När Johann Sebastian Bach år 1723 tillträdde tjänsten som kantor i Leipzig hade han mycket att bevisa.
Hans avlidne föregångare Johann Kuhnau hade varit en mycket skicklig kantor och komponerat storartad musik. Bach var inte heller förstavalet till tjänsten. Helst hade man sett den geniale Telemann från Hamburg som man hade i gott minne från dennes juridikstudier i Leipzig där han främst visat prov på en enastående musikalisk förmåga. Han sägs ha lärt sig spela nio instrument på egen hand och han räknas som tidernas mest produktiva tonsättare med dubbelt så många verk som Händel och Bach, sammanlagt! Telemanns tjänsteansökan visade sig dock mest vara ett sätt att pressa arbetsgivaren i Hamburg för en löneförhöjning. Andravalet till tjänsten var Christoph Graupner som dock inte fick tillåtelse att lämna sin arbetsgivare, greve Ernst Ludwig av Hessen-Darmstadt.
Som tredjeval ville nu Bach visa sin bästa sida och komponerade under de två första åren kantater för alla sön- och helgdagar. Därefter drog han ner på tempot, dels för att han kunde återanvända tidigare kantater och dels för att han stod i ständig konflikt med rektorer, stadens rådsmedlemmar med flera. I sin andra fullständiga årgång av kantater följde han systematiskt ett system med ”koral-kantater”, det vill säga att alla kantater baserades på en i gudstjänsten brukad koral som också presenterades tydligt i kantatens första stora körsats och i den avslutande körkoralen. Idén till en sådan årgång hade rötter tillbaka till Thomaspastorn Johann Benedikt Carpzov som tänkt sig att under ett år låta varje söndagspredikan ha en ”bra, vacker, gammal, evangelisk och luthersk” psalm som utgångspunkt.1 Dessutom skrev dåvarande kantorn Johann Schelle en kantat över vardera koralen att, som brukligt var med dessa, framföras i anslutning till predikan.
I Bachs koralkantatcykel ingår Aus tiefer Not schrei ich zu dir. Den baseras på Luthers sång med samma namn som denne skrev exakt 200 år tidigare, alltså 1524. Textmässigt är det en parafras över Psaltarens 130:e psalm, en psalm som Bach för övrigt tonsatte i sin helhet i kantat BWV 131 under sin tid i Mühlhausen.
Melodin sägs vara en efterbildning av tonsättaren Josquin Deprez Petre, tu pastor omnium.2 Detta är inte omöjligt med tanke på den beundran Luther hyste för honom. Han beklagade dennes bortgång i ett av ”bordssamtalen” och uttalade också de bevingade orden ”Josquin är noternas mästare, för de måste lyda honom, de andra kormästarna måste lyda noterna” vid ett annat.3 Textens fem verser behandlar den syndiga människans botgörelse och Kristi nåd. Sången fick snabbt en central ställning inom lutherdomen och sjöngs ofta vid begravningar (bl.a. Luthers egen). Som sång vid katekesundervisning om boten var den också given. Sången hade dessutom en given plats vid bikten där ju avlösningen i den tidiga lutherdomen sågs som ett sakrament, som vi till exempel ser i XIII artikeln av Augsburgska bekännelsens apologi: ”Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningens eller botens sakrament”.4
På svenska finns sången redan från 1536 i översättning av Olaus Petri. I Den Svenska Psalmboken 1986 finns den upptagen som nr. 537 bearbetad av Anders Frostenson.
Bachs kantat Aus tiefer Not schrei ich zu dir (senare numrerad BWV 38) uruppfördes i slutet av oktober 1724. Söndagens evangelietext var Joh 4:46-54 om helandet av den kunglige ämbetsmannens son. Luthers text används till första och sista satsen medan sats 2-5 är av okänd hand, möjligen av Thomasskolans konrektor Andreas Stübel.5 Bach väljer för sin kantat en standardsättning med stråk och två oboer. Därtill väljer han dock att även inkludera fyra tromboner.
Ur djupen ropar jag till dig.
Så hör mig, Gvud, och svara,
Var mild, ha tålamod med mig
Och lyssna till min klagan
Om du vill ställa mig till doms
Och räkna med allt ont jag gjort,
Då är jag utan räddning.6
Ingångskören som vanligtvis i Bachs kantater är i konsertant stil har istället en även för Bachs åhörare ålderdomlig prägel. Orkestern spelar inte självständigt utan dubblerar kören där de tre understämmorna söker sig fram i djupen i en sträng så kallad ricercar (italienska ”att söka”). Sopranen sjunger melodin i stora notvärden. Ricercaren och den frygiska melodin ger ett arkaiskt intryck och även de fyra trombonerna är ett estetiskt grepp från tidigare generationers motettackompanjemang. När texten om den egna ondskan sjungs blir stämväven djärvt kromatisk med hisnande dissonanser.
I de Schmalkaldiska artiklarna sätter Luther ord på detta när han talar om boten: ”Detta är icke en förkrosselse, som man själv åstadkommer […] utan en förkrosselse, som man lider, verklig hjärtesorg och dödssmärta.”7 Hela satsen avslutas med att sopranen landar på sluttonen och håller denna i hela åtta takter innan de oroliga understämmorna kommer till ro.
Endast i Jesu nåd kommer det finnas tröst och förlåtelse, för genom Satans list är människans liv inför Gud en hemsk synd.
Vad skulle själaglädjen kunna ge till vår bön annat än det som Jesu Ande och ord gjort i sina under?8
Folkens sökande i syndens djup möts nu av alten som glatt reciterar Jesu nåd som svar på syndanöden. Luther säger ju: ”Men eftersom nu dessa Guds löften är heliga och sanna ord, rättfärdiga, fria, fridsamma och fulla av all slags godhet, så följer därav, att den själ, som i orubblig tro håller fast vid dem, blir så ett med dem, ja, så uppslukad av dem, att han inte endast får del av deras kraft, utan mättas och uppfylls av dem”.9
Jag hör mitt i lidandet ett ord av tröst som min Jesus talar.
Därför, du ängsliga sinne, lita på Guds godhet. Hans ord består och felar inte, Hans tröst kommer aldrig att skiljas ifrån dig.
I tenorens aria är vi åter tillbaka i dissonansens rike där själen försöker intala sig tröst. I den oroliga miljön sjunger tenoren vid två tillfällen en påfallande lång ton vid ”Hans ord består” som visar löftets beständighet i en föränderlig värld. Luther säger om detta: ”Så måste vi nu vara säkra på att själen kan undvara alla ting utom Guds ord, och utan Guds ord är hon inte behjälpt av någonting”.10
Ack, att min tillit är så svag att jag bygger min tro på ostadig grund. Hur ofta måste inte ett nytt tecken mjuka upp mitt sinne. Varför känner du inte din hjälpare som endast talar ett ord av tröst och genast uppenbarar sig till räddning innan sinnet veknar? Lita bara på hans allmaktshand och hans sannings mun.
En något ovanlig sats följer nu. Sopranen sjunger ett recitativ som verkar sväva fritt i luften men orkesterns basstämma spelar stadigt Luthers koral därunder. Kanske för att låta Guds ord verka som den stadiga grund som sopranen efterlyser i sin sång. Luther varnar oss för alltför mycket och alltför lite stadga: ”Två ting är av Satan: Det första, att han gör oss säkra så att vi inte fruktar Gud i tider av välgång; det andra, att han i tider av sorg lär oss förtvivla och fly från Gud”.11 Men Luther tröstar oss också: ”Ty endast Kristus gör oss rättfärdiga, utan att alla mina gärningar gör något därtill eller alla mina synder förhindrar det”.12
När min sorg som med kedjor binder mig till olycka, så kommer Frälsaren att rädda mig, så att allt plötsligt faller av mig. Och snart gryr tröstens morgon efter denna natt av nöd och sorg.
I denna tersett för sopran, alt och bas med konserterande orgel växlar vi åter mellan ljus och mörker. Från sorgens kedjor i smärtsamma melodiska linjer byter vi till glädjesprång vid kedjornas plötsliga fallande. Efter tröstens ljusa morgon, illustrerad som stigande linjer och treklanger likt en soluppgång, faller vi åter ner i nödens natt. Satsen avslutar dock med att den ljusa morgonen får sista ordet. ”När du lärt dig detta, förstår du att Kristus är oumbärlig för dig, han som lidit och åter uppstått för dig, för att du, om du tror på honom, genom denna tro skall bli en annan människa, sedan du fått alla dina synder förlåtna och rättfärdiggjorts genom en annans, enbart Kristi, förtjänst.”13
Hela kantaten avslutas med en storslagen koral där återigen trombonerna är med. Första ackordet är en tydlig dissonans med septimen i basen, men därifrån går vi mot ljuset och slutar i ett skinande E-dur en tonart som av teoretikern Rameau, samtida med Bach, ansågs som tonarten för glädje, ömhet och vördnad.14
Vår ondska och vår synd är stor
Långt större är dock nåden.
Gud är hos oss och ger oss tro
Där natt och ångest råder.
Jag tackar honom och är glad.
Han all min synd förlåtit har.
Dig, Gud, ske pris och ära!
Leander Franke
- Hiemke, S. (2016). Förord till noten Aus tiefer not schrei ich zu dir BWV 38. Stuttgart: Carus Verlag
- Allard, F. M. (1932). Från Luther till Bach. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Förlag. 57
- Lundberg, Mattias (2017). Martin Luthers egna toner och ord om musik. Skellefteå: Artos & Norma förlag
- (1957) Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Förlag. 222
- Hiemke
- Första och sista versen enligt Den Svenska Psalmboken 1986
- Svenska kyrkans bekännelseskrifter. 324
- Sats 2-5 i förf. översättning
- Luther, M (1520, 1929, 1993). Om en kristen människas frihet. Stockholm: Verbum förlag. 18.
- Luther, M. (1520, 1962, 2012). An den christlichen Adel deutscher Nation. Stuttgart: Phillipp Reclam jun. Gmbh. 119. Förf. Översättning
- 11 Luther, M. (1960). Tischreden. Stuttgart: Phillipp Reclam jun. Gmbh. 69. Förf. Översättning
- 12 Tischreden. 95. Förf. Översättning
- 13 Om en kristen människas frihet. 16
- 14 http://www.koelnklavier.de/quellen/tonarten/dur.html#edur ©Wolfgang Lempfrid. Hämtat 2019-03-08