Vår svenska kyrka har tillkommit som ett självständigt kyrkosamfund utifrån den historiska erfarenheten att Kristi kyrkas mest centrala uppgift kan fuskas bort och behöva vaskas fram på nytt. Och allra farligast blir det fusket när det handlar om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Den lära som kommer till uttryck i att predikan ska förkunna både Guds lag och Guds evangelium. Lagen, alltså Guds bud och den obönhörliga domen över synden och syndaren. Evangelium, alltså det bönhörliga löftet att Gud av nåd vill förlåta alla som syndare utan någon förtjänst eller värdighet eftersom straffet för våra synder lagts på Jesus Kristus.
Under 1800-talet sammanfattade den amerikanska lutherska teologen C. F. W. Walther denna centrala lära. Han skrev 25 teser om hur förkunnelsen rätt ska förmedla denna lära så att det leder till förtröstan på Guds nåd och förlåtelse. Teserna ställdes upp i en serie kvällsföreläsningar för präststudenter och kom sedan att ges ut i en bok med titeln Den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Tesernas bärande princip är att predikanten fuskat med förkunnelsen av lag och evangelium om inte de båda förkunnas med full kraft – både till dom och nåd – eller om de sammanblandas så att evangelium görs beroende av mänskliga gärningar.
En bild från kyrkohistorien (förmedlad genom den amerikanske lutherske teologen Carl Fickenscher) är ett klagobrev till en av Missourisynodens distriktsledningar från 1800-talets slut. Församlingen klagade över hur deras nye prästs förkunnelse på något sätt inte höll måttet. Brevskrivarnas synpunkt var denna: Medan deras gamla präst i samma predikan förde dem till helvetets portar genom lagens förkunnelse för att sedan rycka upp dem till himmelsk salighet genom evangelium ingav deras nya prästs förkunnelse dem mest upplevelsen av att ha fått ett riktigt bra pris på en god ost.
Det är allt för ofta detta får passera som tillräckligt god förkunnelse. En sådan förkunnelse kanske kan duga som en söndagsmiddag (och ibland inte ens det) men det räcker inte som vägkost till evigheten. Detta beror på fuskande med förkunnelsen. Det kan i sin tur bero på både på missriktad välvilja – man tror inte att folk lockas av en sådan förkunnelse; och illvilja – man förnekar i själv verket rättfärdiggörelsen genom tron, eller har aldrig förstått den. Det är alltmer vanligt förekommande att förkunna om sina egna upplevelser i mötet med bibeltexten, psykologiserande anekdoter eller att betona antingen lag utan evangelium eller evangelium utan lag, att förkunna en halv lag eller ett halvt evangelium. Allt detta är villolära.
Men lika allvarligt som dessa illvilliga och välvilliga villolärare är likväl deras kusin, den okunnige villoläraren. Det är den predikant som inte vet hur predikan rätt ska byggas upp. Där kyrkans lärare och ledare inte har gett nycklarna till predikans drama i kampen mellan ont och gott, lag och evangelium, Gud och djävul, förtappelse och frälsning. Det märks ofta att det inte är viljan som det är fel på utan att man helt enkelt aldrig fått lära sig vad som är en rätt predikan.
Då blir läran om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium en dödlig kunskapsfråga. Den är dödlig för församlingen, den är dödligt allvarlig för prästerna som inte rätt förvaltat sin talent men den är också dödlig för kyrkan. Vår kyrka har inget som helst existensberättigande om det inte vore för att hålla just denna lära högt över tidens träck och elände.
All denna okunskap är dock paradoxalt nog ett hopp eftersom saken då främst är en kunskapsfråga och inte en fråga om vilja. Det finns så många präster som helt enkelt inte har en aning om varken vad de ska predika eller hur de ska predika. Hur många skulle inte vilja förkunna lag och evangelium om de bara visste att de ska göra och hur de ska göra det?
Hur ska man då förmedla vikten av detta till okunniga, illvilliga eller välvilliga fuskare? Med tillräcklig kärlek kan sanningen alltid sägas! I kärlek får vi uppmuntra våra präster att noga studera denna lära och gärna framhålla hur viktig den är för kyrkan. I kärlek och omsorg får vi undervisa varandra i hur predikan ska byggas upp och noga utvärdera oss själva så att den blir förkunnad med all den dramatik som den innehåller i sig själv.
Till detta hör att vi får inte gömma denna lära bakom retoriska och stilistiska former som tämjer den till något allmänt föredrag eller teknisk redogörelse. Inte villa bort oss i oändliga biblicistiska utläggningar som inte driver Kristus. Genom predikans utformning måste vi göra den dramatiska verkligheten tydlig. Genom predikan måste vi föra och föras till helvetets portar och ryckas upp till himmelsk salighet genom en rätt förkunnelse av lag och evangelium. Då kan den läran gripa tag i dig och mig, våra präster, vår kyrka och våra församlingar och tända kunskapens vårdkasar som skingrar okunskapens dimma och invänder illvilliga och välvilliga fuskare till verklig kamp för Guds rike.