Friedrich Hegel (1770-1831) är nu nästan bortglömd utanför kretsar av akademiska filosofer och statsvetare. En gång var han enormt inflytelserik och påverkade politik och teologi både till höger och vänster. Ur hans spekulativa världssyn, som tycks kretsa omkring frågan om makt och styrka, är det bara en teori som har överlevt som mer allmänt känd – pendelteorin.
Han menade att historiens lopp drivs framåt i en pendelrörelse. Det rådande – tesen – utmanas av en antites – det nya. Ur denna spänningsfyllda konflikt växer en ny syntes fram som präglar samhället för en tid och där med tar över rollen som det rådande – tesen.
Låt oss en stund leka med tanken att Hegel fångat något sant i sin historiefilosofi. Hur kan vi då förstå vår historia, vårt nu och vår framtid? I Europas historia var kyrkokristendomen den helt dominerande tesen som präglade folkens liv i århundrade. Mot denna tes framträdde med väldig aggressivitet de förnuftsdyrkande revolutionerna under 1700-talets senare hälft i Nordamerika, Frankrike och senare under 1800-talet i fler länder i Europa och i Latinamerika. ”Krossa den skändliga” var stridsropet mot den kristna kyrka.
Den blodiga antitesen mötte motstånd och en syntes uppstod i reformistiska eller liberala demokratier, där kristendom respekteras så länge den håller sig till den alltmer avgränsade plats som den sekulariserade och materialistiska kulturen erbjuder i toleransens namn.
Där har vi varit men var är vi nu? Den sekulära, materialistiska och njutningsinriktade kulturradikala demokratin är den nu rådande ordning, det är syntesen som sedan länge är tesen. Men den liberala toleransen har nu gått så långt att den inte bara välkomnar utan också förvarar den mest intoleranta och moralistiska av åskådningar, nämligen islam i dess radikala och aktivistiska form.
Islamism är den nya antites som pendeln just nu rör sig mot. Mot individens frigörelse ställs underkastelsen under kollektivet, mot fredlig tolerans ställs aggressiv dominans, mot sekularisering ställs den allt omfattande teokratin.
Det är långt ifrån så att islam har nått sina mål i västvärlden. Men för tusentals innevånare i vårt land är det en vardaglig självklarhet att leva i lokalsamhällen där moralpoliser styrda av sharialagar är en faktor att räkna med. Islamismen som antitesen till västvärldens fria modernitet illustreras kanske allra tydligast när vi ser muslimska kvinnor i heltäckande svart niqab framför annonspelare med slanka fotomodeller i minimala underkläder.
Men det är inte i dess kulturkrockar som utvecklingsdynamiken ligger. Den epokskiftande kraften aktiveras istället när den rådande samhällsideologen vill innesluta islamismen i sin tolerans i strävan efter ett friktionsfritt samhälle. Då sker en enorm förskjutning av värdeskalorna och antitesen utvecklar sin magnetiska kraft. Islam som den liberala demokratins antites blir en påtaglig verklighet när också så extrema uttryck för islamism som deltagande i IS-mördarförband bemöts med inkännande förståelse.
Som vi ser i den ökade polariseringen i Europa och USA mellan höger och vänster är långt ifrån alla med på att gå antitesen – islam – tillmötes. Från islamistiskt håll kan man se exempel på snabb anpassning till arbetsformerna i de demokratiska strukturerna och snabba karriärer i olika politiska partier och beslutande församlingar. Att det formella bejakandet av olika partiprogram också skulle innebära en verklig värdeförskjutning visar sig långt ifrån självklart när media avslöjar hur muslimska partiföreträdare spelat under täcket med antidemokratiska krafter som i fallet Mehmet Kaplan och de grå vargarna.
I Göteborg stöts Socialdemokraternas starka kvinna Ann-Sofie Hermansson åt sidan när hon i ord och handling vägrat att låta sitt parti förminskas till ett instrument för islamistiska maktsträvanden. Svenska partiföreträdare, som tror att de kan bemästra de stora muslimska kadrarna i utanförskapsområdena och instrumentalt utnyttja dem som maktbas, har räckte henne silkessnöret.
När den rådande tesens företrädare försöker vinna antitesens folk med öppenhet och välvilja förstår de inte fullt ut dubbelspelet. Man tar gärna emot förmånerna men man gör inte avkall på övertygelsen att välgörarna inget annat är än gudlösa, hederslösa hedningar som måste underkasta sig sharia.
Hur dramatisk kollisionen mellan tesen och antitesen blir återstår att se. Enligt Hegels teori står det dock klart att framtiden ligger hos en ny syntes. Vad skulle en sådan ny syntes bestå i? Vilken kraft, vilken övertygelse skulle kunna förena den demokratiska liberalismens djupliggande humanism med islamisternas gudsfruktan och teokrati? Genom Guds nåd och makt och utifrån idéhistoriens inre dynamik kan kristendomen, en levande gudfruktig och människoälskande kristendom bli den kraft som gör livet tillsammans i mångkulturens Västeuropa möjlig.
Förr än vi anar kan de som i städer och byar bidar ”en Andens och gudsrikets vår” få uppleva en hastig rörelse från marginalen till händelsernas centrum. Kristendomen, den gamla tesen som övergavs för hundratals år sedan som samhällsideologi, kan bli efterfrågad som aldrig förr av desperata människor som längtar efter en värdegrund och ett framtidshopp som gör det möjligt att leva tillsammans. De växande grupper av muslimer som vinns för kristendomen och döps är ett förebud om detta. Kristna från Mellanöstern kan med sin erfarenheter av islam och sin starka identitet som kristna spela en viktig roll i denna nya syntes.
Så må nu alla Jesu lärjungar ta sin kallelse på allvar så att de i bruket av Guds ord framträder som salt och ljus i världen. Snart kan det bli en stor efterfrågan på saltet och ljuset.
Fredrik Sidenvall