Präster, sakrament, kyrkobyggnader, var kommer allt ifrån? Vem belamrade evangelium med all ”helig bråte”? Varför krångla till det? Jesus gjorde inte det: han samlade människor omkring sig, förkunnade sin enkla lära, han gjorde under, han visade hur vi ska leva och så kom rörelsen igång.
Gång på gång har känslan spritt sig bland enskilda och grupper av kristna, att den kristendom Jesus delade med sina första lärjungar kom att spåra ur tidigt. I början på 300-talet gjorde kejsare Konstantin slut på förföljelsen av de kristna. I Rom lät han uppföra fyra enorma kyrkor, som överträffade de hedniska templen i storlek, skönhet och prakt. De här stora basilikorna var förstås inte ämnade för bönegrupper eller lekmännens fria möten.
I likhet med det forna templet i Jerusalem och i likhet med de gamla hedniska templen i Rom genomfördes i Peters-, Paulus-, Johannes- och Mariatemplen i Rom högtidliga ritualer – liturgier – under ledning av ett hierarkiskt prästerskap. Sången och musiken blev mer förfinad och krävde övning för att lära sig.
När kristendomen kom till Sverige i slutet av det första årtusendet efter Kristus byggdes här mängder av stavkyrkor i trä. De var små och enkla men det var inte uttryck för en förenklad kristendom. De små sockenkyrkorna i trä och så småningom i sten skulle i litet format återspegla liturgin i Roms katedraler. Kristendomen kom till Sverige i tillkrånglad form. Kristendomen kom till Sverige som kyrkokristendom.
Det är inte konstigt att det i kristenheten gång på gång har uppstått rörelser som velat komma bort från det tillkrånglade som man uppfattade inte bara som opraktiskt, utan också som obibliskt och ojämlikt. Alla som minns gamla hederliga söndagsskoleplanscher känner till den här strävan – att få se Jesus ute i det fria i omedelbara möten med människor. Jesus talar direkt till de enskilda, han rör vid dem, han gör deras tillkrånglade liv enkla genom sina ingripanden. Kopplingen mellan söndagsskoleplanschen och den pågående högmässan har nog inte varit lätt för alla att göra. Planscherna visar upp omedelbara möten med Jesus men i högmässan sker mötet med Jesus genom medel. Ska det behöva vara så?
Nyckeln till att hitta ett svar på denna viktiga fråga – ”Finns det biblisk grund för kyrkokristendomen?”– får vi söka i evangeliernas återgivelse av vad Jesus lär och gör före sin himmelsfärd.
Med Emmauslärjungarna och även Tiberiasfiskarna var det så att de inte kände igen Jesus direkt. Det var Jesus som ville ha det så. Han ville bli igenkänd när han bröt brödet och när han inbjöd dem att äta. Jesus ställer in sina lärjungar på kyrkans tid, då Jesus stämmer möte med oss inte omedelbart utan genom medel. Den heliga måltiden är ett sådant medel.
När Jesus plötsligt står i det låsta rummet mitt bland sina lärjungar visar han dem sina sår och överbevisar dem om att han som var död nu har besegrat döden till evigt liv också för sin mänskliga kropp och själ. Men Jesus stannar inte vid uppståndelsens mirakel och han lovar inte heller att visa sig på det sättet gång på gång igen. Istället genomför han vad vi närmast måste förstå som en prästvigning: ”Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade. ’Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden’.” (Joh 20:22, 23)
Enligt Matteus 28:19-20 är Jesu sista ord en tjänstebeskrivning för apostlarna: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Genom dopet och apostlarnas lära, genom dessa medel, är ett lärjungaskap möjligt för jordens alla folk. Även om det kan verka krångligare än de första lärjungarnas vardagliga samvaro med Jesus på Genesarets stränder, så ger Jesus löftet till lärjungarna i apostlarnas kyrka: ”Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Den som tänker att biblisk kristendom handlar om att göra rent hus med kyrkligt krångel och sopa undan det apostoliska ämbetet som förvaltar sakramenten, den har Bibeln och Jesus emot sig. Självklart samlar den yttre kyrkan på sig historiskt bråte som alltid behöver omprövas. Luthersk kyrkokristendom bejakar evangeliets enkelhet i innehållet men också att evangelium har en yttre form, nådens medel, som gör det tillgängligt här i tiden.
Kristna som låter sig ledas av den Helige Andes ljus i Bibelns ord fantiserar sig inte tillbaka till den tid då Jesus gick synlig på jorden (självklart läser de med uppbyggelse om den tiden i evangelierna), de försöker inte heller iscensätta den första kristna församlingens liv utan de håller tacksamt fast vid allt det som Jesus målmedvetet inrättade och instiftade för tiden mellan hans himmelsfärd och hans återkomst, den tid som är nu.
Ordets förkunnelse och Ordets ämbete, dopet, avlösningen och den heliga nattvarden har Jesus skänkt sin kyrka inte för att göra henne krånglig utan för att hon överallt och genom alla tider på ett säkert och enkelt sätt ska sammanföra människor med Fadern och Sonen och den Helige Ande, till frälsning och evigt liv.
Fredrik Sidenvall