Kring det kretsade mina funderingar efter att jag haft glädjen få vara med på lanseringen av Dan Korns senaste bok, ”Som om Gud fanns – det sekulära samhällets religiösa rötter” (Timbro förlag) nyligen. Lanseringen gjordes med ett panelsamtal mellan författaren, Felicia Ferreira, chefredaktör tidningen Dagen, Per Svensson, journalist och författare och Johan Hakelius, journalist och krönikör, ett samtal som kom att handla en del om just bristen på möjlighet till förlåtelse, bristen på ”reningsverk” som Johan Hakelius kallade det.
Mycket av det som hänförs till sekulära samhällen kommer ur judisk-kristen tro och kultur, det vet vi. Att demokratin har sin grund i religion är ju många på det klara över. Dan Korn hänför det så långt tillbaka som till de 70 som valdes ur stammarna för att råda och döma redan under Israels ökenvandring. (Försöken att hänföra demokratin till t.ex. den grekiska kulturen som var mycket hierarkisk är kanske till dels förvånande egentligen.) Att skolväsende på alla nivåer ofta initierats av kristna i vårt land vet vi. Att tanken om alla människors lika värde och allas lika rätt till värdig och respektfull behandling kommer ur den kristna tron är vi också medvetna om.
Boken ger mycket, åtminstone för mig utan utbildning men som jag förstått även för de akademiskt skolade jag talat med och som läst den.
Hos mig väcker den då tankar kring vad det sekulariserade samhället faktiskt gjort med människan, faktiskt gett henne i motsats till vad kristendomen ger (gett). Och där står bristen på förlåtelse, nåd, en möjlighet till omvändelse, att ”göra om göra rätt”, ut. För vad säger det sekulära samhälle (och jag menar samhälle, inte stat) som så många värnar så starkt när det kommer till förlåtelse och nåd? Finns det alls i verklig bemärkelse? Och i vilken mån och på vilket sätt har den kristna tron låtit sig påverkas av samhällets syn när det gäller sådant?
Lätt att slå fast är det väl att förlåtelse i verklig bemärkelse knappast finns alls. Det behövs inte lång tid på så kallade sociala medier för att finna uttalanden som ”Internet glömmer aldrig!” med ”glömmer” i meningen förlåter. Än mindre tid krävs för att hitta totala fördömanden av den/de man tycker agerat fel och där också en total ovilja att tro människor kan förändras. Bristen på förlåtelse, nåd och att ge chans till omvändelse är oftast total.
Inte förlåta
Vad har vi fostrats i för kultur som gör att detta, att inte förlåta själv och inte heller vänta sig förlåtelse och nåd och därmed göra sig ”hård” både mot sig själv och andra, ofta verkar ses som självklart av så många?
Sekularismen har ju förordat att människan är sig själv nog, vi behöver ingen gud som lägger sig i vad vi gör, har åsikter om hur vi lever. Sekularismen, åtminstone i Sverige, har ju också förordat att var och en ”är sin egen lyckas smed”. Vi förväntas alla bidra till det gemensamma, ställa upp för varandra, vara goda medmänniskor men i grunden förväntas vi också klara oss själva.
Dan Korn har en bra genomgång av hur äldre kulturers (och många idag högst aktiva, t.ex. i Afrika och Mellanöstern) klan-/familjestrukturer var det som betydde allt. Han hänför individualismen så långt tillbaka som till när Abraham tog Sara och resten av sitt hushåll med sig och lämnade sin far, något som egentligen var otänkbart i den kulturen. Nu höll ju Abraham kvar vid mycket av det att ta hand om sina närmaste men kanske kan det just ses som en start på en utveckling till det så individfokuserade samhälle vi har idag?
Jag tänker att vi har gått från ett ”du+du+du+jag” där man visserligen hade ansvar för sitt eget uppförande men också kunde lita på de andras stöd och hjälp, till ett ”du+du+du+jag” som snarare isolerar varje del från de andra om problem uppstår. Vi förväntar oss att någon annan, ofta i form av stat eller kommun, ska ta hand om – vi ska fortsätta bygga vårt eget projekt i form av karriär och annat.
Just att vi har gått ifrån att mer ta hand om varandra och då inte bara i den egna familjen utan även i släkten, byn, stadsdelen, vilket åtminstone lite närmre sammanhang man vill och mer ser till individens enda person har kanske i mycket varit sekularismens stora chans? Människor har fåtts att tro inte bara att de ska klara sig själva utan någon gud utan också att om de bara är goda medborgare som är med och väljer styrande, utnyttjar sin yttrandefrihet om de vill och så vidare så kommer allt blir bra. Men man har i detta tagit bort möjligheten till total förlåtelse och därmed i mycket ställt människan alldeles ”naken” i sin ofullkomlighet.
Nu är det lätt att lägga hela skulden för detta på ateister, sekularisering och liknande men är kyrkan/kristenheten helt oskyldig i detta nedmonterande av möjligheten till total förlåtelse, nåd och omvändelse? Definitivt inte. Jag tror att kyrkan/kristenheten (detta gäller inte bara SvK tänker jag) oavsett det gäller de liberala teologerna eller de mer konservativt/klassiskt troende har skuld i framväxandet av den oförlåtande, nådelösa kultur vi idag lever i.
De liberalas ”skuld” är kanske lättast att se för många. Där har man ju, åtminstone till dels och hos många, velat ta bort eller i alla fall grovt förminska synden. Synd finns inte mer. Tal om synd gör inget annat än tynger nutidsmänniskan och får henne att må så dåligt så det måste vi sluta tala om, Gud är bara kärlek. Synd hör ihop med ett kontrollsamhälle av samma typ som hederskulturen och det har vi ju ”växt ifrån”. Ja, argumenten är väl kända.
Vad jag undrar om man förstått (och har frågat om i debatter, oftast utan att få svar) är att man då också tar bort förlåtelsen? Det människor idag kan må oerhört dåligt över är kanske inte alltid vad Bibeln talar om som direkt synd men är det ändå i nutidens ögon. Dessa nutidens ögon dömer hårt och får många att leva under en mycket pressande börda som liberalteologernas uteslutande av synd och därmed förlåtelse inte har något svar på. Eller …? Svaret blir väl att man inte ska ha dåligt samvete (känna syndanöd skulle man väl sagt förr) för allting är ju ok! Gud säger inte nej till något du vill eller gör, Han älskar dig alltid ändå. (I och för sig sant men…)
Friheten i Kristus?
Finns skuld även hos de konservativa/klassiskt troende, de som alls inte förnekar synd och därmed kan vidarebefordra Guds förlåtelse för den som ångrar sig och vill omvändelse? Jag tror det.
Jag tror att många inom kristenheten ofta varit för dåliga på att förklara. Nu har det visserligen funnits ack så starka röster som fördömt äldre tiders ensidigt lagiska förkunnelse och annat, och inte helt tillåtit präster/teologer att förklara alla gånger, men jag undrar också i vilken utsträckning ambitionen funnits? Har man kanske varit så mycket ”fack-idiot” att man inte insett hur många människor som faktiskt inte förstår? Har man misslyckats med att på goda pedagogiska sätt förklara friheten i Kristus?
Har man kanske allra mest misslyckats med att förklara friheten i Kristus i motsats till den fångenskap som faktiskt både liberalteologin och sekulariteten blir? I både dessa måste du ju hela tiden vara beredd att ändra åsikt. För att uttrycka det närmast simpelt måste du vara beredd att ändra din högsta önskan angående semesterresans mål, din klädstil, inredning i bostaden, musiksmak, för att inte tala om politiska åsikter efter vad som för dagen är gångbart. Dina tankar om alla människors lika värde måste kunna ändras efter hur de politiska vindarna blåser. Vem som är rätt respektive fel avgörs dag för dag av de som Johan Hakelius under lanseringen av Dan Korns bok kallade för ”nutidens präster” i och med de i mycket sätter agendan så som äldre tiders präster gjorde från predikstolen – journalisterna. (Men det gäller då att läsa ”rätt” tidning också …)
Resultat av sekularism
Vi ser alla resultaten av sekularism och, med rätt stor skuld tänker jag, liberalteologin: Människor är i mycket totalt vilsna. Visst har människan både fri vilja och har av Skaparen begåvats med en hjärna som ska användas, men att ställas så helt utan ramar är kanske ändå inte så bra? Vi ser en skrämmande hög procent framför allt unga som mår psykiskt mycket dåligt. Vi ser föräldrar som ”går på knäna” i sina försök att ge barnen allt som samhället säger man ”måste” ha. Vi ser människor som driver sig själva till utbrändhet när de tror att de inte duger om de inte orkar och kan allt. Vi ser människor som verkar sträcka sig rätt desperat efter minsta lilla halmstrå av hopp, oavsett om det kommer från någon lära eller från politiska ledare.
Vi ser helt enkelt människor i stort behov av förlåtelse, nåd och chans till omvändelse. Människor som verkar jaga runt efter en känsla av att faktiskt vara älskade. Där har vi inom kristenheten, den mer konservativa/klassiska tron en stor chans att faktiskt vara ett alternativ. Vi måste bli bättre på att förklara, vi måste bli bättre pedagoger, vi måste inse att sekulariseringen i Sverige gått så långt att många inte alls förstår detta med förlåtelse och Guds nåd. Om inte annat så tycker jag mig ofta se missuppfattningen att om man förlåter någon så innebär det också att man ska glömma (vilket ju ofta är omöjligt) och också säger att man accepterar det som skett. När människor tänker så är det inte svårt förstå de protesterar mot tanken på förlåtelse. Gör vi det tror jag på en stor möjlighet till det som kallas ”påkristning” i än större skala än idag.
Om vi kan bidra till att människor får tillbaka tro på förlåtelse, för egen och andras del, snarare än att som idag mest leva på ett hopp om att ”jag är nog rätt ok ändå” tror jag att mycket, på många plan, skulle vara vunnet för hela samhället såväl som för enskilda människor.
Det är ett uppdrag för hela kristenheten naturligtvis, men kanske har vi klassiskt/konservativt troende ett särskilt ansvar där? Värt att fundera kring tycker jag.
Eva Hultén