Är det möjligt? Är vi människor så djupt fallna att till och med Jesus skulle kunna missbrukas? Kan han, Frälsaren och Förlossaren verkligen missbrukas? Ska en kristen inte glädja sig åt allt bruk av Jesus i tro, tanke och teologi?
I de allra flesta fall är varje åkallan av namnet Jesus en grund för frälsning och varje bekännelse till Jesus en grund för syskonband. Men nu är mänskligheten så förvänd att en kristen inte kan lägga ned sin kritiska prövning av andarna ens när namnet Jesus har uttalats med den allra varmaste hängivenhet. Det kvarstår en risk att det innerliga bruket av namnet Jesus inte är ett bruk som bygger upp utan ett missbruk som bryter ned.
Jesus mot Bibeln
Hur skulle det kunna vara? Ett sätt att missbruka Jesus är att ställa Jesus som person mot hans egen lära och hans eget verk. Låt oss ta Bibelförståelsen som exempel. Luther har lärt oss att Kristus är Bibelns kärna och stjärna (Kern und Stern). Luther menade att vi likt de vise männen blir ledda rätt när vi söker efter och vandrar i ljuset från Kristus i Bibeln. Bibelns alla texter organiserar sig väsentligen kring den friska kärnan Jesus.
Det betyder inte att allt i Bibeln som inte tydligt vittnar om Jesus eller framhåller Jesus skulle vara oväsentligt eller överflödigt. Jesus är principen utifrån vilken Skriften som helhet (också lagen, de historiska omständigheterna, de för förnuftet och moralen generande sanningarna) är organiserad.
Jesusmissbruk
Men ingen har rätt att använda Jesus som en ”skära” med hjälp av vilken man kan reducera det bibliska budskapet så att man liksom klipper ullen av Guds Lamm in på bara skinnet. Jesus-missbrukaren säger med tårar i ögonen: ”Inget får stå i vägen för Jesus och evangeliet om honom.” Människor får inte stötas bort av förnuftsvidriga påståenden om Skapelsen, orimliga bud, magiska budskap om verksamma offer och sakrament, ruskiga verser om skuld, dom och död. Kvar ska endast stå en evigt naken och flådd Jesus som berövats sin bakgrund i det gamla förbundet, som förvägras platsen på Faderns högra sida och som av fromhetens heliga lag kliniskt måste hållas skild från allt som doftar kyrka, prästämbete och nådemedel. Se där några aktuella kännetecken på Jesus-missbruk.
Jesus och Bibeln
Ingen som verkligen söker Bibelns Jesus kan undgå att se att Jesus tror på Helig Skrift, ingen kan undgå att se att Jesus obesvärat stöter människor ifrån sig med en lära som han menar vara sann och nödvändig även om den inte uppfattas som ett glatt budskap.
Det går inte heller att missa att Jesus i slutet av sitt liv och efter sin uppståndelse binder samman sin person med apostlarnas förkunnelse och nyckelmakt, med den heliga måltidens tecken. Jesus ville uppenbarligen inte att hans person skulle skiljas från hans lära, eller från hans verk som med försoningsoffret som orubblig grund fortsätter i den Helige Andes kyrka, den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Den som läser Skriften befriad från den Jesusmissbrukande fromhetens förminskande normer, ser ingen motsättning mellan evangeliernas Jesus och apostlarnas Kristus, mellan den torterade mannen med ett vassrör i hand och alla kungars kung som från härlighetens tron sträcker sin spira över sin skapelse och över sin kyrka.
Jesus och hans kyrka
Från den spiran, inte från våra välvilliga avmytologiseringar och frontförkortningar, utgår kraften att skapa tro i människors hjärta och övervinna tvivel och anstöt. När vi inte insnävar vår kristendom till att bara tala om Jesus utan låter honom tala, står det klart att evangeliet inte endast har ett innehåll (Guds rättfärdiggörande nåd till syndare tack vare Jesus död och uppståndelse) utan evangeliet har också en yttre form, nämligen den av Kristus grundade apostoliska kyrkan i vilken tjänare vigda i bibliska ordning skänker oss evangeliets kraft genom ord och sakramenten.
När kristna står emot frestelsen att använda Jesus mot honom själv kan Guds församling resa sig ur gruset som ett heligt tempel.
En oförminskad förståelse av vad evangelium är och en full exponering för hela Jesus kommer ofrånkomligen också få jobbiga följder. Kampen mot falsk lära och obibliska ordningar i kyrkan väcks på nytt. Lidelsen för kyrkans frihet att fullt ut få vara sig själv i trohet mot sin brudgum kan vakna på nytt. Att ”bruka” Jesus som frälsare, som överstepräst, kung och profet, på ett oförminskat sätt, kommer ofrånkomligen leda oss till delaktighet i Kristi lidande, men också i hans seger.
Vägen framåt för Kristi kyrka
Det är detta fullödiga bruk av Jesus som vi ser i fornkyrkan, i medeltidens kyrka när den var som bäst, i Martin Luthers kyrkoreformation, i den förunderliga förening av hjärtats fromhet och kyrkokristendom som under så lång tid präglat svenska folket och som har förnyats genom Henric Schartau, Gottfrid Billing och Bo Giertz. Missionsprovinsen har bildats för att vidmakthålla detta fulla evangelium till form och innehåll. Här och där finns det präster och lekmän i Svenska kyrkan som kämpar för att fullt ut ”bruka” Jesus – hans person, hans verk, hans lära och ordningar.
Men det finns också de som sedan länge lagt ner kampen under hänvisning till ”Jesus allena” och som förfärat kallar allt därutöver för ”kyrkopolitik”. Avgörande för kristendomens framtid i Sverige är naturligtvis inte de rätta åsikterna utan att Jesus som han framträder för oss hos profeterna, evangelisterna och apostlarna får göra oss till sina egna, så att vi ”lever och blir kvar hos honom i hans rike, i evig rättfärdighet, oskuld och salighet” och att vi brukar Jesus på det sätt han vill bli brukad – med en tro som griper tag i honom i hans ord, i dopets vatten, i avlösnings befrielse genom det apostoliska ämbetets tjänst, i nattvardens kropp och blod i bröds och vins gestalt, i bönens och helgelsens radikala efterföljd tillsammans i Kristi kropp.
Fredrik Sidenvall