Det verkar råda missförstånd hos många vad gäller begreppet som i svenska bibelöversättningar betecknas med ordet kärlek – agape.
I dagens samhälle har ordet ’kärlek’ kommit att i så hög grad förknippas med eros/erotik att förståelsen för den bibliska/kristna kärleken, agape, mer eller mindre har försvunnit.
Agape – ett vittnesbörd till världen
Vad jag förstår var just agape-tanken och ”agape-regeln” som rättesnöre för livet något av det mest omvälvande med kristendomen för de människor som mötte de första kristna. Vi vet att man sa om de kristna i Rom: ”Se, hur de älskar varandra.” (Tertullianus, Apologeticum 39, 7)
I den romerska omgivning som de första kristna levde i var inte omtanken om nästan eller respekten för andras, och ibland sitt eget, liv det som gav högst status. Tillbedjan till de romerska gudarna, eller för den delen de grekiska eller asatrons, handlade istället till stor del om vinning för egen del eller för att, som i det romerska, någon kejsare ville bli hyllad. Det handlade alltså till stor del om ren och skär egoism.
Det är dessa föreställningar som människor har; men så kommer ett litet gäng från en avlägsen provins och hävdar att de känner en gud som älskar. Inom denna gudom flödar kärleken mellan de tre gudomspersonerna (Fadern, Sonen och Den helige Ande) men samma kärlek flödar också till människorna. Denne Gud uppmanar vidare att människorna ska älska varandra med samma kärlek som flödar inom guds väsen och ut till människorna.
Det är kanske inte så underligt om de kristna inte riktigt togs på allvar i första läget, att det väl tänktes både här och där att ”Det där är snart glömt!”. Om inte annat skulle väl en viss kännedom om människans inneboende egoism sagt så om man hörde om agape-tanken.
Men som vi vet, och tackar Gud för, så överlevde kristendomen och det är inte så konstigt. Det är inte konstigt då Jesus själv lovat att inte ens helvetets portar ska få makt över församlingen, det är inte heller konstigt utifrån ett rent mänskligt perspektiv. Många människor som mötte det kristna budskapet var mer eller mindre livegna och nu fick de höra om en tro och en Gud som såg dem och hade en plats för dem; ja, en Gud som till och med älskade dem!
Hur ser vi på agape-tanken idag?
Idag talar man gärna och mycket om kärleken till nästan, men i nästa mening kan det komma något om att ”Vi kan ju inte hjälpa alla!” och inte sällan med förklaringen att vi saknar ekonomiska resurser. Om någon då vågar säga att vi kanske behöver offra något av vår bekvämlighet eller våra ägodelar, resor, restaurangbesök eller annat, så går diskussionen fort i baklås. De flesta anser att vi ska hjälpa varandra, men det får likväl inte kosta mig något. Jag kan ställa upp och koka kaffe men inte när mitt favoritprogram sänds på TV. Jag kan komma med mina avlagda kläder till de hemlösa men jag går icke och köper nya kalsonger till dem, inte ens till det bästa reapriset eftersom jag ska använda pengarna till att köpa vin till middagen på lördag. Dessutom ger jag faktiskt till UNICEF varje månad och Frälsningsarmén till jul. Jag har gjort vad jag kan! (Eller vill…)
Men är det agape? Är det den kärlek Jesus talar om i Bibeln?
Nej.
Because you’re worth it eller because they’re worth it?
Hur har vi hamnat i en situation där agape, vare sig man använder det ordet eller ej, är så främmande för så många. Åtminstone i bemärkelsen att man verkligen är villig att offra något för andra? Jag har inte kunskaper att ge någon historisk betraktelse men vill likväl komma med en nutidsspaning.
Många har sett reklamen som mynnar ut i ”Because you’re worth it!” (Sv: ”För att du är värd det”) och kanske också sett att en del använder det uttrycket, mer eller mindre som en självklarhet, när de unnat sig själva något extra. Något extra som de själva önskar sig just där och då unnar de sig och tänker att de kan göra det eftersom de är värda det. Jag själv har rätt att bli tillfredsställd när, var och hur jag vill! Eftersom jag har råd ska jag inte behöva vara utan. JAG vill! När inköp visas upp i sociala medier kommer bekräftelsen – ja, du är såååå värd det! (Gärna följt av ett antal hjärtan.) Vi har blivit uppfostrade att det är så, att man är värd det man vill ha eller värd att göra det man vill göra. På något sätt verkar detta, i vår rika del av världen, ha hamnat inom ramen för människovärdet. Man är värd att få det man vill ha.
Vad händer om man börjar berätta om agape för de som växt upp med dessa tankar? Vad händer om man börjar tala om utgivande kärlek, att göra vad som är bra för en annan även om det kanske kräver något av dig själv – because THEY’RE worth it (eftersom DE är värda det)?
En sexualiserad syn på ’kärlek’
Det sorgligaste med att ”agape” i svenska översättningar, liksom i många andra bibelöversättningar, knappast kan översättas med något annat ord än ”kärlek” är vilka associationer det väcker idag. Nu för tiden är ordet ”kärlek” oerhört starkt sammankopplat med sex. Och sex, erotik, är ju till för att du själv ska få tillfredsställelse och utlopp för dina fantasier och behov. Eller hur? Eros/erotik handlar ju först och främst, och i total motsats till agape, om egen tillfredsställelse. Både kärleksbegreppet och synen på sex har alltså blivit felaktigt.
Här kommer fostran från samhälle/nutid in igen – tidningar kan periodvis närmast svämma över av rubriker som ”Så får du bättre sex!”, för att inte tala om alla vad de så kallade spam-mailen gör reklam för. Och lite i förlängning av detta säljs allt från bilar, verktyg och kläder med hjälp av sex, eller åtminstone sexuella anspelningar. De värsta avarterna med bikiniklädda kvinnor med borrmaskin i hand har dock, tack och lov, försvunnit. Jag har till och med för ett antal år sedan sett en artikel med rubrik ungefär ”Skaffa hund så får du mer sex!”. Det artikeln ville lyfta fram var att vi hundägare ofta har lättare att träffa nya människor via våra hundar och därmed får kontakt med fler potentiella sexpartners.
När man till och med börjar tala om sexualiteten, som så tydligt handlar om två personer, som att det enbart är till för egen vinning – hur ska då vi kristna kunna förklara att Bibelns ”kärlek” handlar om ”agape” och att det är något närmast väsensskilt från det vi tänker på som kärlek i mer vardaglig betydelse? Är vi tillbaka i samma situation som de första kristna var när de skulle förklara detta för sin romerska omgivning? Jag tror att det är lite så.
Gud vill se agape hos oss
Hur ska vi i vår mycket egocentrerade tid förklara vilken kärlek Gud vill se hos oss? Alltså; den i allt utgivande kärleken som varken kräver eller förväntar sig något tillbaka. Hur ska vi förklara denna agape-kärlek för människor när tidningars artiklar som lyfter fram att man själv mår bra av att ge får flesta ”gilla-klick”? Den kärlek som Gud vill se hos oss är ju det motsatta, att vi ger av det som är vårt, eller av oss själva, också när det inte ger någon påtaglig tillfredsställelse för oss själva.
Jag vet inte och jag är ingen mästare i att leva efter Guds agape-regel, definitivt inte. Bedrövelsen har dock varit rätt stor när jag blivit ifrågasatt när jag var volontär i S:ta Claras café och åkte dit även om jag kanske inte alltid kände största lusten men visste att en person brukade komma vissa dagar och att just den personen gärna kom när jag var där för jag var ett känt ansikte som gav en viss trygghet. ”Men om du är trött och hellre sitter hemma och stickar så gör det! Ta hand om dig själv först!” Att se till att ibland få egen vila är ju inte obibliskt, även Jesus såg till att få lite lugn och ro. Men det var inte applicerbart denna gång. ”NN kommer bara de dagar jag är där av någon anledning. NN är så mycket ensam annars. Är jag inte där vänder NN i dörren och får inte ens sina två timmar bland andra. Klart jag åker.”
Jag lyckades inte få personen som protesterade att förstå.
Är det kanske så att vi, kanske i första hand våra präster men också vi andra kristna, måste börja tala mycket mer om vad agape egentligen är? Vi måste förstå att den agape som Gud vill se hos oss inte handlar om att skänka 100 kronor i välgörenhet varje månad. Nej, det handlar om att leva i den utgivande kärleken som inte kräver något tillbaka; att anstränga sig, att offra något när det behövs.
Hur kan vi tala och agera för att översättningens ord kärlek i vår Bibel ska förstås som agape och inte som eros?