Det finns anledning att ställa frågorna efter att ha tagit del av en intervju i Dagens Samhälle 10/2016 (pappersversionen). Andreas Norlén, f.d. ordförande för konstitutionsutskottet och nyligen vald till riksdagens förste talman uttrycker att, ”Vi har sett en retorik från SD där islam som religion blandas ihop med islamism. Vi ska vara extremt tydliga mot våldsbejakande islamism – och samtidigt med att islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”
Om det föreligger släktskap mellan islam och våldsbejakande islamism har jag inte för avsikt att beröra. Istället vill jag problematisera inställningen att det skulle kunna gå att förena islam och västerländsk demokrati, det vill säga om det går att förena dessa två ideologier i en och samma konstitution.
Vissa invänder att islam är ett trossystem och inte en politisk ideologi. Vidare hörs uppfattningen att om det finns en politisk dimension i islam, så är uppfattningarna inom religionen väldigt skiftande så det är ändå inte är meningsfullt att diskutera innebörden.
Jag delar inte dessa synsätt.
Det är uppenbart att islam innefattar en ambition för samhällsordningen. Dessutom kan man i allt väsentligt veta vad islam har för mål då det gäller statsskicket. Min grund för påståendet är det bredaste dokumentet som uttrycker islams politiska agenda, nämligen Kairodeklarationen undertecknade av 57 stater 1990.
De muslimska länderna som sa sig ställa sig bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna upplevde att skrivningarna egentligen inte stämde med den muslimska övertygelsen. Därför kom Kairodeklarationen till.
Låt mig visa på endast en skrivning i Kairodeklarationen, men en ytterst central sådan. I deklarationens artikel 22 står att ”everyone shall have the right to express his opinion freely in such manner as would not be contrary to the principles of the sharia” (övers. ”var och en ska ha rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt att det inte blir emot till principerna för sharia”).
Som jämförelse, och som uttryck för västerländsk demokrati, lyder formuleringen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 19 i sin helhet:
”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”
Dessa artikelutdrag visar tydligt på oförenliga övertygelser om vad yttrandefrihet är till sin natur. Antingen måste alltså yttrandefriheten underordnas sharia eller så ska yttrandefriheten inte underordnas sharia. Slutsatsen måste vara att islam inte går att förena med västerländsk demokrati.