190).
Vad är förvandlingsepikles eller trosepikles?
Epikles innebär anrop – i detta fall anropande av den Helige Ande. Vi ber Fadern om Andens hjälp. Till vad? Vi ber inte om Andens hjälp till att förvandla bröd och vin till Kristi kropp och blod (förvandlingsepikles), utan om hjälp till att tro Kristi ord om sina gåvor (kommunions- eller trosepikles). I förvandlingsepiklesen samarbetar församlingen (eller kyrkan) med den Helige Ande i lära och liv. Den villoläran gör Kristi instiftelseord överflödigt, både vad gäller dess innebörd och befallning, och detta har fått förödande följder för den nytestamentliga tron alltifrån kyrkans första tid. ” (band 5; s 211).
Såkorn har (ännu) inte tryckts utan finns endast i elektronisk form, tillgänglig på For Bibel og Bekjennelses hemsida. Av ovanstående hoppas jag det framgår, att i Såkorns elva band finns oerhört mycket att hämta för den som vill gräva djupt i den biblisk-lutherska teologin.