“Livet är orättvist – sänk normerna och höj skatterna!”, “det enda som finns är det vi kan se och mäta och tyvärr är det konstruerat av människor i syfte att förtrycka” – se där ett par försöka att sammanfatta två små berättelser som nu präglar vår postmoderna civilisation.
Den första frasen är ett försök att sammanfatta den politiska berättelsen som ständigt bollas mellan partiföreträdare och journalister. Den berättelsen försöker förklara varför det ser ut som det gör i våra samhällen och hur det ska bli bättre. Skattehöjningen och normkritiken som svar ifrågasätts förstås av en del politiker – poängen är att det ändå är kring den typen av frågor som stora delar av den offentliga samtalet kretsar i världen idag.
Bredvid den politiska berättelsen bygger vi vidare på den naturvetenskapliga berättelsen. Den senaste tendensen där tycks vara att det mänskliga vetandet har trängt så djupt in i materien att vi, innanför det som vi kan se och mäta och få grepp om, har upptäckt den oförutsägbara kvantfysiken där allt tycks vara möjligt, till och med mänsklig påverkan av kosmiska processer. När människor upptäcker en ny stjärna är det kanske så att människans iakttagande på något sätt får stjärnan att bli till i en annan tidsålder, kan kvantfysikerna tänka.
De här spekulativa funderingarna kan leda till att de politiska och de naturvetenskapliga berättelserna börjar närmar sig varandra. Den biologiska vetenskapen om människans kropp och det oförutsägbara vädret har börjat politiseras.
Sedan tvåhundrafemtio år har de kristna i västerlandet levt med en situation där små berättelser inte bara kompletterar den Stora Berättelsen om Guds skapelsen och frälsning av människan utan de andra berättelserna konkurrerar med och till med avgör vad i Bibelns stora berättelse som kan anses möjligt att tala om.
Under tryck av upplysningstidens nyttoideal uppstod på 1700-talets senare hälft en teologisk riktning som kallades neologin, den nya läran. I praktiken innebar den att präster som skulle predika över liknelsen om fyrahanda sädesåker började predika om växelbruk och träda. Den stora berättelsen lemlästades för att passa in i den lilla berättelsen.
I radions P1 finns ett program som heter ”Människor och tro”. Där aktualiserade man för en vecka sedan den latinamerikanska befrielseteologin. På 1960-talet började teologer som talade och tänkte utifrån den politiska berättelsen att läsa Bibeln utifrån en marxistisk tolkningsnyckel. Befrielseteologernas kamp måste också ses i sammanhang med andra kristna som använder Bibeln som ammunitionsförråd för en politisk agenda till stöd för högerpolitik.
I vår tid försöker kristna att engagera sig i samtalet inom den naturvetenskapliga berättelsen för att försvara Bibelns skapelselära eller för att ge bibliskt stöd för en hållbar utveckling.
Det är verkligen så att den Stora Berättelsen, Guds egen uppenbarelse av sitt verk, sin vilja, sina planer och sin nåd, har något att säga rakt in i varje liten mänsklig berättelse. Men den Stora Berättelsen får aldrig stympas utifrån det format, de frågeställningar som för tillfälligt dominerar kultur, samhälle och media. De kristna och kyrkorna sviker mänskligheten om vi för kortsiktiga strider eller värmestugor förtiger och förvrider Berättelsen om människa inför Gud i tid och evighet, i synd och nåd.
Kyrkans folk måste tänka helhet och evighet och uthålligt förkunna och gestalta evangelium om Jesus Kristus. Att kristna som i sin jordiska kallelse ofrånkomligt lever i tiden och världen ur Bibeln och kyrkans förkunnelse också får material som de kan föra med sig in i politik, kultur och vetenskap är precis som det ska vara – så förverkligas kallelsen att vara salt och ljus.
Men ve den kyrka som nöjer sig med de små luckor i agendan som världen för tillfälligt erbjuder. En sådan anpassning leder till att evangelium lemlästas och till att de kristna splittras sinsemellan. En helig, allmännelig och apostoliska kyrka upphör aldrig att berätta, förkunna och leva av hela den Stora Berättelsen.
Fredrik Sidenvall