För det första så är begreppet kyrka alltid något vars innehåll kan diskuteras. Den hugade kan ägna timmar åt att diskutera ecklesiologi. Under reformationstiden blev det en stor diskussion om den synliga kyrkan (ecclesia visibilis) och den osynliga kyrkan (ecclesia invisibilis). Vår kyrka är både synlig och osynlig, dess väsen och utbredning är inte detsamma som synliga organisationer och strukturer.
Kyrkan ska vidare, vilket vi kan läsa i Lilla katekesen, äga bestånd till evärderlig tid. Den är det de heligas samfund där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och trots att kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, så finns det likväl många med i den synliga kyrkan, som i själva verket är ogudaktiga.
I två av våra trosbekännelser, bekänner vi att vi tror på ”en helig, allmännelig kyrka” respektive ”en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka”. Om världen nu bara har en kyrka, vad menar vi då egentligen när vi talar om en svensk kyrka? Står detta inte i strid med tron på en allmännelig kyrka?
Innehåll
Svensk kyrklig tradition
När vi bekänner en allmännelig kyrka, så bekänner vi en världsvid kyrka; en universell kyrka, som finns överallt. Finns det då egentligen något utrymme för att prata svenskhet? Med Lilla katekesen bekänner vi också att det viktiga för kyrkans sanna enhet är att vara överens vad gäller evangelii lära och förvaltandet av sakramenten.
Denna förklaring efterföljs av bekännelsen att det inte är nödvändigt att ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika”. Så även om det bara finns en enda världsvid kyrka, så finns det utrymme för många kulturella särarter. Så även en svensk.
Det finns alltså möjlighet att fira en särskilt svensk gudstjänst, där svenska nedärvda människobud och religiösa bruk och yttre former av svensk karaktär präglar det andliga livet.
När vi så konstaterat att det, trots att vi bekänner en enda allmännelig kyrka, finns utrymme för en svensk kyrklig tradition, kan vi ställa oss tre frågor.
Svenskt i kyrkan i Sverige?
Den första blir: Har det då alltid funnit något svenskt med kyrkan i Sverige?
Den som lyssnar till de romersk-katolska apologeter som på ett mer högbröstat vis försvarar sin egen kyrkoorganisation, företrädesvis i sociala media, får höra en historia som låter något i stil med följande: Successivt utvecklades en kyrkostruktur och en gudstjänstordning som i verklig mening var allmännelig. Kyrkan fanns i en mängd riken och överallt firades mässan likadant och på samma språk. Sedan kom en uppstudsig tysk bråkmakare till munk med nya, på egen hand uttänkta, idéer. Och så gick allmänneligheten förlorad.
I sådant fall blir Olaus Petris svenska mässa startskottet för en svensk kyrklighet, där svenska tankar och bruk präglar gudstjänsten för första gången.
Men så är förstås inte fallet. Redan under den svenska missionstiden finns det något omisskännligt lokalt över de svenska kristnas gudstjänstlokaler och bruk. Under missionstiden i Sverige uppförs många kyrkor av lokala stormän, för dessas pengar och enligt dessas önskemål. Dessa kyrkor var generellt i trä, och fick förstås drag av den rådande vikingatida kulturen.
När det första svenska kyrkomötet sammankallades 1152 var såväl Sverige som den svenska kyrkligheten endast löst knutet till kyrkan nere på kontinenten. Flera lokala bruk fanns och man lyckades inte enas om särskilt mycket. Bland annat frågan om vem som skulle äga kyrkobyggnaderna fick här ingen lösning. Det fortsatte således i många fall vara de lokala stormännen som blev helgedomarnas ägare.
Flera av de beslut som faktiskt tog vid kyrkomötet fick också ganska litet genomslag, exempelvis det om kanoniska ordningar för prästval.
Ett betydligt mer avgörande kyrkomöte blir i stället det i Skänninge 1248, nästan ett helt århundrade senare. Först vid detta möte slås prästcelibatet fast. Tidigare hade svenska präster gift sig, fått barn, ägt mark med mera, någonting som inte sågs med blida ögon av Rom.
Hela medeltiden är i Västkyrkan egentligen bara ett enda långt försök att skapa lite organisatorisk, liturgisk och läromässig enhet. Dessutom med blandat resultat. Och i den senmedeltid reformationen kommer i, är det knappast någon enhetlig Västkyrka som framträder.
År 2003 genomfördes ett spännande projekt i Endre kyrka på Gotland. En medeltida mässa, så som den firats i Linköpings stift, vilket Gotland tillhörde innan Visby stift bildades 1572, firades. Efter mycket forskning i gamla källor, dessutom rika på bildmaterial, kunde såväl ord som gester och rörelser återskapas. Projektet filmades och finns både i SVT:s arkiv och på YouTube.
Den medeltidsmänniska från ett annat stift, eller ett annat land, som kommit till Endre kyrka denna söndag, hade inte till hundra procent känt igen sig i denna mässa. I Linköpings stift fanns särskilda bruk och melodier, som inte fanns i andra stift. Lokala varianter har alltid funnit i kyrkan.
Predikan i mässan hölls på folkspråket, och under senmedeltiden kom det också till sånger på folkspråket. Exempelvis har det i somliga domkyrkor påbjudits att den gudstjänstfirare som sjunger med i en viss sång vid utdelandet har fått avlat. Denna sång har sjungits på det egna språket, och inte på latin.
Västkyrkan var alltså väldigt heterogen när reformationen kom. Såväl ord, som melodier och andra bruk har varierat både mellan och inom länder. En enhetlig romersk-katolsk kyrka före tridentinska kyrkomötet är svårt att tala om. Från missionstiden fram till reformationen fanns det således en lokal kyrklighet i Sverige, av egen karaktär.
Önskvärt med specifikt svensk kyrka?
När vi konstaterat detta blir vår andra fråga: Är det önskvärt med en specifikt svensk kyrka?
Reformatorerna hade en tydlig idé om att göra gudstjänstlivet och teologin mer tillgänglig för gemene man. Mässan började hållas på svenska, bibeln översattes till svenska och katekeser på svenska trycktes. Men bortom att göra saker tillgängliga genom språket, är det också önskvärt med en lokal kulturell prägel på kyrkan?
Den som i dag, van vid 1942 och 1986 års kyrkohandböcker, sätter sig och läser Messan på Swensko från 1500-talets mitt känner väl igen sig. Och den medeltidsmänniska från tiden före som sätter sig och läser samma skrift lär också känna väl igen sig. Just i Sverige är det medeltida liturgiska arvet starkt fortlevande. Olaus Petri gjorde relativt få ändringar i mässan.
Motivationen för Petri och hans medreformatorer låg aldrig i det nationella, utan i det religiösa, man kanske skulle kunna kalla det för en pastoral drivkraft. Men resultatet av omarbetningen har också blivit något specifikt svenskt.
Den första delen av den förberedande avdelningen av mässan, där prästen med vigvatten bestänkte altare, sig själv och de övriga gudstjänstfirarna, ströks i den svenska mässan. Den andra delen, där präst och ministranter enskilt bekände sina synder, omformades till en församlingens gemensamma syndabekännelse, ”Jag fattig, syndig människa”, föregången av ett skriftetal. Från början var detta en särskild gudstjänst, men kom under 1900-talet att bli en mässans inledning.
Vad gäller melodierna som sjöngs i mässan, så behölls många medeltida toner. Inte minst Tonus solemnis, som prefationen sjungs på, fick bilda en röd tråd i den reformatoriska svenska mässan. Men svenska melodier började också leta sig in. Psalmer började sjungas på svenska folkmelodier och mässan fick en alltmer svensk gestaltning.
Kan då en försvenskning av den allmänkyrkliga mässan ses som önskvärd? Är det en pastoral utveckling? Eller fördunklar det svenska i vår svenska kyrka det kyrkliga? En förebild kan kanske återfinnas i Apostlagärningar, i Paulus missionerande och kanske särskild då han är i Aten.
På Areopagen anknyter han till den atenska kulturen, altaret åt en okänd gud. Det religiösa kommuniceras genom kanaler som människor redan förstår, utan att göra avkall på innehållet. De nytestamentliga församlingarna som får brev i Uppenbarelseboken, får ord till sig som anknyter till de lokala förhållandena. Exempelvis Laodicea, som fick veta att de var ljumma. Staden saknade egen vattenförsörjning och fick via akvedukter sitt vatten, vilket värmdes upp av solen och blev osmakligt ljummet.
Lilla katekesen lärde oss att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan inte behöver vara enhetliga. Och det torde ju faktiskt vara önskvärt att de överallt inte är lika. Nordbon, afrikanen och sydamerikanen har olika lynne, olika erfarenheter och olika omgivning. Om de är kristna är deras tro förhoppningsvis densamma, men av nödvändighet torde formerna för gudstjänsten kunna skilja sig grupperna emellan.
Hur förvaltas det svenskkyrkliga arvet bäst?
Då det nu finns ett särskilt svenskkyrkligt arv, och det är önskvärt att ett sådant finns, så blir en tredje och sista fråga: Hur förvaltas bäst detta svenskkyrkliga arv?
Det är alltid vanskligt att veta, när man går in i en ny tid, vad som är värt att behålla, och vad som bör förändras. Vi har dessutom en tendens i Sverige, av somliga kallade ”Världens modernaste land”, att inte tittar på vad som bör förändras, utan snarare vad som kan förändras. I detta land ses ofta förändring som något positivt i sig.
När vi förra året fick en ny kyrkohandbok aktualiserades detta. Flera generationers språk och ord omvandlades. I vissa fall, som exempelvis med Gloria, ändrades till och med bibelordet, för att undvika att benämna Gud med pronomenet ”han”. Där de tidigare två kyrkohandböckerna försökt återknyta till tidigare generationer, samtidigt som melodier och språk anpassats efter samtiden, har den nya i stället velat vara nydanande, vilket i praktiken innebär omdanande.
Ett sådant omdanande ligger helt i linje med tidsandan i Sverige, så på ett sätt är ju detta ett bejakande av det svenska. Frågan här är dock om inte den balans mellan det svenska och det kyrkliga som är eftersträvansvärd har tippat över åt fel håll. När det kyrkliga, det gamla arvet från fornkyrka, medeltid och reformation, får stå tillbaka för att anpassas till landet, då är man illa ute.
Det svenskkyrkliga arvet förvaltas bäst, inte genom att försöka anpassa så mycket som möjligt till dagsläget, utan genom att anpassa där det behövs. Det förvaltas inte genom att kasta ut väl beprövade saker, som hållit genom århundradena, till förmån för oprövade kort.
Vår svenska kyrka gör alltså rätt i att vara både svensk och kyrka, men bara svensk i den utsträckningen att det hjälper evangeliet, och inte fördunklar det. Från missionstiden till i dag har det funnits något lokalt, något svenskt, med henne. Detta svenskt kyrkliga är värt att förvalta, då det har en inte minst pastoral funktion, men också främjar evangeliets förkunnande. Detta arv förvaltas bäst genom att behålla allt som är gott, och inte låta sig ryckas med av tidsandan.
Leve vår svenska kyrka, må hon äga bestånd till evärderlig tid.