Detta är den första delen av två, läs också: Kristus – Skriftens kärna och stjärna (del 2)
Ofta sammanfattas den lutherska synen på Skriften med talesättet: Kristus – Skriftens kärna och stjärna (på tyska Kern und Stern). Vad innebär ett sådant talesätt närmare? D. A. Carson varnar med rätta för generaliseringar i detta sammanhang:
”Hur undviker man rena generaliseringar? Man kunde säga att den nytestamentliga teologins centrum är Jesus Kristus, men fastän detta å ena sidan säger allting säger det å andra sidan nästan ingenting.” (New Testament Theology. Dictionary of the Later New Testament and Its Developments)
För att komma vidare måste det traditionella lutherska talesättet preciseras. Till att börja med koncentreras här på Romarbrevet (du hittar det online). På ett märkligt sätt har alltid detta brev visat vägen framåt under de svåraste tiderna i kyrkans historia – från andligt förfall till ny väckelse. Så var det redan under Augustinus tid i hans strid med Pelagius. Så blev det på 1500-talet, när Martin Luther kämpade för en sund rättfärdiggörelselära. Så förhöll det sig med John Wesley i hans andliga anfäktelse. Så var det också med Karl Barth i början av förra århundradet, när han tog itu med den liberala teologins problem.
Romarbrevet tycks alltså innehålla sprängstoff som gång på gång har inlett en häftig process i kyrkan eller inom teologin. Reformation följer i dess fotspår! Historien upprepar sig verkligen. Därför lönar det sig att fördjupa sig i Romarbrevet också i dag.
Rom 1:16-17 presenterar hela brevets tema:
”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.”
Jag parafraserar verserna på följande sätt:
”Evangelium som Guds kraft uppenbarar rättfärdighet från honom till frälsning för alla (dvs. judar och hedningar) som tror på Kristus i enlighet med Gamla testamentet.”
Romarbrevet vill alltså leda i bevis åtminstone tre huvudteser. Evangelium som Guds kraft
- uppenbarar rättfärdigheten av tron,
- stämmer överens med Gamla testamentet,
- gäller alla, både judarna och hedningarna.
De tre huvudpunkterna täcker i stora drag innehållet i hela Romarbrevet. Den första punkten sammanfaller med redogörelsen för trosrättfärdigheten i 1:18-8:39, den andra med inställningen till Israel och dess heliga tradition i kapitel 9-11 och den tredje med förmaningen till inbördes kärlek i kapitel 12-15 (se nedan). De olika delområdena visar upp vad det traditionella talesättet ”Kristus – Skriftens kärna och stjärna” innebär i ljuset av den paulinska teologin.
Kristus – Romarbrevets kärna och stjärna
I det följande behandlas de tre förra huvudpunkterna i omvänd ordning.
1, Församlingen – Kristi kropp
De kristnas situation i Rom kännetecknades av en ganska stor splittring. Av allt att döma hade de från första början samlat sig kring olika synagogor i huvudstaden. Deras brytning med den judiska religionen föranledde sedan uppkomsten av flera enstaka församlingar. Det fanns faktiskt ännu ingen gemensam församling. Paulus adresserar sitt brev inte till den kristna församlingen i Rom. Tvärtom riktar sig ett flertal av hans hälsningar i kapitel 16 till skilda husförsamlingar. Kanske stod särskilt motsatta uppfattningar om tillåtna maträtter och tvister om helgdagarna i vägen för att skapa en enda församling, vilket på det värsta sätt försvårade firandet av gemensam nattvard i gudstjänsten (tillsammans med en verklig måltid). Som parter i tvisten kämpade ”de svaga” i tron (åt inte allt) och ”de starka” i tron (åt allt).
Paulus går in i konflikten redan i kapitel 12 men speciellt i kapitel 14. Av hans genomgripande argumentation stannar vi vid endast en punkt, som har stor betydelse just i detta sammanhang:
Församlingens enhet har sin grund först och främst i Kristus. Församlingsmedlemmarna är en enda kropp i honom: ”Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar.” (12:4-5)
Härav följer inte bara insikten om gåvornas mångfald (12:6-8) utan också uppmaningen till tålamod och inbördes kärlek (se kapitel 14). Samma tankegång framkommer för övrigt i 1 Kor 12-13. Där redogör aposteln först för församlingens enhet som ”Kristi kropp” (12:12-26), sedan understryker han gåvornas mångfald (12:27-30a, se redan v.4-11) och till sist beskriver han kärleken som ”en övermåttan härlig väg” (12:31b-13:7, jfr v. 8-13). Även om Paulus delar de starkas åsikt att alla maträtter är rena, vill han inte tvinga de svaga att acceptera någonting som strider mot deras samvete, men å andra sidan låter han dock inte heller de svaga döma de starka. Båda parterna ska leva i ”uppriktig kärlek” samt i ”ömsesidig aktning” (12:9-10), i enlighet med den andliga gemenskap som redan råder mellan dem genom Kristus. Den bör bevaras så långt det är möjligt.
2, De heliga Skrifterna – Kristi vittnesbörd om sig själv
Alldeles i början av Romarbrevet klargör Paulus sin inställning till de gammaltestamentliga texterna. Hans evangelium framlägger Kristus ”som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna” (1:2). Till ”profeterna” räknas här antagligen alla Gamla testamentets författare. De har talat om Guds Sons inkarnation, död och uppståndelse (v. 3-4). Skrifterna kallas ”heliga”, eftersom de till sin natur är helt annorlunda än samtliga andra skrifter. Paulus läser alltså inte Gamla testamentet som ”vilken bok som helst”. Han finner där en profetisk linje till Nya testamentet. Det profetiska ordet är grunden för hans evangelium, något som han också vittnar om senare i brevet.
I slutet av Romarbrevet återgår Paulus till att precisera sin syn på de gammaltestamentliga texterna. Han prisar där Gud som:
”Förmår styrka er enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus [eller: Jesu Kristi förkunnelse], enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold, men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd bland alla hedningar, för att bland dem upprätta trons lydnad.” (16:25-26)
Slutdoxologin verkar nästan obegriplig: Evangeliet avslöjar den hemlighet som har varit dold, men som redan står skriven i Gamla testamentet! Vad menar Paulus med ett sådant till det yttre motsägelsefullt uttalande? Han tänker att den nya uppenbarelsen i och genom Kristus vidgar perspektivet och framkallar en förståelse som låter Skrifternas budskap träda fram liksom ur en 3-dimensionell bild. Det är evangeliet som öppnar de låsta hemligheterna i Gamla testamentet. Man ska följaktligen inte läsa Skrifterna så att säga ”mellan raderna” eller ”bakom texten” utan ”bokstavligt” och på samma gång i tron med uppmärksamhet på den faktiska innebörden, Kristus.
Både i början och i slutet av Romarbrevet framhäver alltså Paulus att han vill kasta ljus över Gamla testamentet. Detta överensstämmer med statistiska fakta: Över hälften av alla gammaltestamentliga citat i de paulinska breven förekommer just i Romarbrevet.
Till samma resultat kommer också Luther i sitt förord till Romarbrevet:
”Alltså finner vi i detta brev i rikligaste mått, vad en kristen bör veta […]. Därtill är allt detta väl begrundat med Skriften och bevisat med exempel från honom själv och profeterna, så att man här inte kan önska sig någonting mer. Därför tycks det också som om sankt Paulus i detta brev hade velat i korthet sammanfatta hela den kristna och evangeliska läran och bereda en ingång till hela Gamla testamentet. Ty den som i hjärtat väl har tillägnat sig detta brev, har utan tvivel Gamla testamentets ljus och kraft hos sig. Därför må varje kristen göra sig förtrogen därmed och ständigt öva sig däri. Därtill give Gud sin nåd. Amen.”
I ljuset av den förra, tämligen korta översikten av Romarbrevet förklarar Paulus de gammaltestamentliga texterna uppenbart kristocentriskt, med deras ”person-relation” till Kristus (samma tankegång förekommer t.ex. i 2 Kor 3:14-18).
3, Guds rättfärdighet – Kristus själv
Enligt Romarbrevets tema fastslår Paulus att ”Guds rättfärdighet” uppenbaras i evangelium (1:17). I sin självpresentation framställer han som sin apostoliska uppgift (1:1) att förkunna evangeliet om Guds Son (1:3) eller om Jesus Kristus, Herren (1:4). Det ligger därför nära att associera ”Guds rättfärdighet” och ”Guds Son, Jesus Kristus” med varandra. Samma slutsats drar för övrigt M. Seifrid på basen av en annan bevisföring. Han argumenterar på följande sätt:
”Det är ’i evangeliet’ som ’rättfärdigheten från Gud’ [Rom. 1:17] är uppenbarad. Paulus lokaliserande deklaration antyder att han refererar till den korsfäste Kristi uppståndelse. Han använder bibliskt språk för att meddela dess frälsande betydelse. ’Guds rättfärdighet’ är hans ’rättfärdigande handling’ att uppväcka Kristus från de döda för oss.” (Christ, Our Righteousness. Paul’s Theology of Justification, s. 46-47)
En likadan tolkning representerar Seifrid lite senare beträffande Rom 10:4. Han menar:
”Senare i Romarbrevet identifierar Paulus Kristus med den uppenbarade ’rättfärdighet från Gud’, som Israel vägrade att underkasta sig (Rom. 10:4).” (ibid, s. 47)
För en sådan tolkning talar för övrigt sambandet mellan 9:30-33 och 10:1-3. Argumentationen i de båda perikoperna motsvarar varandra på följande sätt:
- att sträva ”efter rättfärdighetens lag” (9:31) – att ”nitälska” för Gud (10:2),
- ”såsom av gärningar” (9:32) – att ”upprätta sin egen rättfärdighet” (10:3) och
- att snubbla på ”stötestenen” (9:32), nämligen på Kristus (9:33) – att inte underordna sig ”Guds rättfärdighet” (10:3), det vill säga Kristus (10:4) som i sin egen person har åstadkommit rättfärdigheten (10:5ff.).
Eftersom Kristus i sin egen person representerar ”Guds rättfärdighet”, förefaller det inte så underligt att det uttryckligen är ”trosrättfärdigheten” (som om den var en levande varelse) som sedan i v. 6-8 talar (se ett likadant språkbruk också i Gal 3:23-25).
Det i Romarbrevet åtminstone antydda perspektivet förekommer i förväg klart och tydligt i de båda Korintierbreven. De kristnas rättfärdighet sammanfaller där med Kristus. De mest relevanta ställena är 1 Kor 1:30 och 2 Kor 5:21. Enligt den förra versen existerar de troende ”i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till […] rättfärdighet”. Enligt den senare versen innebär försoningen att ”vi i honom [i Kristus] skulle bli Guds rättfärdighet”. Dessutom säger Paulus om sig själv att han söker rättfärdigheten i Kristus (Gal 2:17), att han önskar bli funnen i Kristus och i Kristus äga ”Guds rättfärdighet” (Fil 3:9).
De anförda ställena klargör att rättfärdigheten uppfattas som en ”person-relation” till Kristus eller rentav kan identifieras med honom.
Allmänna riktlinjer för den paulinska skriftutläggningen
Det visar sig alltså att Kristus är Romarbrevets ”kärna och stjärna”. Med avseende på ett sådant resultat uppstår vidare frågan hurdan skrifttolkning som ligger i grund för det starkt kristologiska tänkandet. Uppmärksamheten fästes här särskilt på två paulinska sätt att uttyda Gamla testamentet, nämligen på schemat ”löfte – uppfyllelse” och på den typologiska skriftutläggningen. Därtill redogörs kort för ett perspektiv som betraktar hela Gamla testamentet som en profetisk bok.
1, Schema löfte – uppfyllelse
Till att börja med får Rom 15:4 vara utgångspunkten för nedanstående framställning om uppfyllelsen av Gamla testamentets löften i och med den nytestamentliga tidsperioden. Där står:
”Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger ska bevara vårt hopp.”
”Allt som tidigare har skrivits” och ”Skrifterna” är uppenbarligen synonyma. Gamla testamentet i sin helhet visar sig vara en profetia som gäller oss (jfr 1:2). Det lönar sig här förvisso inte att kasta omkull det allmänna missförståndet att Paulus bara skulle betona några bärande tankar i Gamla testamentet. Att läsa in en sådan modern idé i hans texter innebär ett anakronistiskt perspektiv. Judarnas största företräde är att Guds ord (i pluralis) har anförtrotts dem (Rom 3:2). Det talas här faktiskt inte om några enstaka huvudprinciper.
Det allmänna uttalandet om Skrifternas nytta och deras profetiska karaktär betonar i detta sammanhang den kristologiska tillämpningen av Gamla testamentet i den föregående versen:
”Kristus tjänade inte sig själv utan bar våra svagheter, så som det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig.” (Ps 69:10)
Det är alltså fråga om ett löfteuppfyllelse-schema, som faktiskt har sin plats redan i Gamla testamentets eget budskap. V. 8 talar uttryckligen om bekräftelsen av ”löftena till fäderna”:
”Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna.”
”Fäderna” syftar här särskilt på stamfäderna: Abraham, Isak och Jakob, men naturligtvis också på andra judiska ”stormän”. Redan i kapitel 4 tar aposteln upp löftet att Abraham och hans efterkommande ska ”ärva världen” (v. 13-21). I kapitel 9 behandlar han ytterligare frågan om löftets barn: Isak och Jakob och efter dem de kristna (v. 6-13). Bevisligen redogör han förut i Romarbrevet för vad exempelvis bekräftelsen av ”löftena till fäderna” innebär. 2 Kor. 1:20 förkunnar programmatiskt att ”alla Guds löften har i honom (Kristus) fått sitt ja”.
Hela Romarbrevet behandlar enligt dess tema (1:17) ett stort löfte: uppenbarelsen av ”en rättfärdighet från Gud, en som lagen och profeterna vittnar om” (3:21, jfr också Gal. 3 där löftet identifieras med trosrättfärdighet). Rom. 4 förbinder sedan behandlingen av temat med Guds löfte till judarnas stamfader Abraham (så också i Gal. 3). Då löften till fäderna på nytt kommer upp i Rom. 9, bevaras sambandet med kapitel 4 genom en likadan terminologi: Liksom Abrahams tro en gång räknades till rättfärdighet (se 4:3, 5 och 23-24), så räknas nu endast löftets barn till Abrahams efterkommande (9:8). Därmed är vi inne i den s.k. typologiska skriftutläggningen.
2, Typologisk skriftutläggning
Rom. 4:23-24 försäkrar beträffande Abrahams rättfärdiggörelse:
”Men att ’det tillräknades honom’ är inte skrivet för hans skull endast utan också för vår skull, eftersom det ska tillräknas också oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre.”
Det handlar här om en typologisk skriftutläggning som omfattar tre huvudprinciper:
- Gamla testamentets berättelse eller utsaga är förebild (typos) för det som kommer under uppfyllelsens tid (antitypos).
- Det senare frälsningsskeendet överstiger det tidigare, det vill säga antitypos är mera underbar än typos.
- Gamla testamentets djupaste innehåll förstås alltså först utifrån evangelium (i och med tron på Kristus) och gäller uttryckligen de kristna.
En typologisk skriftutläggning utgår alltid från den gammaltestamentliga textens uppenbara betydelse och tillämpar den på församlingens aktuella situation. Bakom en sådan metod ligger övertygelsen att Gud är densamme, och han handlar på samma sätt. De tidigare frälsningsgärningarna förutsäger därför de kommande. Redan i Gamla testamentet används den typologiska skriftutläggningen, till exempel av Jesaja när han jämför Israels återkomst från exilen med skapelsen eller exodus (Jes 43:1-7, 14-21).
Ett liknande exempel följer i kapitel 9. Där används den typologiska tolkningen i en perikop som åter utgår från berättelsen om Abraham, nämligen om hans två söner. Liksom bara Isaks efterkommande räknades som Abrahams barn, så räknas nu endast löftets barn som hans barn (v. 6-9).
”Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande.” (v. 8)
Typos ger uttryck för inte endast likheten utan också motsatsen. Kapitel 5 talar om Adam som Kristi förebild (v. 14), men i fortsättningen beskrivs kontrasten som råder mellan dem (v. 15-19).
Lika väl kan typos fungera som en negativ förebild. 1 Kor 10 berättar om Israels ökenvandring i typologisk avsikt. Folkets avfall och synder gäller som ett varnande exempel för de kristna (v. 11).
Däremot förefaller den allegoriska utläggningen helt godtycklig. Den utnyttjas sällan av de nytestamentliga författarna, och då den används, är det just i samband med den typologiska skriftutläggningen (se Gal 4:24-26). Paulus sätt att argumentera kan jämföras med Filon, som ändå använder allegorin oftast utan hänsyn till textens egentliga mening.
Den kristologiska läsningen av Gamla testamentet
Båda huvudprinciperna för Paulus tolkning av Gamla testamentet, nämligen ”löfte-uppfyllelse”-schemat och den typologiska skriftutläggningen, framträder alltså i hans behandling av Abraham-berättelser (kapitel 4 och 9), som bevisligen har en central plats i Romarbrevet. Det verkar som om hela hans studium av Gamla testamentet genomsyras av ett sådant dubbelt perspektiv. Allt ”kretsar kring” Kristus: han uppfyller löftena, han öppnar den typologiska meningen i Skriften.
Mot bakgrund av det förra: Eftersom Gud är och förblir trofast och uppfyller alla sina löften, och eftersom han är densamme och handlar på samma sätt både i gamla och nya förbundet, framstår sist och slutligen hela Gamla testamentet som en kristologisk bok med ett eskatologiskt budskap. Där finns inte bara vissa enstaka profetior om Messias, utan varje enskild skrift gäller som en profetisk text som angår honom. Detta sätt att rannsaka den heliga uppenbarelsen innebär inte att några utomstående och ovidkommande kategorier påtvingas den. Tvärtom. Historien kan alltid förstås bara så att säga efteråt. Den frälsningshistoriska utvecklingen har nu nått sin fullbordan i Kristus. Han visar klart och tydligt hur det förgångna anspelar på och får sin höjdpunkt just i honom. Det djupa sammanhanget mellan gamla och nya förbundet blir uppenbart först när det uppenbaras genom evangelium.
Detta är den första delen av två, läs också: Kristus – Skriftens kärna och stjärna (del 2)