Dessutom på ett helt unikt sätt: en fördubbling på bara fyra år, från 2014 till valet 2018, från 20 procent till 40 procent.
Linnéuniversitetets värderingsmätningar har aldrig tidigare sett maken till så stora förändringar på så kort tid. Ja, man kanske skulle kunna tala om ett under, ett mirakel, har man dristat sig säga i bildade och analytiska statsvetarkretsar.
Så har, förstås, analysen satt fart i andra spår. Kan vi verkligen skåda en väckelse i svenska folket? Nej, det gick inte att finna belägg för det.
Går folk flitigare i kyrkan är tidigare? Nej, inte heller det.
Har antalet utträden ur Svenska kyrkan minskat? Även här finns inga statistiska tecken som visar något annat än ytterligare ett nej.
Då måste det med andra ord finnas en annan förklaring – utöver undret, miraklet, förstås.
Statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet i Växjö började fundera i termer av att denna fördubbling i stödet för kristna värdens betydelse för ett gott Sverige hade med invandrings- och islamkritiska åsikter att göra.
Och vips var det politiskt S-märkta förbundet Tro och solidaritet, i form av två svenskkyrkliga kvinnliga präster, där och hakade på och sa: Så är det!
Inte kan det ligga något positivt, sa dessa partianslutna präster(!),
i att fler önskar kristna värderingar i Sverige. Det måste vara något negativt. Och dessutom har folk ”fel” syn på vad som är kristna värden. Det vet vi S-märkta präster bäst av alla.
Någonstans där låg, och delvis ligger, den publika debatten.
En för kristen tro och lära, samt svenska kristenheten i stort, osedvanligt ljus och uppmuntrande nyheter omvandlas till dess motsats: ett fördubblat stöd för att kristna värderingar är gott för det svenska samhället ska i stället ses som dess motsats, nämligen att misstänksamhet och skepsis mot ”den andre” (läs: asylsökande, människor med utländsk bakgrund, islam och muslimer) har ökat.
Ja, inställningen till kristna värderingar har ju blivit mer positiv de senaste åren i grannlandet Danmark – och där är de ju kända för att ha en restriktiv asyl- och migrationspolitik, får vi veta. Så, se där ett klart samband!
Eller kan det då finnas en annan förklaring? En mer ljus sådan?
Utan att vara vare sig vetenskapsman eller säker på min sak, vill jag ändå föra fram ett bortglömt synsätt: Tänk om det är så att alla segregerade och otrygga stadsdelar vi har runtom i Sverige, allt stök och respektlöshet på våra skolor, alla sprängningar, bilbränder, våldtäkter, skjutningar, mord samt angrepp på polis, brandkår och ambulans när de rycker ut, har fått allt fler svenskar att ställa sig frågan: vad fattas Sverige – och vad saknar de människor som gör sådana hemskheter?
Och att ett fördubblat antal svenskar då kommit fram till att svaret på allt det onda – och definitivt gudsförgätna – de får rapporterat om och ser runtom kring sig, detta i ett land som tidigare var tryggt men inte längre är det på samma självklara sätt, har att göra med avsaknaden av vänliga, medmänskliga och kärleksfulla kristna värderingar.
Kan det kanske vara så?
Till detta kan läggas de starka känsloyttringarna och uppriktiga sorgen i Frankrike och de europeiska ländernas befolkningarna, även bland svenskar, över den fasansfulla och fruktansvärda branden i Notre Dame-katedralen i Paris under Stilla veckan före påsk.
Här ser vi vår världsdels djupaste rötter uttryckas: att det fortfarande finns en stark koppling till kristendomen och kyrkan – som själva kärnan och grunden i den civilisation som är Europas och hela västerlandets.
Just inför påskhögtiden räddas det som räknas som relikerna av Jesu törnekrona. Törnekronan bärs ut ur eldhavet inne i domkyrkan av en präst.
Korset på altaret inne i den eldhärjade Notre Dame-katedralen stod dessutom kvar – som ett levande tecken på att Jesu Kristi offerdöd, uppståndelse och kärlek inte kan, inte ska, förtäras.