Vi firar idag Andra Advent och temat är ”riket som kommer”. Det gammaltestamentliga texten handlar om en helig väg. Denna heliga väg är givetvis den kristna trons väg. På denna vägen ska vi inte tro på någon ”gud’’ i största allmänhet. På denna den enda sanna vägen till Himmelriket ska vi tro på den Treenige Guden och Jesus Kristus. Det står att de blindas ögon öppnas på denna vägen.
Vad ser då de blindas ögon, eller i alla fall borde se, när de öppnas? Det finns mycket att nämna, men en viktig aspekt är självkännedom. Att se sina synder, att ha syndamedvetande och ett öppet och känsligt samvete är oerhört viktigt.
Det står att ingen oren får färdas på denna väg. Det kan låta konstigt. Vi är syndiga och orena och jag sa precis nyss att vi måste se och uppleva, att det är så. Förklaringen är om vi ser på oss själva i Kristus eller utanför Kristus. I oss själva, utan förlåtna synder, är vi orena och kan inte vandra på den heliga vägen. I Jesus Kristus, i tro, med förlåtna synder, är vi rena och kan vandra på den heliga vägen.
Den punkt där vi måste pröva och rannsaka oss är om vi har självkännedom och syndamedvetande. Med syndamedvetande och förlåtna synder är du på den heliga vägen. Utan syndamedvetande är du inte på den heliga vägen. Guds rike kommer, när vi ser och ångrar våra synder.
Episteln handlar om andligt lantbruk. Det vore utmärkt om skörden vore färdig en vecka efter sådden. Men så är det inte. Det fordras tid, tålamod, uthållighet och mycket arbete med vattning och ogräsrensning innan skörden är klar ifråga om vanligt jordbruk.
Samma princip gäller för andligt jordbruk. Det andliga utsädet är Guds ords användande, bönen i Jesu namn, nattvarden och församlingsgemenskapen. Vattnande motsvarar användning av det andliga utsädet och ogräsrensningen motsvarar bekämpandet av våra synder. Guds rike kommer, när vi tålmodigt och uthålligt begagnar det andliga utsädet och likadant bekämpar våra synder.
I evangeliet undervisar Jesus om något litet som växer till något stort. Så är det med senapskorn och jäst. Det sanna Gudsriket växer, kommer, med nödvändighet när det andliga utsädet används som ovan nämnts. Vi får och måste be att vår lilla tro skulle växa.
Det finns egentligen bara ett problem. Eftersom människan är rejält syndig samlar det sanna Gudsriket aldrig eller i alla fall sällan några stora skaror. Och även om skaran kan vara relativt stor i en storstad så är de i alla fall en oerhört liten procentuell andel av stadens befolkning. Inte utan anledning säger Jesus att Han är där två eller tre är samlade i Hans namn. Om Han hade sagt att Han är närvarande bara där minst hundra är samlade, hade vi fått lägga ner en hög procentuell andel av den kristna kyrkans verksamhet.
Och även bland dem som har någon form av kristet yttre och religiös fernissa så är allt inte guld som glimmar. Religiös underhållning och religiöst vitt rostebröd samlar alltid mer folk än kristet andligt grovbröd med tuggmotstånd. Här har både präster och lekmän mycket att rannsaka och pröva sig själva inför. Om en präst förkunnar hela sanningen blir han inte populär. Om han predikar om Jesu kors och blod, om han nämner synden vid dess rätta namn med konkreta exempel, blir han inte populär. Om han inte ordnar konserter med sekulär populärmusik, blir han inte populär. Då är det förr eller senare någon som slår en hammare i huvudet på honom och beskyller honom för att vara lagisk, obarmhärtig och ett allmänt monster. Strikt bokstavligt får han kanske ingen hammare i huvudet men utan överdrift i överförd bemärkelse. Det är naturligtvis inte trevligt. Men tyvärr oundvikligt om du vill vara en sann Herrens tjänare.
Och den erfarne prästen vet, att en hammare i huvudet betyder att han träffat mitt i prick på någon konkret synd.
Det finns alltid en frestelse för präster att, medvetet eller omedvetet, kanske inte förkunna falsk lära. Men noggrant undvika att predika hela sanningen. Om prästen talar lite eller inte alls om Jesu kors och blod, om han undviker alla konkreta exempel och bara talar generellt om synden, och ordnar gott om konserter med populärmusik i kyrkan, så vinner han många popularitetspoäng och undviker hammare i skallen. Men, han utbreder inte det sanna Gudsriket utan en satanisk avbild med religiös fernissa och utan kristen substans.
Här har alla präster att rannsaka sig inför. Jag påstår inte att det är kategoriskt fel med konserter i kyrkan, om det är kristen musik som förhärligar Gud. Men allvarliga satsningar inom underhållningsindustrin rekommenderas inte för prästerna. Om en präst har tjänstgjort i minst 5 år och aldrig fått en hammare i huvudet, så finns det troligen inget andligt krut i honom.
Lekmän har också att pröva sig själva inför. De flesta lekmän väljer församling efter prästens personlighet. Om prästen har en karismatisk personlighet och hög social kompetens samlas folk som flugor till socker. Om prästen är seg, långtråkig och inte speciellt socialt kompetent är skarorna betydligt glesare.
Det är naturligtvis inte automatiskt fel med socialt kompetenta präster. Men huvudkriteriet för lekmännen måste vara om prästen förkunnar hela sanningen och inte bara halva efter noggrann gallring. En präst som är rädd för att få en hammare i huvudet, vandrar inte på den heliga vägen, och kan inte visa andra vägen till Himmelriket.
Dagens lagförkunnelse: Endast den som har syndamedvetande kan vandra på den heliga vägen.
Dagens evangelium: Det finns en helig väg till himmelriket, där hela sanningen förkunnas.
Kort sammanfattning:
Det finns en helig väg till himmelriket.
Tålamod och uthållighet behövs på den heliga vägen.
Något litet kan växa till något stort där hela sanningen förkunnas.
Magnus Bengtsson