Det är snart val i Sverige. Medborgarna har förmånen och rättigheten att rösta om vilka som ska leda landet på olika nivåer. Valet engagerar, även inom kyrkor och samfund. Och det är gott. Vi är kallade att söka vårt lands bästa. Men det finns utmaningar med att ha dubbelt medborgarskap. För det är just vad en kristen har. Ett evigt medborgarskap i himlen och ett tillfälligt i det land hon bor i på jorden.
En kristen vet att det ytterst sett är Kristus som regerar både i det himmelska och i det jordiska, att han är Herre både i nådens och allmaktens rike, och att man därmed kan tjäna honom i båda rikena. I Kyrkan regerar Kristus genom evangelium, genom att synder förlåts av bara nåd. I samhället insätter han överheten som, antingen den förstår att den är Hans tjänare eller inte, har till uppgift att stifta och upprätthålla lagar som skyddar och främjar medborgarnas liv.
I det världsliga regementet är det alltså lagen som gäller. ”Land ska med lag byggas.” Kyrkan kan och ska förmedla förlåtelse till den brottsling som ångrar sig, men samhället ska döma enligt gällande lag och rätt för att hindra och stävja brott och upprätthålla ordning.
Den evangelisk lutherska kyrkan har varit noga med att skilja mellan de två regementena. Det är avgörande viktigt att upprätthålla skillnaden. Därför är det oroväckande att läsa och höra präster och pastorer uttala sig om vad man bör respektive inte bör rösta på. Det måste lämnas åt den enskilde att avgöra.
När kyrkan blir partipolitisk eller uttalar sig nonchalant om företeelser i tiden, så förhindrar man sitt egentliga ärende: att förkunna evangeliet om Jesus för människor. För om människor i predikan eller annan offentlig kommunikation märker att en församling eller enskilda företrädare dömer ut de politiska ståndpunkter man har, är chansen minimal att de vill lyssna vidare.
För att kyrkan ska kunna fullgöra sitt av Herren givna uppdrag är det därför avgörande att människor får märka av samma kärlek och omsorg oavsett vilken partifärg hon har eller var hon hamnat i livet. Då kan hon vara mottaglig för att ta emot budskapet om omvändelse och syndernas förlåtelse. I förlängningen av mötet med Jesus, som är full av nåd och sanning, kan hon också bli beredd att pröva hur hennes hållningar och livsval stämmer överens med Guds bud.
Kyrkan är alltså inte kallad att vara partipolitisk, men kallelsen till samhällskritik kvarstår. Den kritiken hänger då ihop med de allmängiltiga sanningar som uttrycks i 10 Guds bud och som också är skrivna i varje människas samvete. Det kan röra sig om att livet ska skyddas från konceptionen till en naturlig död, om att äktenskapet ska hållas heligt och att människors egendom ska värnas.
Om det särskilda med en kristen samhällskritik har Christian Braw skrivit i den nyutkomna boken Den största resan (BV-förlag). Där betonas just att den kristna samhällskritiken är principiell:
”Den riktar kritikens sökarljus mot det principiellt felaktiga i samtidens samhällen. Den stannar inte i enskilda företeelser, den ser det stora sammanhanget i det som gått fel.”
Inför valet har vi som ansvarstagande medborgare i en demokrati skyldigheten att pröva vilket parti som vi tror bäst kan leda landet. Alternativet kan vara att rösta blankt.
Som kristna har vi den stora förmånen och möjligheten att i bön vända oss till Honom som håller hela världen i sin hand och be om en god överhet. Vi har också anledning att tacka för att det finns människor som vill ägna mycket tid och kraft åt politiska frågor för vårt samhälles bästa. Ofta får de bara möta otack och hån. Från kristna skulle de möta omsorg och förbön, oavsett vilket parti de företräder. Den man ber för har man också svårt att tala illa om.
Som människor med både himmelskt och jordiskt medborgarskap är det vår kallelse att leva i helgelse. Att vi låter den helige Ande genom nådens medel arbeta med oss, så att vi mer och mer blir det som vi är i Kristus. Det främjar båda rikena vi tillhör. Något som också framgår i förlängningen av apostelns uppmaning ”till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i levande ställning …” (1 Tim 2:1-4) Ett avsnitt som härmed anbefalls till studium.
Gunnar Andersson