Ellen Key (1843-1926) publicerade år 1900 på Albert Bonniers förlag boken ”Barnets århundrade”. Den fick stor uppmärksamhet och spridning och översattes till många språk. Kärnan i bokens budskap handlar om att barnen måste få vara barn i trygga och nära relationer med sina föräldrar och från den utgångspunkten få leka och lära i sin egen takt. Key vänder sig bestämt mot att barn drabbas av hjärtlös auktoritet eller utsätts för kollektiva uppfostringsanstalter och utbildningsexercis utan hänsyn till varje barns unika förutsättningar och intressen.
Som bakgrund till Ellen Keys tankar finns hennes egen uppväxt på en herrgård utanför Västervik där barnen fick bo i en egen flygel och bara träffade föräldrarna vid stela middagar en gång om dagen. Men hon kände ju också till hur barn från fattiga hem sedan länge dragits in i hårt och farligt arbete i gruvor, industrier och väverier.
John Dewey (1859-1952) var en framstående pedagog i USA under sitt långa liv. Ingen pedagogisk tänkare har påverkat den svenska lärarutbildningen som han. Hans idéer brukar beskrivas som progressiva och pragmatiska. Han betonade de nära sambandet mellan skolan och samhällslivet. Han menade att om barnen i skolan fungerade som ett samhälle i det lilla så kunde de där formas till samarbete, medkänsla, ansvarstagande och engagemang så att morgondagens goda samhälle skulle få sina början redan i dagens skola.
Till skillnad från många av sina politiskt färgade lärjungar på vänsterkanten så ville Dewey verkligen att lärarna skulle hjälpa sina elever till framgång i studierna och kunnighet, inte minst för samhällsutvecklingens skull.
Den finländske terapeuten och författaren Tommy Hellsten har i en rad läsvärda böcker beskrivit hur människor blir traumatiserade för livet under barndomen. Som son till en alkoholiserad far fick han redan som barn axla manteln som ’karln’ i huset, den som modern förlitade sig på och byggde allians med. Därmed drabbades Hellsten av vad man kallar ”avbruten barndom”. När ett barn inte längre är skyddat av föräldrars och andra vuxnas ansvarstagande och omtänksamma ledarskap utan själv måste bära det yttersta ansvaret, avbryts barnets lek och påhittighet. Det är en obeskrivligt stor förlust.
I Sverige idag betonar skolmyndigheterna mer och mer skolans uppdrag att arbeta med förebyggande hälsoarbete. Bakgrunden är en verklighet med många barn som tidigt visar tecken på att de inte mår bra psykiskt. Ångest, oro, självskadebeteenden har blivit en vardag. På BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar, vacklar strukturen under trycket av desperata föräldrar som kräver att deras barn ska få en neuropsykiatrisk diagnos, för barnets skull men i viss utsträckning också för att avlasta föräldrar från känslan av misslyckande.
Den gamla auktoritära fostran i skola och hem är sedan länge borta bland dem som är präglade av svensk kultur. Till det har gamla övergrepp och kampen för en bättre och mer jämställd värld bidragit.
Men varför mår då inte barnen och de unga bättre? Så mycket har ju förverkligats av de gamla progressiva och världsförbättrande visionerna?
Tänk om det finns kvar någon dold auktoritet som skapar betryck och ångest hos barnen? Tänk om själva kravet på att bygga det goda samhället, den globala utjämningen, den hållbara livsstilen och att stoppa jordens uppvärmning och därmed rädda jorden från undergång, tänk om allt detta sammantaget utgör en pyramidal auktoritet som på bred front och djupt ner i åldrarna skapar en auktoritet som tvingar sig djupt in i barnens samvete och ansvarskänsla men som aldrig erbjuder någon verklig hjälp eller avlösning från bördan?
Sakligt insatta forskare pekar på att vi människor med stora gemensamma insatser inom de närmaste årtiondena kan samverka så att den globala temperaturen sänks med 0,048C. Det kommer göra en ytterst marginell skillnad (Ann-Charlott Altstadt, Aftonbladet, 16 maj 2019).
Om vi vuxna idag tar kampen i våra hem, i skola, kultur och politik för att skydda barnen så att deras ”århundrade” inte hotas genom att deras barndom alltför tidigt avbryts och byts ut mot politiskt barnarbete, då kan vi göra en verkligt avgörande skillnad för vår gemensamma framtid på jorden.
Fredrik Sidenvall