”En vanlig dag när inget särskilt händer kan ge mig det som jag behöver mest” – Sv.ps. 352
Sommar, värme, bad och ledighet är något som de flesta längtar efter och ser fram emot när livet under terminerna rullar på med skola och jobb. Tid att vila, tid att göra det man vill, tid att umgås och tid att bara vara. Nu är semestern över, utemöbler och grillar börjar ställas undan inför vintern. Skolorna har dragit igång efter sommarlovet, ett för många omtumlande val har passerat och livet går nu vidare. Skolbarnet kanske just har kommit in vardagens rutiner men börjar redan längta till höstlovet och de vuxna till jul- och nyårshelgens extra ledighet. För de flesta fortsätter nu livet ungefär som vanligt. Trots, eller kanske på grund av, att de flesta nu ska återgå till den grå vardagens lunk kan vemodet och tungsintheten komma krypande för många. Andra kanske har längtat tillbaka till de vanliga rutinerna under sommarledigheten. Oavsett hur varje enskild person upplever återgången till arbete eller skola ska vi nu stanna till lite vid den grå vardagens välsignelse och det förträffliga med husmanskost.
Den problematiska ledigheten
Trots allt det underbara som sommar och ledighet kan medföra finns det också baksidor. För många pensionärer innebar sommaren ett större mått av ensamhet. Vissa barn hinner bli uttråkade under sommarlovet. Andra far illa då det välordnade livet med fasta skoltider och ett vällagat mål mat om dagen uteblir. Ytterligare någon har haft en så fullspäckad sommar att de kommer tillbaka till skolan trötta och slitna. Många familjer upplever att slitningarna mellan syskonen tilltar under sommaren och att konflikterna mellan barnen, mellan barn och föräldrar och föräldrarna sinsemellan skjuter upp lika envist återkommande som ogräset i rabatterna. När förväntningarna, som kanske liknade Astrid Lindgrens underbara skildring av sommarlivet på Saltkråkan eller i Bullerbyn, ska realiseras förvandlas de i många familjer till en sorglig parodi. Till detta, eller kanske på grund av detta, dricker 48 procent mer alkohol under semestern, lika många dricker alkohol oftare under sommaren. 59 procent dricker oftare alkohol på vardagarna under semestern, enligt en undersökning som Systembolagets dotterbolag IQ beställt av Sifo. Att konflikterna i äktenskapen ökar under ledigheten visar inte minst skilsmässostatistiken. September och oktober är de månader då flest skiljer sig tätt följt av januari, alltså tiden efter sommarledigheten och den ledighet som många har kring jul och nyår. Psykologen Lars Ahlin säger till SvD om anledningen till detta: ”En stor bov är orealistiska förväntningar på ledigheten.”
Utöver detta kan man också se fler, mer eller mindre allvarliga, negativa tendenser under sommaren. Fler självmord. Fler utomhusvåldtäkter och misshandelsfall. Fler trafikolyckor. Fler unga som för första gången testar narkotika. Fler är otrogna. Fler trafikolyckor. Fler fickstölder. Fler bränder. Fler människor som blir bitna av hundar. Fler kattslagsmål och färre gudstjänstbesökare i kyrkorna.
Att måla upp en så mörk och dyster bild av sommar och ledighet kanske inte är så klokt och det är nog många som inte känner igen sig i den dystra beskrivningen; men likväl känner, tyvärr, alltför många igen sig till någon del.
Den grå vardagen är däremot något som de flesta känner igen; då allt rullar på som vanligt, dag efter dag. Oavsett om man är pensionär, arbetande, skolungdom eller ett barn som är hemma på dagarna så löper de flesta dagarna oftast på som vanligt. Inget speciellt spännande, ingen direkt nerv i tillvaron som kittlar lek- och livslusten. Grått, enahanda och ganska tråkigt.
Vardagen
Vardagen är kanske något av det mest ouppskattade som vi har. Det är i vardagen som det mesta av det ljuvliga i livet sker, ja majoriteten av våra dagar är ju just vardagar. Det är först och främst i vardagen som vi lär känna nya människor. Det är i vardagen som vi ser våra barn, eller barnbarn växa upp. Det är under vardagen som de goda rutinerna grundläggs. Det är också i vardagen som vi sköter de uppgifter som Herren gett oss.
Många möter nästan dagligen frågan: Hur är läget? Och svaret brukar för de flesta vara: Det är bra! Genom denna artighetsfråga tycks alltså de flesta oftast ha det bra, eller också kanske det är oärlighet som dominerar det sociala snacket. Det finns nämligen en föreställning om att livet för de flesta är svårt och hårt men att ingen vågar säga som det är.
Istället verkar det som att de flesta människor har ett hyfsat jobb, de trivs rätt bra i sitt boende. De har en del kompisar som de träffar när tid ges, men det är ju mycket som kommer mellan. De riktigt stora glädjeyttringarna kommer nästan bara när någon fått nytt jobb eller fått nytt boende eller för den delen funnit en livskamrat. Så fort det gått en tid verkar allt vara som vanligt, ganska bra med andra ord.
Men vad är då sant? Är livet så ”lagomt” bra för de flesta eller är livet egentligen hårt och svårt för de flesta? Det finns naturligtvis människor som lever i det som bäst kan beskrivas som ett jordiskt helvete, men alla de som glatt svarar att läget är bra, är det verkligen så bra med dem?
Som kristna är vi ganska vana vid saker som vårt förnuft inte riktigt får att gå ihop. Som exempel kan vi nämna att vi som kristna är syndare och rättfärdiga på samma gång och att vi väntar på det eviga livet, men vi har redan evigt liv. Jesus kallar oss också saliga i bergspredikan, men samtidigt kan vi be om att en gång bli saliga. När det kommer till livet kan vi inte formulera saken lika tydligt och klart som vi kan göra när det kommer till vår kristna tro.
”När det är som bäst är det möda och bekymmer”
Mose ger en ganska dyster bild av livet i Psaltaren 90. Det är lätt att börja fråga sig om det verkligen ska vara såhär. Varför är det bara korta stunder i livet som det är riktigt ljust? Och är det så att alla andra är mycket lyckligare än vad jag är, eller är de oärliga? Det finns flera olika synsätt när det kommer till det lidande vi möter. Det finns naturligtvis många olika sorters lidande som har sin särskilda karaktär och orsak. Allt fler studier visar att det gamla talesättet ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” är tillämpbart på mycket i livet, inte minst vardagens bekymmer. Jag kommer här att lyfta fram ett perspektiv på en viss typ av lidande; här kallat det vetenskapliga perspektivet. Sedan kommer ett bibliskt perspektiv. Noterbart är att det vetenskapliga perspektivet i någon mån harmonierar med det bibliska på denna punkt.
Det vetenskapliga perspektivet säger att hjärnan sorterar och tolkar all information som vi tar in via våra sinnen. Ljud som vi är vana att höra slutar vi med tiden att registrera. Det kan vara ett element som knäpper och den som bor i huset noterar inte ljudet medan den övernattande gästen ligger vaken halva natten på grund av det. De mesta i vår vardag får alltså inte så mycket uppmärksamhet vilket är en stor tillgång när man sitter och pratat med någon i en stimmig miljö. Alla samtal som pågår i bakgrunden registreras bara som ett brus och allt fokus läggs på att höra vad den man samtalar med säger. Hjärnan prioriterar alltså bort sådant som vi inte behöver lägga fokus på. Till detta kommer att, mycket förenklat beskrivet, våra hjärnor är programmerade till att först och främst registrera faror. Har man exempelvis blivit ormbiten en gång, eller skrämd av en orm, kan det vara svårt att gå i en vacker skog och njuta av naturens skönhet. Rädslan för ormar gör att man inte hör fågelsången eller ser alla underbara färgskiftningar och former. Istället lyssnar öronen efter prassel eller väsandet från en orm. Ögonen söker hela tiden över marken efter något som skulle kunna vara en orm. Varje gren på marken scannas av och bedöms, varje snår undviks. Hela kroppen är spänd och beredd att antingen hoppa undan om ormen hugger eller springa om den skulle ta upp jakten. Om man kommer levande ur skogen kanske det är med svettpärlor i pannan, ett bultande hjärta, skakande händer och en otroligt påtaglig mental och fysisk trötthet. Trots att det inte fanns någon orm i närheten och trots att skogen var fantastiskt vacker så var hela promenaden förskräcklig och hjärnans varningssystem arbetade på högvarv. Risken är också stor att rädslan ökar vid nästa skogspromenad, trots att ingen orm siktades. Personen kan nämligen få för sig att det var på grund av sin enorma försiktighet som alla ormar kunde undvikas och på så sätt förstärks saken.
Detta går sedan att tillämpa på så gott som alla livets områden. Det är lätt att se faror och problem, både fysiska som sociala eller ekonomiska hot och det oavsett om de är reella eller fiktiva, eftersom hjärnan alltid söker efter dem i syfte att undvika dem och på så sätt främja liv och hälsa. Att personen som bär denna hjärna får ett psykiskt lidande av hjärnans alla infall, det tycks inte bekomma hjärnan nämnvärt.
Denna mycket förenklade återgivning av den vetenskapliga förståelsen har sitt tydliga tillämpningsområde och genom att använda det perspektivet kan många också bli hjälpa från sina överdrivna rädslor och fobier. Då gäller det bland annat att våga möta den upplevda faran och stanna kvar i den och med tiden lära sig att omtolka situationen. Och i takt med att det sker så börjar man höra fåglarnas kvitter och se skogens alla färger och former. Så kan skogspromenaden sakta men säkert bli alltmer rogivande och underbar, trots vetskapen att det faktiskt kan ligga en orm bakom nästa sten.
Det bibliska perspektivet säger inget om hur hjärnan i sig fungerar, den säger inte heller något om psykologisk behandling för att bota psykisk ohälsa. Däremot svarar den på varför lidandet överhuvudtaget finns, varför faror finns och varför den normala vardagslunken ofta känns så grå. Det är alltså ett metaperspektiv.
Människor glider inte genom livet på en räkmacka med ett leende på läpparna. Detta gäller i synnerhet kristna. Men av någon anledning tycks vi lätt hysa för höga förväntningar på livet. Vi har ju hört: Gör er inga bekymmer; Gläd er alltid; Allt vad ni ber om ska ni få; Saliga är ni; Allt vad ni gör lyckas väl!
Men så är det ju inte (trots att det är just så)!
För två veckor hörde vi i evangelietexten hur Jesus berör dessa frågor. Han sa att vi inte ska oroa oss för morgondagen, vi ska inte bekymra oss. Jesus säger inte detta som ett löfte om att slippa bekymren, tvärtom. Vi behöver inte oroa oss och vara bekymrade eftersom vi vet att det kommer bekymmer. Varje dag kommer att ha nog av sin egen plåga! Det är alltså en realistisk bild som vi alla kan känna igen. Sådant är livet och så har det varit sedan Adam och Evas tid. Efter syndafallet sa Herren:
”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden”
1 Mos 3:19
Livet är en kamp för överlevnad! Men syndafallet medförde inte bara att livet blev en kamp. Det medförde också att allt det goda, som Herren ville att vi skulle kunna njuta av, gled oss ur händerna. Allt det underbara i skapelsen, med både växer, djur och människor fick vi ett dubbelt förhållande till. Vi behövde dem för att överleva, men samtidigt började de utgöra ett hot. Medmänniskorna som skulle hjälpa varandra och glädja varandra med sin vänskap blev konkurrenter och potentiella våldsverkare. Djuren blev skygga, och vissa farliga. Hela mänskligheten blev ormbiten i syndafallet, och världen med den.
Vi kan inte längre vandra omkring i livet som Adam och Eva gjorde innan syndafallet. Då kunde de lita till hundra procent på varandra. De visste inte ens vad faror var när de gick runt utan kläder och skor i skogen och på ängarna i paradiset. De behövde inte kämpa för sin överlevnad. Ett helt bekymmerfritt liv i full harmoni och glädje. Deras tillvaro kanske påminner lite om våra högtflygande drömmar om sommaren 2019? En dröm som vi kanske innerst inne vet inte kommer att slå in.
Det vackra i det gråa
En förklaring, utifrån båda ovanstående perspektiv, till varför det blir så grått kan vara att vi inte ser den sanna objektiva verkligheten. Verkligheten är komplex, det är därför hjärnan måste göra prioriteringar och ägna mindre engagemang åt ’normala’ och vardagliga företeelser och prioritera sådant som är nytt och i synnerhet hot. Ibland sägs det att människor mår så dåligt idag på grund av samhällets snabba utveckling. Hjärnan har helt enkelt inte hunnit med och vi kan inte hantera alla intryck och all information som når oss. Sanningen är nog snarare att människan inte är skapad för att leva i en fallen värld. Allt det goda som möter oss dag efter dag blir vi blinda för. Sådant som för de flesta är självklarheter såsom hälsa, pengar på kontot, vänner, familj, jobb, boende och liknande saker. Alltså sådant prioriteras ner och noteras inte. Det är lite som med det knäppande elementet som bara gästerna hör. Det är först när allt det goda som vi har hotas eller har försvunnit som vi förstår att fullt ut uppskatta det. Det goda och välfungerande tar vi alltså för givet medan vi ägnar mer energi och tankemöda åt det tunga och svåra.
Det är alltså sant att ”En vanlig dag när inget särskilt händer kan ge mig det som jag behöver mest”. Det är sorgligt att vi inte har förmågan att se allt det goda som vi får dag för dag, och det oavsett hur mycket lidande som vi samtidigt möter. När vardagen känns trist och grå så är det därför ett vittnesbörd om två saker.
1. Du har fått oändligt mycket gott av din himmelske Fader. Så mycket och så frekvent att du inte längre noterar det. Herrens goda gåvor har du börjat ta för givet.
2. Vi lever i en fallen värld och vi är en del av den. Varje dag möter oss nya bekymmer och vi ställer till med bekymmer för oss själva och andra.
Det är alltså inte ironi från Mose sida när han i Psaltaren 90 säger: ”När det är som bäst är det möda och bekymmer.” Eller sagt på ett annat sätt: I den grå vardagen är det som bäst.
Vi kommer aldrig undan mödorna, motgångarna och lidandet så länge vi lever här. Men vi kommer inte heller undan alla Guds goda gåvor som han dag efter dag öser över oss. Vi bör därför inte vandra genom livet på samma sätt som personen som var rädd för ormar. Istället bör vi stanna till i den grå vardagen och låta oss förundras över alla självklarheter, sådant som på ett fantastiskt sätt visar hur mycket underbart det finns i vårt liv, i skapelsen och inte minst allt det underbara som väntar oss. Genom att stanna till och lyfta blicken kan en ny glädje spira fram. En glädje över livet, trots sjukdom. En glädje över jobbet, trots stress. En glädje över barnen, trots oredan i deras rum. Över din renhet och helighet inför Fadern, trots alla dina synder.
Så kanske vi kan börja se fler nyanser av verkligheten och kanske känna att Paulus ord trots allt inte är så konstiga:
”Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Filipperbrevet 4:11-13
Gabriel Skilling