När vi talar om vår svenska, och även vår svenska kyrkas, historia, så glömmer somliga kanske att denna är mer omfattande än vad som idag ligger inom Sveriges geografiska gränser. I bästa fall minns gemene man hur Finland, den tidigare så kallade ”östra rikshalvan”, har varit svenskt.
Men den svenska närvaron i Ingermanland, Estland och Livland får nog sägas vara så gott som bortglömd. Hur många vet, till exempel, att Sankt Petersburgs äldsta församling är svenskspråkiga Sankta Katarina, grundad 1632 i Sankt Petersburgs föregångare Nyen? Och hur är kunskapen kring att vad gäller Estland, så finns det, precis som det finns ett Svenskfinland, ett Svenskestland, kallat Aiboland?
Det rör sig inte främst om svenskar som flyttat dit under den tid då Estland var svenskt under Vasa- och Stormaktstiden. Den, fortfarande, svenskspråkiga S:t Mikaels församling i Tallinn fanns visserligen åtminstone så tidigt som 1531, 30 år före det att Klas Kristersson Horn på uppdrag av Erik XIV landsteg i Tallinn med sin svenska armé. Men svenskrötterna går ännu längre tillbaka än så.
På åtskilliga öar och i flertalet kustbyar ligger gamla medeltida stenkyrkor, byggda för den svenska befolkning som fiskade och brukade jorden i dessa trakter. En svensk befolkning som genom århundradena haft ett eget språk, egna rättigheter, egen kultur och egna religiösa sedvänjor. Och dess rötter går djupt ned i medeltiden. Ända till 1100-talet.
1100-talets kyrkohistoria
I svensk historia, och särskilt svensk kyrkohistoria, är 1100-talet ett av de mest spännande århundradena. År 1104 blir Norden en kyrkoprovins, då Lunds stift blir ärkestift, med egen ärkebiskop. År 1164 blir Uppsala ärkebiskopssäte, vilket även Nidaros (Trondheim) blivit 1152, då också det första kyrkomötet i Sverige hålls, närmare bestämt i Linköping. Nikolaus av Albano, den påvliga legat som sammankallade och ledde mötet, blev för övrigt sedermera påve under namnet Hadrianus IV.
Sverige var vid denna tid inte ett enat rike, vilket bland annat framträder vid Linköpings kyrkomöte, då man inte lyckas enas kring att skapa en självständig svensk kyrkoprovins. Vem som styrde vad rörde konstant på sig och det slutliga kristnandet av, åtminstone södra Sverige, skedde kring århundradets mitt.
Detta århundrade var också korstågens århundrade. Efter påven Urban II:s korstågspredikan i franska Clermont på 1090-talet, och det första korståget mot Det heliga landet, 1096, spreds idén om att med svärdet i handen sprida den sanna läran. Eller, mer rätt är kanske att säga att i korstågen förenades krigsmannens profession med pilgrimsfärden. Gränsen mellan strid och vallfärd flöt samman.
Korstågen var dock inte en uteslutande sydeuropeisk företeelse. Redan 1103 ger sig danske kungen Erik Ejegod av mot Jerusalem. Han dör dock i sjukdom på vägen, och ligger begravd på Cypern. Hustrun, drottning Bodil, når dock det heliga landet, men dör på Oljeberget.
Den norske kungen, Sigurd Jorsalafarare kallad, ger sig 1107 ut på ett kors- och pilgrimståg till det heliga landet. Inspirerad av detta drar han, enligt traditionen, 1123 ut på korståg i Norden. Målet är att kristna det till stora delar ännu hedniska Småland. Stora strider ska ha uppstått i trakten kring Kalmar, även på Öland. Expeditionen kallas av eftervärlden för Kalmare ledung.
På 1200-talet vänds de nordiska kungarnas blickar mot öster. Hedningar i Baltikum och de kätterska ortodoxa i den ryska republiken Novgorod. Med svärdet i hand skulle grannfolken kristnas. Den kanske tydligaste fanbäraren för detta var biskop Albert av Riga, som i samband med detta värv också kom att grundlägga just denna stad.
Albert (eller Albrekt) von Buxhövden, kyrkoman från Nordtyskland, var den som instiftade Svärdsriddarorden och grundlade Tyska Ordens Östersjöprovins. Biskop Alberts erövring och tvångskristnande av Livland finns dokumenterat i Henrik av Lettlands krönika, författad av biskopens medhjälpare, prästen Henrik.
Efter grundandet av kyrkan i Lettland, drog Albert och hans här vidare norrut, mot Estland. Till detta anslöt sig den danske kungen, Valdemar Sejr. Den som koloniserade och byggde kyrkor i Baltikum skulle nämligen få behålla dessa territorier, enligt påvligt dekret.
Det som i dag är södra Estland fanns alltså inom en tysk kultur- och kyrkosfär, medan den nordvästra delen fanns i en dansk dito. Vi kan, som ett exempel, se detta i vilka helgon som dyrkades. I Tallinn, såväl som på Ormsö, finns kyrkor som helgades åt Olof den helige. Men även helgon som danska sankt Knut och sankt Henrik av Finland figurerar, tillsammans med svenska helgon som sankt Eskil av Strängnäs, sankt David av Munktorp och Erik den helige.
Estlandssvenskarnas ursprung
År 2015 lanserade arkeologen Jonathan Lindström, känd från bland annat Spanarna i Sveriges Radio P1, en ny teori om estlandssvenskarnas ursprung. Enligt Lindström är den svenska bosättningen i Estlands kustland tätt sammanvävd med de nordiska korstågen kring sekelskiftet 1200, och har, enligt Lindström, öländskt ursprung! Och nyckelpersonen är ärkebiskop Anders Sunesen i Lund.
Sunesen var av den starka och framträdande danske Hvideätten, en av flera medeltida ärkebiskopar ur denna ätt. Hans brorsdotter hade varit gift med kung Sverker den yngre av Sverige och han stod även det danska hovet nära. Sunesen hade studerat i Paris, och där sett katedralen Notre-Dame sakta växa fram, men även i Bologna och Oxford.
Mest kände för allmänheten torde han vara för legenden om dannebrogen. En junilördag 1219 stod Slaget vid Lindanäs. Sunesen hade följt med kung Valdemar Sejr på korståg till Baltikum. Den tyska svärdsmissionen söderifrån, från Livland, hade inte trängt ända upp till norra Estland. Således hade danska styrkor seglat dit, i något som mer påminner om erövringskrig än korståg, om man ska vara helt ärlig.
Då dessa danska styrkor belägrade borgen i Lindanäs, ska Sunesen ha lyft sina händer i bön till Herren om bistånd i kampen. Som ett tecken från himlen ska Gud då ha sänt en korsflagga från himlen, ett vitt kors på en röd botten, den flagga som sedan kommit att bli Dannebrogen. Stärkta av detta tecken segrade de danska trupperna, och lät uppföra en egen borg på platsen, som i dag är Tallinn. Själva ordet Tallinn kommer från de estniska orden för ”den danska borgen”: Taani-linn.
Men, som sagt, var det inte bara erövringskrig och korståg som förde skandinaver till Baltikum. Enligt Lindströms forskning lät man sända öländska bönder som nybyggare, till en kustbygd som var så gott som obebodd. Han spårar denna bosättning till ett danskt-svenskt korståg år 1206. För denna nya bondebefolkning skull uppfördes de ovan nämnda kapellen och kyrkorna.
Förmodligen tog denna kolonisation sin början på ön Ormsö. I skogarna kring Byxelkrok, på den norra delen av Öland, överges oförklarligt flera gårdar vid 1200-talets början. Samtidigt anläggs 40 gårdar på estniska Ormsö. Under 1200-talet påbörjas också byggandet av den stenkyrka, helgad åt Olof den helige, som fortfarande står mitt på ön. Endast nordbor var anhängare av helgonkulten kring den norske konungen.
Konsthistorieprofessorn Sten Karling, som under första halvan av 1900-talet gjorde grundliga undersökningar av estniska kyrkor i svenskbygderna, identifierar stora likheter mellan dessa kyrkor, och de gotländska kyrkor som byggt under 1200-talet och 1300-talet. Således är en trolig hypotes att stenhuggare tagit vägen över Östersjön, från den svenska till den baltiska sidan, under den väldig våg av kyrkobyggande som pågick vid denna tid.
Något som talar för de svenska böndernas ursprung på just Öland står dock inte att finna i det kyrkliga, utan i den världsliga indelningen av marken. Denna följer ett mönster, som var vanligt i hela Götaland, men där de specifika talen för måtten vad gäller markindelningen som finns på Ormsö, endast återfinns på Öland. Så de första svenskarna som bosatte sig i de estniska kustbygderna torde ha varit ölänningar, senare åtföljda av bland andra nylänningar och mälardalingar.
Genom århundradena fortsätter sedan estlandssvenskarna leva i det så kallade Aiboland. En grupp med ett särskilt språk, en särskild kultur och särskilda rättsliga privilegier. Innan 1800-talet kan det inte ha varit tal om någon nationalistisk känsla, av mer nutida mått, och somliga forskare anser att just den särskilda rättsordningen som estlandssvenskarna löd under var vad som skänkte dem en egen identitetskänsla. Andra pekar dock på det kyrkliga som en omistlig faktor.
På vissa platser blir detta extra tydligt. Exempelvis på det mer avlägset belägna Runö. Här har kyrkan varit den självklara samlingspunkten för öns befolkning. På Runö finns dessutom två kyrkor. Den äldre, S:ta Magdalena kyrka, är Estlands äldsta träbyggnad. Uppförd 1643-1644 av Carl Carlsson Gyllenhielm, Karl IX:s oäkta son.
Lågkyrklighet
Men även låg- och frikyrklighet har förekommit i svenskbygderna. Startskottet för detta, åtminstone på Ormsö, torde ha varit EFS-missionären Lars Johan Österblom, av somliga kallad Svensk-Estlands apostel, ankomst 1873. Under 13 år verkade han sedan som missionär på ön och grundade skolor och bönhus.
Österbloms skildringar från ön visar en fattig folkgrupp som hamnat på efterkälken i utvecklingen. Ett målande exempel är hur man inte hade några skorstenar utan släppte ut röken då och då genom dörrar och fönster, vilket man inte kunde göra vintertid på grund av kylan. Berättelser finns om hur man på vintern inte såg vilka som var i rummet med en, dels på grund av all rök, och dels på grund av hur svedda ens ögon var.
Österbloms omsorg fick stor inverkan på ön. Människor lärde sig inte bara att mura skorstenar och att skura sina golv, utan hela öns befolkning förändrades till sitt sinnelag. Fylleri, våld och stölder på Ormsö upphörde så gott som helt. I den estlandssvenska tidningen Kustbon intervjuas vid 1900-talets mitt många estlandssvenskar i exil om sina barndomsminnen. I flera av dessa berättelser framstår den pietistiskt lutherska väckelsen under 1800-talets slut som en av de viktigaste beståndsdelarna i folkgruppens moderna historia.
Även den ortodoxa kyrkan gjorde under 1800-talet framsteg i svenskbygderna. Under slutet av seklet genomfördes en missionsoffensiv av den Estnisk-ortodoxa kyrkan, som vid denna period byggde de flesta av de ortodoxa kyrkor som finns i Estland idag. I svenskbygderna bildades det en svensk estnisk-ortodox församling på Ormsö, då cirka 200 öbor konverterade.
Detta var den enda församlingen i sitt slag, i och med att församlingen hade som krav att prästen skulle tala svenska. Församlingen växte och fick 1890 en kyrka i Hullo utanför Sviby. När Tsarryssland vid 1900-talets början införde fri trossamhörighet valde 271 ormsöbor att lämna församlingen för att åter upptas som lutheraner.
En av de mer kända berättelserna om estlandssvenskarna kommer från den betydligt större grannön Dagö. Särskilt norra delen av ön präglades av en svensk befolkning, med Röick på öns nordvästsida som centrum. Röicks församling bildades i början av 1600-talet av Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius, bland annat känd för att ha grundat Sveriges första gymnasium i Västerås vid samma tid.
När de tidigare nämnda juridiska rättigheterna som estlandssvenska bönder hade på 1700-talet hotades så gjorde många bönder motstånd. Detta kulminerade 1781 i att den ryska kejsarinnan Katarina den stora deporterade större delen av den estlandssvenska befolkningen till en annan del av det ryska rike Estland ingick i, sedan ryssarna besegrat svenskarna i början av 1700-talet.
Den som i dag åker österut längs väg 80 från Röick, och närmar Dagös centralort Kärrdal, kommer snart att finna den så kallade Korskullen på sin vänstra sida. Här finns ett minneskors rest över platsen där dessa deporterade svenskar stannade upp på vägen, och pastor Carl Forsmann ledde den sista gudstjänsten på ön, innan färden gick vidare mot Ukraina.
Platsen där dessa svenska Dagöbönder fick sitt nya, påtvingade hem är i dag känd som Gammalsvenskby. Ett 60-tal personer blev kvar på ön, och bodde i trakten kring Röick. När estniska bönder flyttade dit för att ta över jordbruket, kallade de den svenska bydelen för Rootsi, det estniska ordet för Sverige. Än i dag heter denna by Rootsi/Sverige!
I Röicks kyrka fortsatte man att, för den estlandssvenska spillran, hålla gudstjänst på svenska till år 1830, och ända till 1863 skedde konfirmationsundervisning på svenska. Den som i dag går på kyrkogården utanför kyrkan finner diverse svenska efternamn på gravstenarna över personer som gick bort i början av 1900-talet.
Svenskkyrkligt inflytande stärks
Under 1900-talet kom ett svenskkyrkligt inflytande att stärkas i hela Estland, inte minst genom ärkebiskop Nathan Söderbloms försorg. Efter den estniska självständigheten gavs fältpredikanten Jakob Kukk uppdraget att organisera en estnisk folkkyrka. Han vigdes till biskop av just Söderblom den 5 juni 1921 i Tallinn.
Vad gäller estlandssvenskarna bör Göteborgsbördige Gunnar Schantz nämnas, prästvigd av Söderblom, som var kyrkoherde på ovan nämnda Runö. Utöver den gamla svenska träkyrkan från 1600-talet hade ön då, cirka ett årtionde tidigare, även fått en ny, större kyrka, uppförd 1912.
Boråsaren Erik Petzäll var kyrkoherde i den svenska församlingen i Tallinn, och prost i estniska kyrkans svenska kontrakt fram till 1928, då han återvände till Sverige. Och på 1930-talet var ingen mindre än Skarabiskopen Sven Danell, cirka 20 år före dennes biskopsvigning, kyrkoherde på Nuckö på den estniska västkusten. Nuckö heter för övrigt Noarootsi på estniska, vilket betyder ”Knivsverige”.
Estlandssvenskar tillbaka till Sverige
Under 1940-talet stötte den estlandssvenska folkgruppen på en katastrof, i form av Andra världskriget. Först, 1940, kom Stalin. Flera estlandssvenska öar tömdes på sin befolkningen och omvandlades till militärbaser. Året efter inleddes deportationerna från Estland, som skulle komma att drabba tiotusentals civila under 1940-talet. Bland dem fanns flera estlandssvenskar.
Hitlers invasion av Estland 1941 ledde till en lättnad för estlandssvenskarna, och flera av dem kunde återvända till sina hem. Men så började Stalin att åter tränga in i landet för att 1944 helt återta kontrollen över landet. Inför det annalkande hotet från kommunisterna flydde cirka 7 000 estlandssvenskar, så gott som hela den resterande folkgruppen till Sverige.
Redan på 1920-talet hade många svenskar från ovan nämnda Gammalsvenskby valt att återvända till Sverige. Sedan 1929 hade en stor grupp varit bosatt på Gotland, och återkomsten till Sverige firades varje år med en särskild tacksägelsegudstjänst i Roma kyrka. Vid 15-årsjubileet 1944 var kyrkan fullsatt till sista plats och nattvardsgången besöktes av 112 gammalsvenskbybor.
Den ovan nämnda tidningen Kustbon började från och med juni 1944 att utges i Sverige i stället, och i denna kan vi finna mycket av de estlandssvenska tankarna och stämningarna vid denna tid. En intressant uppdelning finns, redan i första numret, där man talar om Estland som fäderneslandet och Sverige som moderlandet.
Kyrkan förefaller ha varit den självklara samlingspunkten för estlandssvenskarna i Sverige, och gudstjänsten deras sätt att hålla högtid. Exempelvis hålls 1944 en stor gudstjänst på Gustav Adolfs-dagen, kungen som bland annat grundade universitetet i Tartu och ett gymnasium i Tallinn, där en estlandssvensk kör sjöng och tidigare nämnde Sven Danell predikade.
Snart kom estlandssvenskarna att ganska effektivt assimileras, men när Estland börjar bli fritt kring år 1990 väcks åter intresset för den gamla hembygden. Och i centrum står de gamla bykyrkorna: Rosleps kapell, Runö kyrka, S:t Olofs kyrka på Ormsö. Förfallna kyrkor återuppbyggs, kyrkogårdar återställs, orglar renoveras eller byggs, allt med insamlade medel från Sverige.
S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn, med sina cirka 400 medlemmar, är i dag den kanske starkaste kulturbäraren av det estlandssvenska arvet. Inom kyrkans väggar finns exempelvis ett museum över estlandssvensk kultur och historia.
Varje söndag firas gudstjänst på svenska i Tallinn, och i samband med Estlandssvenskarnas kulturförvaltnings svenskdag förra året, så återinvigdes S:ta Maria kapell på Nargö av den estniske ärkebiskopen, med närvaro från det svenska kronprinsessparet.
Man räknar med att det i dag bor uppemot ettusen estlandssvenskar i Estland, så den mer än 800-åriga närvaron består. Och ända från början har det varit kyrkan som stått i centrum.