En av dem, som var student vid seminariet den gången och är en av Kyrka och Folks äldre läsare, har nyligen berättat för mig att hon valde det ämnet – ”När kyrkan brann”. Hon hade deltagit tillsammans med de andra seminaristerna på olika sätt i släckningsarbetet, bland annat genom att vakta uppe på taken på byggnader runt omkring med vatten i beredskap på grund av det stora gnistregnet. Men när hon skulle skriva uppsats en kort tid därefter och valde ovanstående ämne skrev hon om en helt annan brand. Nämligen om den brand, som startade den första pingstdagen i Jerusalem, om elden i apostlarnas hjärtan och väckelseelden som spreds över världen. Hon skrev om hur olika väckelseeldar tänts också i vårt land. Läraren, som rättade uppsatsen, menade att hon hade missförstått ämnet men gav den ändå ett gott betyg.
Med vemod tänker många tillbaka på vår kyrkas stora väckelsetider. Några kan tänka på den Sellergrenska väckelsen i Hälleberga eller den Murbeckska väckelsen i Kalmar trakten, någon tänker på väckelsen i Nordöstra Småland, som tändes genom prästen P A Ahlberg. Någon kan tänka på den stora väckelsen på hela Nordkalotten som tändes genom Lars Levi Laestadius, liksom på de väckelseeldar som tändes längs Västkusten genom de många Schartaulärjungarna.
Man kan läsa om överfulla kyrkor och bönhus, om brinnande angelägenhet om egen och andras frälsning, om evighetsallvar, om brinnande förkunnelse, om samvetsväckelser, om jublande glädje över Kristi försoning och visshet om syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Människor gjorde upp sin sak med Gud – och i spåren av det gjorde man också upp misshälligheter med släktingar och grannar. Kyrkan brann!
Många av denna tidnings läsare lider. När de ser sig omkring undrar de: Var finns väckelsens eldar? Många ber regelbundet om en sådan brand på nytt i vårt land. Somliga lägger till ”… och börja med mig”. Kan väckelsen komma på nytt?
I samband med de stora skogsbränderna under den gångna sommaren fanns det bland annat ett orosmoment: Elden kunde ”gräva ner sig” i skogen och ligga där och pyra för att till och med finnas kvar och blossa upp till våren – efter vintern! Eld på andra sidan vintern! Kristi kyrka ser ut att i våra dagar genomlida en vintertid. Många har försökt att släcka elden. Och tomma kyrkor vittnar om om detta. Miljontals döpta i vårt land, som skulle fyllt kyrkorna, brinner för helt andra värden. Men likväl, om vi lyfter undan ”mossan och översta jordlagret”, kanske ligger det och pyr någonstans? Ja, kanske inte bara på ett ställe.
Även om flertalet av präster i vårt land har övergett evighetsallvaret – det som är en av förutsättningarna för väckelse – så finns det likväl runt om i landet ”heliga eldar”. ”Undangömda” präster, ofta satta ”på undantag”. Trogna präster, föraktade av den politiserade kyrkoledningen, håller fortfarande gudstjänster där väckelsetonen kan höras och där Guds barn kan säga sitt hjärtas ”Amen”.
Andra präster finns i friare sammanhang, under annan biskop. Också i sammanhang utan biskop finns det förkunnare som för väckelsens eld vidare. Runt om i landet finns här och var väckelsebudskapet levande. Människor lyssnar, och deras hjärtan tänds på nytt.
”Vad skulle ni göra om det blev väckelse?” Den frågan ställde direktor Olof Hartman till oss prästkandidater/-studenter hösten 1970, när vi hade en veckas själavårdskurs på Sigtunastiftelsen. Han var mycket bekymrad när han såg ut över oss. Han menade allvar. Ja, vad skulle vi ha tagit oss till om vi hade kommit till församlingar, där det uppstod väckelse?
Frågan bränner fortfarande. Vilka av oss präster skulle kunna veta att ge ett gott svar? Kanske att vi skulle må väl av att den frågan blev studerad. Kanske att det är ett böneämne för den som ber för sina präster – att han ska bli utrustad för att kunna stå med i den själavård som måste till när väckelsen kommer. (D.v.s. om vi här med väckelse menar en lite större rörelse med många som vaknar upp till frågan: ”Vad ska jag göra för att bli frälst?”)
Om vi ber om väckelse, så är det helt avgörande att det finns församlingar, från vilka väckelsen utgår och dit människor som nås av väckelsen kan komma och få del av evangeliets rikedom och sakramentens välsignelse. Där politiska krafter har ödelagt församlingarna – och så är det på många håll – finns det inget viktigare för kristenfolket än att medverka till att nya församlingar uppstår, fria från de krafter som brinner för att släcka den eld som utgår från honom som sade: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden …” (Luk 12:49)
Kanske ligger det eldhärdar och pyr under den förödda marken på olika håll i vårt land. Det är möjligt att under de kommande åren det kan tändas en väckelsens eld som inte ”avgrundens brandkår” förmår släcka förrän många blivit räddade till evigt liv.