En sak är att den Allsmäktige inte följer vår minsta lilla vink – det är OK. Något helt annat är att han (oftast?) inte svarar på goda och rimliga böner. Ännu värre: att han (oftast?) inte ens hör ett förtvivlat nödrop från verkligt lidande människor.
Och värst av allt: han har ju lovat oss allt som vi ber om, i hans namn!
Innehåll
(Bort)förklaringar
Det finns (bort)förklaringar på problemet som jag personligen utan vidare kan avfärda:
– att Nya testamentets bild av Jesu förkunnelse skulle vara falsk,
– att Gud inte är en handlande och undergörande Gud,
– att mirakel och ingripanden endast skulle ske på Jesu och apostlarnas tid och så vidare.
Jag tror att allt detta är allvarliga missförstånd. Det skulle självklart lösa frågan; men så får vi minst sagt en lång rad av mycket värre problem. Vårt problem är ju endast att vi anser att vi utifrån Nya testamentet kan förvänta oss att Gud griper in på ett underbart och aktivt sätt i våra liv – i vart fall i högre utsträckning av vad han gör nu.
Bara vi trodde lite mer …
Sedan finns det en (bort)förklaring, som jag inte heller köper, som man inte lika snabbt kan avfärda: att Gud vill gripa in och höra alla våra böner och göra oss alla friska, om vi bara trodde mera på det!
Det är ju sagt i Nya testamentet, där talas det om ett tydligt samband mellan vår tro och Guds ingripande (Markusevangeliet 11:24 och Jakobs brev 5:15). Det talas också om tro som en nådegåva (1 Korintierbrevet 12:9); någon är ”uppfylld av tro och den helige Ande” mer än andra (Apostlagärningarna 6:5).
Tron ”som ett senapskorn”
Likväl är det avgörande att det aldrig är fråga om att den stora tron upplever det stora undret! Tvärtom är det tron ”som ett senapskorn” som flyttar berg – den kan helt enkelt inte vara mindre; den finns likväl bara där. Vi upplever hur en apostel har bett i 14 år om att bli befriad från en Satans ängel, en tagg i köttet, men utan att bli det (2 Korintierbrevet 12) – inte på grund av att han trodde för lite utan för att det var Guds vilja att det skulle fortsätta! Slutligen upplever vi att andra blir bönhörda trots att de uppenbarligen inte har trott att deras bön skulle gå i uppfyllelse (Apostlagärningarna 12:1–16).
Privilegier, bönesätt och ’bönenåd’
Det är också sant att vi uppmanas att be flitigt, att be två eller tre tillsammans, till vara uthålliga i bönen och så vidare. Likväl skulle jag inte vilja kalla detta för ’villkor’. Det är ju inte så att vi får allt när vi ber ”två eller tre” tillsammans och bara hälften eller en tredjedel när vi ber själva …
Precis som jag också har svårt att föreställa mig att när vi har bett flitigt och uthålligt i tre år, för en eller annan sak, och vi vid någon tidpunkt måste viska ”Nu orkar vi inte mer, nu måste han ha hört oss, nu är det upp till honom”, att han då, olyckligt, skulle vifta med fingrarna och säga: Åh vad det var tråkigt! Två månader till och jag hade besvarat bönen!
Nej, alla dessa olika bönesätt: den gemensamma bönen, den uthålliga bönen, den flitiga bönen, smörjelsen av sjuka och så vidare, det är inte villkor som han ställer upp – det är privilegier, bönesätt, ’bönenåd’, som vi har lov att nyttja oss av!
Så vitt jag kan se det är den egentliga grunden till att några upplever mirakel och andra inte, att Guds vilja annorlunda än den enskildes! – och att han därför har lärt oss att säga: Ske inte min vilja, utan din!
Det ska vi se mer på.
Först och främst
En aspekt ska dock först nämnas även om det egentligen inte besvarar vår fråga: I vår västerländska värld är vi otroligt upptagna av välbefinnande, hälsa och livsglädje. Nya testamentet är i mycket högre grad fokuserat på sanning och kärlek! – även om det skulle innebära brister i välbefinnande och livsglädje!
Detta kan betyda att när Nya testamentet talar, utan förbehåll, om att ge oss det vi ber om och bland annat lovar att ”var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas” så handlar det först och främst om det eviga livet, om Guds rike, om sanning och kärlek, den som vara för evigt – men eftersom vi är västerländska tänker vi först och främst på att få våra problem lösta här och nu; vilket Bibeln absolut inte är likgiltig inför men där räknas det som ett ’tillägg’! – och då till den egentliga gåvan som handlar om Guds rike, om nåden och syndernas förlåtelse.
Det som verkligen betyder något
För att säga det lite platt: Jag kan verkligen föreställa mig att när vi kommer till Jesus på den nya jorden med alla våra besvikelser från detta liv och skyller på honom för att han inte hållit sina löften, så ser han på oss med förvåning och utbrister: Men kära vänner! Jag talade då om det som verkligen betyder något – allt det som jag gav mitt liv för, själva gåvan. Ni pratar om det som om det vore tillägget …
Det är i alla fall en tanke som jag ibland måste påminna mig själv om när jag bli för västerländsk och för världslig och för upptagen av det som gör ont och gör mig besviken här i världen: Kommer jag nu ihåg vad som är upp och ner i Guds rike?
Men detta besvarar naturligtvis ändå inte vår fråga; Nya testamentet är ju trots allt inte heller likgiltig inför ’tillägget’. Jesus lade faktiskt enormt mycket energi på att hela, trösta och på att höra människors böner rörande detta livet och denna världens sorger. Några av Nya testamentets löften handlar också specifikt om att exempelvis läka, lägga händerna på sjuka och göra dem friska och så vidare.
Så vi fortsätter:
Bönesvar och några ’förbehåll’
Det finns några skriftställen som talar utan förbehåll om bönesvar och det finns andra som talar med ett visst förbehåll. Men, enligt mig, är detta ’förbehåll’ inte förknippat med vissa villkor som Gud ställer upp och som vi ska uppfylla – det finns endast detta förbehåll: Ske inte min vilja, utan din.
Det är sant att detta inte alltid nämns vilket också medför att det verkar som att Nya testamentet säger mot sig själv. Men jag förstår det snarare så att det är så många ställen där det står klart och tydligt att det helt enkelt inte behöver upprepas varje gång Jesus och de andra talar om löftena om bönhörelse!
Så till Jakob 5 – här ser det ut som om löftet om bönhörelse är utan förbehåll: ”Trons bön ska bota den sjuke, och Herren ska resa upp honom.” I detta finns inget förbehåll; och det ser här ut som att vi blir lovade att vi, varje gång vi blir sjuka, ska smörjas med olja och så bli friska …
Men då förbiser vi att han redan i kapitlet innan (Jakob 4:13 ff) har gjort just detta förbehåll:
”Lyssna nu, ni som säger: ’I dag eller i morgon ska vi resa till den eller den staden, stanna där ett år och göra affärer och tjäna pengar.’ Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner. I stället borde ni säga: ’Om Herren vill och vi får leva ska vi göra det eller det.’”
Här handlar förbehållet om att överhuvudtaget behålla livet! – och det är alltså detta förbehåll som han har med sig in i kapitel 5, därför behöver han inte nämna det ännu en gång.
Efter hans vilja
Liknande ser vi i 1 Johannesbrevet 5:14–15:
”Och den tilliten har vi till honom, att om vi ber om något efter hans vilja så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, då vet vi också att vi redan har det vi bett honom om.”
Ja, det står i vers 15 att han hör oss vad vi än ber om – men det skriver han mot bakgrund av förbehållet i vers 14. Alltså: Om vi ber om något efter hans vilja …
Denna text är särskilt viktig eftersom den klargör en annan tanke som har lett många bedjande människor till träldom och förtvivlan:
”Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så ska det bli ert.” (Markusevangeliet 11:24)
Många har nämligen, utifrån texten hos Markus, tänkt att man exempelvis ska tro att man redan blivit frisk, rik eller fått ett arbete och liknande; och då ska man också få det! Men det är ett katastrofalt missförstånd som har fått många att hamna i psykiskt och andligt tvång eftersom de har försökt att övertyga sig själva om något som helt uppenbart inte är sant – och som de dessutom aldrig har blivit lovade!
För vi har verkligen aldrig blivit lovade att vi alltid ska vara rika, friska, glada och gifta! Därför kommer 1 Johannesbrevet in med ett nästan samstämmigt löfte, men då med förbehållet: Om vi ber om något efter hans vilja.
Detta förbehåll nämns inte alltid. Det är dock, enligt mig, ett så bärande element i Nya testamentets lära om bönen att vi alltid och på alla ställen bör ta med det i beräkningen där vi blir undervisade om bönen.
Men ske inte min vilja, utan din
Allt detta har vi inte endast utifrån vissa texter om bönhörelse som uttryckligen framhåller förbehållet – vi har det först och främst utifrån exemplet av den bedjande Jesus i Getsemane: ”Men ske inte min vilja, utan din.”
Att till och med Guds Son i sin förtvivlade bön måste ta med detta förbehåll säger oss mera än många förklarande texter. Vi bör därför också ha med detta förbehåll i alla våra böner.
Därför har han också lärt oss det som en integrerad del av alla böners moder, Fader vår: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.”
Guds främmande vilja och Guds egentliga vilja
Allt detta är jag egentligen rätt säker på och jag tror att det håller.
Det som för mig återstår är gåtan: Hur kan det vara något annat än Guds vilja att göra oss friska, lyckliga och gifta? Skulle inte en kärleksfull Gud alltid ha detta som sin goda vilja? Vi kan ju se i Jesu liv att han lider med de lidande, gråter med de gråtande. Att han sörjer över de förlorade och lägger allt åt sidan för att hela, lindra och trösta. Hur kan då hans vilja vara annorlunda idag? Skulle inte en kärleksfull Gud handla likadant idag, vore inte det rimligast?
Detta leder oss in på ytterligare ett svårt ämne som ligger nära vår fråga: frågan om Gud, Satan och lidandet. Eller som jag själv gärna ser det (med en formulering inspirerad av Luther): frågan om Guds främmande vilja och Guds egentliga vilja. Guds egentliga vilja är verkligen glädjen och läkedomen; det är det som är hans hjärtesak – men i denna syndens och dödens värld måste till och med den Allsmäktige ha en främmande vilja; han måste vilja det som egentligen är främmande för honom och ofta säga Nej till sin goda apostel och till sin egen Son, och till oss. Detta är hans gråtande vilja.
Detta är ett så svårt ämne att vi måste spara det till ett senare tillfälle, men jag har skrivit två böcker om det: Gud, hvorfor sover du? [Gud, varför sover du?] och Jamen bad jeg da for lidt? Den senare är mer prisvärd och ligger närmast vår frågeställning.
Att känna Gud i Jesus Kristus
I detta, som i allt annat, kan jag inte motstå att runda av genom att peka på Jesus: Så länge vi bara pratar om ’Guds’ vilja och ’Guds’ svar och ’Guds’ godhet och ’Guds’ löften och liknande, så hamnar vi i en cirkel. Det leder till religiös spekulation och kan lätt bli till vidskepelse. Det avgörande i allt detta är att vi känner Gud i Jesus Kristus.
”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.” Johannesevangeliet 1:18
– Gud är osynlig och obegriplig; men han har gett oss en översättare, en tolk, som kan översätta hans obegripliga och tillsynes kalla och likgiltiga språk till kärlekens och omsorgens språk.
Vi känner inte Gud direkt, och vi förstår inte Gud direkt. Vi kan inte utforska honom. Men det betyder inte att han är okänd för oss; han har kommit oss till möte som en människa av kött och blod. Guds kärlek kan verka mycket principiell och teoretisk för oss; men i Jesus möter vi Gud som en gråtande Gud. Som en Gud som själv lider och gråter och som blir övergiven av Gud och får ett Nej av sin himmelske far. Men, som likväl fasthåller att Gud är hans Far och att han endast är kärleksfull.
Översättning Gabriel Skilling
Texten är publicerad i samarbete med For oss, foross.no.