”Kristendomen är inte en religion, det är en relation.” Detta är ett påstående som dyker upp lite varstans.
Syftet med detta påstående är delvis gott. Det tycks bland annat vara i ett försök att påvisa skillnaden mellan den kristna tron och den tro som möter i andra religioner. Man uppfattar, helt riktigt, att andra religioner ofta är ett uttryck för människans sätt att i egen kraft och med egna prestationer försöka nå upp till Gud.
I detta uttryck gömmer sig dock också en förståelse av begreppet religion som syftande på en kall dogmatisk och institutionaliserad tro och ett sätt för statsmakter att kontrollera folket.
Det tycks vara en växande skara som ser på sin tro på detta sättet. Enligt undersökningar gjorda av The Barna Group, har man fått införa en ny sorts kategori i sina undersökningarna vid sidan av spirituella, protestanter, evangelikala, romerska katoliker och ortodoxa för att kunna fånga in denna skara. Den nya kategorin kallas ”Love Jesus but not the Church”1. Dessa har gärna en relation med Jesus, men är besvikna på Kyrkans uppfattning om vad kristen tro är.
Personlig tro
För att komma ifrån denna uppfattning sägs kristen tro därför inte vara en religion med läror och ritualer utan en så kallad ”personlig relation” med Kristus. En personlig relation innebär då subjektiva upplevelser och erfarenheter av Kristus som inte sällan uppfattas stå i motsats till sådant som läror, ritualer och annat ”religiöst”.
Men många kristna, även inom etablerade kyrkor, tycks ha fått uppfattningen att för att deras tro ska kunna betecknas som just personlig, och därför äkta, så behöver man ha specifika inre, subjektiva upplevelser eller erfarenheter av denna tro. Bakgrunden är uppenbarligen att man gör ett likhetstecken mellan subjektiv upplevelse och begreppet personlig.
Personen Kristus
Det är visserligen sant att den kristna tron är personlig, men vad det faktiskt innebär har en stor betydelse. Kristen tro handlar nämligen först och främst om Kristus och inte om en subjektiv upplevelse av Kristus. Det låter kanske som ett meningslöst påstående men det finns faktisk en viktig – och avgörande – betydelseskillnad mellan dessa två beskrivningar av vad den kristna tron är. Som kristen sätter man sitt hopp till en person och inte till en subjektiv upplevelse eller erfarenhet.
Faktum är att det som gör den kristna tron personlig är att den kretsar kring en person. Denna person är inte jag själv, utan Kristus.
Detta är också orsaken till varför den kristna tron mer än någon annan religion gör så stor sak av ”Läran”. De flesta andra religioner är i grunden en fråga om livsstil, men den Kristna tron är först och främst en fråga om tro, eftersom det inte främst kretsar kring frågan om hur vi ska leva, utan vad vi tror om Kristi liv. Kyrkan har läror som handlar om vad vi tror och bekänner om Kristus. Hur han föddes och levde, dog och uppstod, hur han steg upp till Faderns högra sida och nu regerar för att en gång komma åter för att döma levande och döda.
Som kristna får vi ibland subjektiva erfarenheter och upplevelser av olika slag som följd av vår tro på Kristus och livet med honom, det är inget fel i det, men det allra viktigaste är fortfarande Vem vi sätter vår tro till.
Eftersom nu den kristna trons fokus är på personen Kristus, så är den avgörande frågan heller inte min livsstil och vilka regler som gäller, likt i andra religioner, utan vem Jesus Kristus är och vad Jesus Kristus gör. Den kristna tron är sanningen om Jesus. Då är det förstås viktigt att det vi tror om Honom faktiskt är sant, annars kan vi inte veta vem han verkligen är. En ”ren och klar” undervisning, som reformatorerna ofta nämnde, spelar en avgörande roll helt enkelt.
Varför är läran viktig?
Den sunda läran är viktig just eftersom tron är personlig. Den är viktig eftersom Kristus är viktig och den kristna läran visar oss vem han är. Låt oss ta läran om treenigheten och läran om inkarnationen som exempel. Treenighetsläran visar oss att Kristus är Gud och att hans gudomliga natur inte skiljer sig från Faderns gudomliga natur. Läran om inkarnationen visar oss att denna gudomliga person, Kristus, född av Fadern före all tid, antog mänsklig gestalt och därför är både sann Gud och sann människa.
Vad får dessa läror, dessa sanningsanspråk, för konsekvenser för oss? Jo, utan rena och klara läror kring treenigheten och inkarnationen blir evangeliet meningslöst! Det finns ingen anledning att tala om att ”Jesus älskar oss” om det som dessa två läror säger om honom inte stämmer. Det skulle vara lika meningsfullt som att predika och missionera om att Gustav Vasa eller Moder Teresa älskar oss. Det är en fin tanke, men även om det skulle vara sant, vad spelar det för roll för oss? Om inte Jesus är Gud själv som har blivit människa som vi, som dog och uppstod och nu sitter på Faderns högra sida och regerar i evighet, så betyder hans kärlek inte speciellt mycket. Han är bara död, precis som Gustav Vasa och Moder Teresa. Hans kärlek skulle inte vara mer än en fin tanke.
Men nu är det inte så. Kyrkan tror och bekänner att Kristus är Gud, att han blev människa som vi för att av kärlek till oss bli ett försoningsoffer för våra synder och att han uppstått och nu lever och regerar i evighet. Hans kärlek till oss är verklig och den spelar roll.
När de kristna lärorna, som treenigheten och inkarnationen, hamnar i bakgrunden och inte talas om eller undervisas i börjar vi att glömma vem Kristus verkligen är. Vi börjar att tänka att han först och främst var en vis man som ville visa vilken livsstil som är bra, snarare än att han är världens frälsare.
Då är det inte underligt att man börjar använda ordet ”Gud” mer generiskt, som om Gud inte hade något särskilt med Kristus att göra. Då man börjar tala om Gud i mer och mer generella termer blir också tron mindre och mindre personlig och mer och mer abstrakt. Vi ser detta i vår omedelbara närhet. Mindre av personen Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, försoningen för all synd och världens Herre och mer av ”Gud är större”, komplex, ogripbar och oförståelig. Fokus har ändrats, från den personlige personen Kristus till den opersonlige Guden, från den kristna läran till subjektiv upplevelse av sin ”tro”.
Förändrat fokus
Det är inte helt lätt att förstå varför det också inom evangelisk-lutherska sammanhang har skett en förskjutning från det objektiva till det subjektiva. Den objektiva sanningen som den kristna läran utgör har också inom dessa sammanhang alltmer ersatts av den subjektiva inre upplevelsen och erfarenheten. Låt oss, trots det, göra ett försök till att kort presentera ett par troliga bakgrunder till fenomenet.
Idealistisk kunskapssyn
En bakgrund till denna utveckling är förmodligen den idealistiska kunskapsteorin som utvecklades av den tyske filosofen Immanuel Kant och hans efterföljare under 1700-talet. Denna kunskapsteori kan sägas mena ungefär så här: Det enda man har verklig kunskap om är sina egna mentala upplevelser, som finns i det egna medvetandet. Kunskap kommer alltså inte från någon materiell yttervärld, som skulle existera utanför och oberoende av medvetandet utan skapas helt enkelt av det egna medvetandet.
Detta sätt att tänka kring vad kunskap är fick ett visst genomslag på sin tid, men är trots det en ståndpunkt som numera har övergivits inom naturvetenskapen.
Inom religionens område fick den däremot djupare rötter. Den blev i själva verket så dominerande i förståelsen av religion att nästan ingen ifrågasätta dess grundidéer, trots att tankarna övergavs inom andra vetenskapsgrenar.
För innehållet i den kristna tron, läran, betydde denna förståelse att alltsammans endast anses som tankar och föreställningar i vårt eget medvetande. Att anta att kristendomen skulle ha en motsvarighet i en yttre, av oss oberoende verklighet ansågs som något som man i vetenskapen namn måste bortse ifrån, eftersom det föll på metafysikens område, det som inte går att undersöka. En följd av det blev, att den kristna trons innehåll inte berättigades genom Skriftens yttre ord utan snarare i tron som en inre upplevelse. Den inre upplevelsen menades vara kunskapsgrunden i teologin.
Historisk-kritisk bibelforskning
En ytterligare bakgrund är förmodligen den historisk-kritiska bibelforskningen. Detta är en metod som innebär att man inte kan hålla en utsaga i Skriften för sann om man inte kan styrka dess historicitet med historisk forskning. Har det verkligen hänt? För att avgöra om något verkligen har hänt begränsar denna forskningen sig själv genom att hävda att alla historiska skeenden måste kunnas förklaras med rent inomvärldsliga orsaker. ”Kan människor uppstå från det döda? Nej, alltså kan inte Jesus faktiskt ha uppstått, utan det måste finnas en naturlig förklaring till varför människor envisades med att tro det.”
Den historisk-kritiska metoden utgjorde, och utgör fortfarande, en stor utmaning för kristna. Man har försökt att undkomma det på olika sätt.
Ett försök var det som teologen Rudolf Bultmann ställde upp, att de bibliska berättelserna själva inte avser att framställa historiska fakta utan handlar om en annan verklighet, den som gäller människans existens, utsagor om vår livsinställning eller livstolkning. Det kunde finnas en för människor meningsfull innebörd i texterna, även om de inte var historiskt tillförlitliga. Bultmann kunde därför tänka sig att skala bort eller tolka om allt det i Bibeln som lyfte upp utomvärldsliga inslag som gudomliga ingripanden och mirakel.
Anders Nygren, en framträdande svensk teolog, formulerade en annan lösning av detta problem. Han menade, att religionen bildade ett nödvändigt område inom den mänskliga erfarenheten. Den följder sina egna lagar som inte är beroende av historiska fakta, även om sådan kan tänkas finnas. Den kristna trons utsagor legitimerades därför inte, och behövs inte heller legitimeras, genom Skriften. Istället legitimeras den kristna tron genom sin relation med den inre religiösa upplevelsen, som kan betraktas som den kristna trons centrum.2
Pastoralt misslyckande
En tredje bakgrund kan kanske också vara att läran gjorts opersonlig av dess företrädare. Det finns de som upplever att lärofrågor verkar handla om intellektuella spetsfundigheter, att det främst används som ett sätt att på ett fariseiskt manér gå runt och underkänna andra människors tro och liv, baserat på deras jämförelsevis låga kunskap i olika frågor.
Det är i sanning tragiskt att det har kunnat bli på det sättet. Det finns förmodligen en anledning till att en sådan uppfattning fick slå rot och ännu ges näring. Kanske har teologer och präster behandlat kunskapen om den levande Guden och hans levande Ord såsom en hård kunskap utan värme och barmhärtighet och utan att tala om hur den är kan vara till hjälp och tröst i det vardagliga livet.
Pietismen under 1600-talets början var en reaktion på bland annat detta. Det var ett försök att överbrygga klyftan mellan kyrkoortodoxins gedigna lärostruktur och det vardagliga fromhetslivet. Enligt pietisterna hade betoningen av läran skett på bekostnad av det personliga kristna livet, vilket lett till att tron övergått från att vara personlig till att nästan bara bli en fråga om intellektuell kunskap och formalism.
Dessa tre faktorer skulle kunna tänkas vara en bakgrund till att personlig tro har kunnat sättas mot kunskapen om Kristus. Hur det än är så finns det ett trängande behov idag att återvinna lärans roll i den personliga tron. En reformation av trosbegreppet helt enkelt.
Den personliga trons tre dimensioner
Under reformationens och ortodoxins tidevarv talade man om tron i tre dimensioner: notitia, vilket syftar på dess innehåll, assensus, som syftar på försanthållandet av detta innehåll, och fiducia, som innebär en personlig förtröstan på det innehåll som man håller för sant. Den sanna kristna tron, menade man, innefattar alla tre dimensionerna.
Först kommer kunskapen om innehållet. Det är den yttre kunskapen om Kristus och vad han, genom sin död och uppståndelse sägs ha gjort för vår frälsning. Vi möter det i Bibelns texter som enligt författarna ”har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn” (Joh 20:31).
Att tro innebär också att jag håller det kristna budskapet för sant. Det är fullt möjligt att ha all kunskap om Bibeln och vad den säger om Kristus men samtidigt förneka att det är sant. Det kan handla om att ifrågasätta den historiska tillförlitligheten i vad som sägs eller helt enkelt inte vilja tro att det stämmer. För att det ska vara en sann tro så behövs det alltså ett instämmande i och ett försanthållande av Bibelns vittnesbörd om Kristus. Kristen tro har alltså ett bestämt innehåll som är möjligt intellektuellt bearbeta och sedan acceptera eller förkasta. Det är dock inte enbart en kunskap om Kristus och ett erkännande av detta som sanning som gör en människa till kristen.
I sitt brev skriver aposteln Jakob ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar” (Jak 2:19). De onda andarna hade kunskapen, de visste att det var sant, men de bävade.
Det är den tredje dimensionen som fullkomnar tron till en frälsande, personlig tro: att jag personligen förtröstar på det jag vet om Kristus och vad han har gjort – för mig! De två första dimensionerna av tron, kunskap och försanthållande, kan människan tillgodogöra sig någorlunda i egen kraft, men den sista dimensionen förhåller sig inte på samma sätt. Denna förtröstan är inte något människan kan arbeta fram själv, utan är en Guds gåva, som skänks genom Ordets skapande kraft och bekräftas genom Anden i de troendes hjärtan.
Men faktum kvarstår: för att kunna personligt förtrösta måste det finnas något att förtrösta på. Det är Guds Andes verk att skapa denna förtröstan, men han skapar förtröstan på något bestämt. ”Jag vet på vem jag tror”, säger Paulus. Det kan vi också veta. Det är den kristna läran byggd på Skriften som presenterar Kristus för oss.
Nådemedlen – det verkligt personliga mötet med Kristus
Luther skriver i sin förklaring till den tredje trosartikeln:
”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”
Det han här talar om är trons tredje dimension, den förtröstande tron. Denna tro kan vi inte tillskapa oss i egna krafter utan är ett Guds eget verk i våra hjärtan. Detta Guds verk sker genom de nådemedel som Gud själv har instiftat just för detta syfte: Ordet, bikten, dopet och nattvarden. I dessa nådens medel möter vi Kristus själv. Till och med kroppsligen! Ett kroppsligt möte med Kristus och initierat av Gud själv. Kan det bli mer personligt än så?
Vi kan fortsätta att låta våra egna upplevelser få vara den blandade, ibland motsägelsefulla, mix som de är – mänskliga och bristfulla, spännande och förvirrande – men då vi ska ha en säker grund för vår personliga tro och relation med Kristus får vi förtrösta på de objektiva Guds nådemedel, Ordet och sakramenten, vilka aldrig kommer att vackla eller svika.