I skrivande stund är det ännu inte klart vem som vinner det svenska riksdagsvalet, och många väntar med spänning eller oro hur det går. I vårt land gäller att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” (Regeringsformen). Detta är långt från det som stod i den gamla västgötalagen, att ”Kristus är främst i vår lag”. Ur ett inomvärldsligt perspektiv är det sant, att ”all offentlig makt … utgår från folket”. Det är det styrelseskick vi har i vårt land. Men vi är långt från den gamla västgötalagens perspektiv, där man erkände att den yttersta makten inte finns vid valurnorna. Utan hos honom som uppreser och avsätter kungar. Det är inte alltid så lätt att acceptera Paulus ord till de kristna i Rom: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom.”
Det gäller både den ogudaktige romerske kejsaren och de hårdföra lydkungarna och landshövdingarna i det judiska landområdet, som kejsaren så småningom kallade för Palestina. Och det stämmer också överens med vad Jesus sade till Pilatus: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan.”
Oavsett vilket block som får regeringsmakten efter det svenska valet har de sin makt från Gud, även om det är folket som valt. Jesu ord till Pilatus gäller också den som blir statsminister och var och en som kommer att ingå i hans eller hennes regering. Därför är det också inför Gud varje riksdagsledamot står ansvarig – och förr eller senare måste göra räkenskap.
Med nuvarande valresultat får naturligtvis inget block – i nuvarande sammansättning – egen majoritet i riksdagen. Det betyder långt mindre handlingskraft. Varje beslut måste förhandlas med annan part. Kanske att det trots allt blir tryggt. På båda sidor finns en stark benägenhet att böja sig för RFSL:s fortsatta krav när det gäller den normkritiska agendan. På båda sidor finns röster för acceptans av polygami. Inom båda blocken höjs röster för stopp av (nya) konfessionella skolor. Inte många är beredda att säga att det är en avgrundsdjup skillnad mellan en islamsk och en kristen eller judisk skola. Det betyder inte att varje kristen skola självklart går fri från berättigad kritik.
Fastän vi omöjligt kan bejaka vårt lands abortlagstiftning, räknar vi regering och riksdag som den överhet vi får från ovan. Vi tar emot varje representant som insatt av Gud och accepterar deras beslut, så långt som dessa inte går utöver vad Gud i sitt Ord har sagt. Men vi befarar att det kommer att bli fler beslut i framtiden inför vilka en kristen måste avlägga den bekännelsen att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Samvetsfriheten hotas, så också föräldrarätten. Den normkritiska agendan drivs framåt understödd av starka lobbykrafter. Det kan komma att kosta mer än tidigare att ”lyda Gud mer än människor”.
Sedan 1904 har det funnits en ”riksdagens kristna grupp”, en grupp som länge fanns med tydlig och öppen närvaro. Det är nu mycket tyst omkring den. Och den har enligt uppgift minskat kraftigt. Det är naturligtvis en spegelbild av samhället i stort. Kristna, som står upp för en personlig tro på Skriftens Kristus, blir allt färre. Men vi som tror på honom har fortsatt en kallelse att visa det i ord och handling.
En gång, när Moses kom inför Farao och bad att denne skulle släppa hans folk, blev svaret:
”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.” (2 Mos 5:2)
Men han som har den verkliga makten förde sin sak igenom, trots den dåtida världens mäktigaste ledares beslut. Cirka 1000 år senare satt kung Nebukadnessars son Belsassar och höll en gigantisk fest och skålade i de heliga kärlen som tagits från Jerusalems tempel. Men festen avbröts plötsligt och en gudomlig hand skrev gudsdomen på väggen. Belsassars fars betrodde rådgivare, profeten Daniel, kunde ge honom förklaringen till den märkliga texten:
”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Du är vägd på en våg och funnen för lätt. Ditt rike är delat och gett åt meder och perser.”
Samma natt dog Belsassar. Vi vet att varje människa står ansvarig inför Gud, och det gör också alla de män och kvinnor som fått uppdraget att vara ett folks ledare. Därför bör vi göra som denna tidnings ledarskribent förra veckan påminde: Vi ber om vishet och mod för riksdagsledamöter och ministrar, även om det finns frågor där vi måste lyda Gud mer än människor.
Bengt Birgersson