– Konkret innebär detta att överklagandenämnden fastslår att jag inte brutit mot mina vigningslöften, jag har agerat i trohet med löftena och det är skönt att det bekräftats genom Överklagandenämndens beslut.
Det är på många sätt ett ganska underligt och speciellt ärende som Domkapitlet i Göteborgs stift haft att hantera. I detta fall har frågan varit ovanligt ”ren” i den bemärkelsen att det handlar om teologi och Svenska kyrkans ordning, då främst ämbetsfrågan och då huruvida kvinnor bör och kan vigas till präster och biskopar.
Läro- eller ordningsfråga
Imberg prästvigdes i Göteborgs stift av biskop Bertil Gärtner år 1988. Imbergs syn på ämbetet var känd i samband med hans prästvigning, och vigningsbiskopen Gärtner hade samma syn som Imberg. Den klassiska ämbetssynen respekterades, var mycket spridd och delades av en stor andel av prästerna och utgjorde inget hinder för prästvigning. Fem år efter Imbergs prästvigning fattade biskopsmötet i oktober 1993 beslut om att endast prästviga dem som inte underkänner kvinnliga prästers sakramentsförvaltning.
De som hade den klassiska ämbetssynen, som också varit Svenska kyrkans enda linje fram till 1958, hade efter biskoparnas beslut 1993 inte längre möjlighet att bli präster i Svenska kyrkan. Bland de präster och kyrkfolk som idag har den klassiska ämbetssynen kallas detta beslut för prästvigningsstoppet.
Biskoparnas beslut, som kyrkomötet senare inte bara ställde sig bakom utan också skärpte, antogs sedan formellt som ny ordning. Det fanns då kvar många präster och kyrkfolk i Svenska kyrkan som inte bejakade den nya ordningen. Dessa samlades i olika konstellationer för att diskutera det uppkomna och uppenbara problemet. Man insåg att det inte skulle dröja så många årtionden innan den klassiska ämbetssynen skulle vara ett minne blott i Svenska kyrkan, om ingen ändring skedde. Trots många samtal ledde den uppkomna situationen inte till någon förändring.
Att endast män kan vigas till präster och biskopar har varit det synsätt som rått i Svenska kyrkan under cirka 1000 år. Denna syn har bland annat flera lutherska kyrkor, den Romersk-katolska och den Ortodoxa kyrkan alltjämt. På bara 35 år gick alltså Svenska kyrkan från att ha en delad syn i denna fråga med så gott som alla andra kyrkor, till att förbjuda prästvigning av de som inte bejaka den nya ordningen att också kvinnor kunde vigas.
Svenska kyrkan var mycket angelägen i att betona att detta inte var en teologisk fråga utan en ordningsfråga. Man menade sig alltså stå kvar vid sin lära och sin bekännelse. Många av de som motsatte sig denna förändring hävdade dock motsatsen och betonade att det handlar om trohet mot Guds ord och därför var att betrakta som en lärofråga och inte endast en ordningsfråga.
Minoritetens tar initiativ
Trots att Svenska kyrkan så hastigt svängde i sin ämbetssyn gick det inte lång tid innan de med den klassiska ämbetssynen blev i minoritet, och inga nya präster vigdes som öppet företrädde den klassiska ämbetssynen på grund av beslutet 1993.
Också utanför Svenska kyrkan, i bibel- och bekännelsetrogna kretsar, har den klassiska ämbetssynen levt vidare. Däremot har kopplingen till Svenska kyrkan och kyrkans ämbete i flera av dessa kretsar försvagats år för år. Ibland har det skett medvetet och i andra fall som en konsekvens av Svenska kyrkans stora förändringar.
Detta sammantaget var några av anledningarna till att Missionsprovinsen bildades, tio år efter det så kallade prästvigningsstoppet. Uppslutningen var ganska liten och vissa menar att initiativet togs alltför tidigt och att mer tid skulle ha lagts åt att samtala och söka en bredare kyrklig bas, andra menar att initiativet togs alltför sent eftersom det endast var relativt små rester kvar med den klassiska ämbetssynen. Oavsett om det var för tidigt eller för sent så bildades Missionsprovinsen 2003.
Imberg har agerat öppet
Imberg var med redan från början och har sedan 2004 suttit i dess läronämnd. Han har också utbildat många av dess präster och varit drivande i bildandet av två av Missionsprovinsens församlingar. När församlingarna bildades informerade Imberg ett antal kyrkoherdar i de svenskkyrkliga församlingar inom vars territoriella gränser Missionsprovinsen församlingar etablerades. Imberg har också under flera år suttit med i Missionsprovinsens styrelse samt deltagit vid prästvigningar och biskopsvigningar.
– Jag har varit med vid alla biskopsvigningar, utom vid biskop Göran Beijers då jag tyvärr hade förhinder. Jag har också deltagit vid de flesta prästvigningarna. Jag har på så sätt varit väldigt aktiv.
Imberg har skrivit insändare i tidningar där han skrivit under med sitt namn samt angett att han är präst inom Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.
Biskop Per Eckerdal skrev ett brev, på Domkapitlet i Göteborgs vägnar, till prästerna i Göteborgs stift i februari 2012. I brevet klargjordes Domkapitlets syn på 17 kap 17 § i kyrkoordningen. I slutet av brevet konkretiseras saken:
– De präster som leder gudstjänster i andra samfund än de som omfattas av 17 kap 17 § kyrkoordningen bryter mot avlagt vigningslöfte att troget efterleva kyrkans lag och ordning. Det är således ett löftesbrott att leda gudstjänst i exempelvis Missionsprovinsen. Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörighetsförklaring.
Detta brev mottogs på olika sätt av prästerna i Göteborgs stift. I vissa fall blev prästerna mindre villiga att leda gudstjänster i Missionsprovinsen, andra hörsammade inte dessa varningar utan fortsatte att leda gudstjänster i Missionsprovinsen. Imberg var en av dem som öppet deklarerade sin syn på saken genom att skriva till biskop Per Eckerdal. Brevet från Imberg är indelat i åtta punkter och avslutas med ett tydligt ställningstagande:
”Vi som är engagerade i Missionsprovinsen måste rannsaka vårt handlande: Är denna organisation något som vuxit fram enligt Guds vilja eller inte? På motsvarande sätt behöver ledamöterna i Göteborgs Domkapitel tänka igenom sitt agerande: Om Missionsprovinsen inte är ett Guds verk, kommer arbetet förr eller senare att fallera. Men om det är ett Guds verk, är det meningslöst att försöka slå ner det. Då blir det i själva verket en kamp – mot Gud.
En kamp mot Gud kan ingen vinna, inte ens ett domkapitel, hur mycket man än må ha stöd av den allmänna opinionen, medierna och etablissemanget. Det vi möter i Apg. 5:40-42 är ett kristet paradigm som ägt bestånd i snart 20 sekel.
För min del blygs jag inte för evangeliet och inte heller för mitt engagemang i Missionsprovinsen. Vad gäller det senare skulle jag önska att det snarast kunde vara ännu större än vad jag mäktar med i nuläget.”
Imbergs agerande i både ord och handling föranledde inte någon åtgärd från Domkapitlets sida.
Brevet till Domkapitlet
Som biskop efter Per Eckerdal vigdes den 4 mars 2018 Susanne Rappmann till biskop i Göteborgs stift. Imberg hade redan långt innan vigningen funderat på hur han skulle agera och valde att skriva ett brev som inkom till Domkapitlet den 13 april. I brevet redogör Imberg bland annat för sin ämbetsteologiska ståndpunkt samt visar på dess starka kyrkohistoriska förankring och bibliska grund. Han skriver att han känner en allt större distans till Svenska kyrkans utveckling. Imberg skriver:
”Detta främlingskap är uppenbarligen ömsesidigt, eftersom Svenska kyrkan nationellt, i alla stift och därtill i de allra flesta pastorat och församlingar, väljer att distansera sig från det kyrkfolk och de präster som, likt mig, vill hålla fast vid kyrkans klassiska tro och lära.”
I brevet framkommer också kritik mot den nya kyrkohandboken samt en kritik mot Svenska kyrkans teologiska utveckling i allmänhet:
”I nuläget befinner sig Svenska kyrkan i ett teologiskt förfall. Varje månad och ibland varje vecka påminns man om detta.”
Senare, mot slutet av brevet, redogör Imberg för vad detta resulterar i för hans personliga del:
”Jag kan inte i någon väsentlig mening se Rappmann som min biskop. Jag kan inte heller tänka mig att fira gudstjänst med 2018 års Handbok.
[…]
Eftersom jag vill stå fast vid den gamla grunden, vid Svenska kyrkans evangelisk-lutherska tro och teologi, tvingas jag nu att bryta med organisationen Svenska kyrkan, nationellt och på stiftsplanet. Jag tror fortfarande på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka, detta som vi bekänner i den nicenska bekännelsen. Som präst tänker jag med Guds nåd fortsätta att följa de prästlöften som jag för 30 år sedan avlade i Göteborgs domkyrka. Det är alltså organisationen Svenska kyrkan som har avlägsnat sig från sina skyldigheter gentemot oss, kristna och präster, inte jag som å min sida brutit mina prästlöften. I fortsättningen kommer jag därför uteslutande att erkänna Missionsbiskopen i Missionsprovinsen i Sverige som min förman och biskop.”
Brevet, som är på fyra sidor, klargör mycket tydligt var Imberg står och vilka konsekvenser det får för hans egen del. När brevet mottas hanteras det av biskop Susanne Rappmann som på Domkapitlets delegation fattar beslut. Hon skriver följande notering på brevet:
”2018-04-25, Delegationsbeslut
Inkommen skrivelse föranleder i nuläget ingen åtgärd. Ärendet avskrivs. / +Susanne Rappmann”
Domkapitlet reagerar
Brevet som Imberg skrivit, och som biskop Susanne Rappmann avskrivit, tas med tiden upp av Domkapitlet själva. De meddelar Imberg att ett tillsynsärende har inletts och ger honom tillfälle att yttra sig varpå ytterligare kompletteringar skickas till Domkapitlet. Den 17 januari 2019, på 31-årsdagen av Imbergs prästvigning, fattar Domkapitlet beslutet:
”Domkapitlet beslutar att förklara Rune Imberg obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Beslutet gäller omedelbart.”
Detta beslut överklagar Imberg som menar att han varit trogen sina prästlöften. Den upplevda distansen och främlingskapet menar han kommer sig av att Svenska kyrkan bytt inriktning medan han stått kvar i såväl sin ämbetssyn som i läran och bekännelsen i övrigt.
Överklagandenämnden upphäver beslutet
Den 14 oktober fattade Överklagandenämnden sitt beslut och upphävde Domkapitlets obehörighetsförklaring av Imberg. Överklagandenämnden för ett ganska långt resonemang där de bland annat påminner om att Överklagandenämnden tidigare vid tidigare tillfällen påtalat vikten av en fri och öppen debatt inom Svenska kyrkan. De lyfter också fram att Imberg sagt sig vara: ”Beredd att underkasta sig biskopens tillsyn i administrativa frågor men inte kan se henne som sin andliga ledare.”
Överklagandenämnden avslutar sin redogörelse och meddelar beslutet med följande ord:
”Utredningen ger inte stöd för att Rune Imberg faktiskt har agerat i enlighet med de åsikter han har gett uttryck för på annat sätt än genom att ge in den aktuella skrivelsen till Domkapitlet. Tvärtom har han därefter medverkat i tillsynsärendet genom att yttra sig skriftligen och komma till möten när han har kallats. Rune Imbergs uppgift om att syftet med skrivelsen varit att få till stånd en dialog med biskopen och stiftet om Svenska kyrkans relation till präster som inte bejakar präst- och biskopsvigda kvinnor, kan inte lämnas utan avseende. Det går därmed inte att med tillräcklig grad av säkerhet dra slutsatsen att han i handling är eller kommer att vara illojal mot Svenska kyrkans nu gällande ordning eller att han inte accepterar eller kommer att acceptera att stå under tillsyn av nuvarande biskop och domkapitel i Göteborgs stift.
Vid en sammantagen bedömning anser Överklagandenämnden att det inte är klarlagt att Rune Imberg i handling har brutit mot sina vigningslöften. Domkapitlets beslut ska därför upphävas.
Överklagandenämndens beslut får enligt 16 kap. 7 § kyrkoordningen inte överklagas.”
De slutsatser som går att dra av Överklagandenämndens motivering och beslut är att det räcker med en formell lydnad mot biskop och domkapitel. Det innebär konkret att svara på deras brev samt komma när Domkapitlet kallar. Man måste med andra ord göra det som den yttre lydnaden kräver medan det är fritt att i övertygelse och handling också ha en annan lojalitet, i detta fall mot Missionsprovinsen och dess biskop.
Kyrka och Folk har genom pressekreteraren Torgny Lindén i Göteborgs stift försökt få en kommentar av biskop Susanne Rappmann, som inte deltog vid sammanträdet, och den stiftsjurist som föredrog ärendet i Domkapitlet. Lindén hänvisar eventuella frågor i ärendet till den tidigare domprosten Karin Burstrand som kommenterar beslutet:
– Som vid alla frågor som rör det legala har man inom Svenska kyrkan möjlighet att överklaga och få saken prövad på nytt. Nu har överklagandenämnden fattat sitt beslut, vilket är bra så att vi vet vad som gäller. Beslutet innebär att Rune Imberg återfår rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Domkapitlet får därmed förhålla sig till det beslutet.
Domkapitlet förtrycker minoriteterna
Det är tydligt att Imberg är glad och lättad, men inte förvånad över Överklagandenämndens beslut:
– Jag är glad över utfallet och menar att det har många dimensioner. Den ena är att de visat att jag inte brutit mot mina prästlöften. Jag har varit trogen i min tjänst i 31 år och har nu fått upprättelse efter det att Överklagandenämnden upphävt Domkapitlets avkragning. Det får ju en rad betydelser för andra präster och för den bekännelsetrogna delen av svenska kyrkan.
På vilket sätt kan Överklagandenämndens beslut få betydelse för andra präster?
– När jag blir friad så innebär det att präster som agerat på liknande sätt som jag inte heller har agerat fel. Jag är ju ingen udda fågel, jag delar denna syn med många andra präster i Svenska kyrkan. Beslutet visar också hur uselt Domkapitlet har agerat mot minoriteterna i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan i stort talar väldigt mycket om att värna om minoriteter i allmänhet, men när det kommer till vissa minoriteter i Svenska kyrkan så älskar man dem inte, man älskar att trampa på dem.
Kan du förstå om någon tycker att du agerat onödigt provocerande genom det du skrivit?
– Nej, jag har påtalat att jag står fast vi samma lära, samma tro och samma bekännelse som jag hade när jag prästvigdes. Jag har också hänvisat till Jesaja 5:3 där det står ”Herre, är det inte trohet dina ögon söker?”. Det handlar om att jag har stått kvar, inte att jag har brutit mina prästvigningslöften. Jag har också haft en önskan om att föra samtal om detta med Domkapitlet. Nu blir det en utmaning för stiftet att veta hur de ska kunna hantera oss, men också kyrkan på riksnivå.
Saken är utredd och nu är det klarlagt vad som gäller i dessa frågor. På vilket sätt blir det en utmaning för Svenska kyrkan i hur de ska hantera er?
– Jag tycker att det är på tiden att Svenska kyrkan på riksplanet noterar att det finns en teologisk minoritet som behandlats väldigt illa. Då skulle man helt enkelt behöva ta upp teologiska samtal med oss. Det innebär att man antingen måste ta hänsyn till att vi finns och acceptera att vi präster som finns betjänar de mera konservativa kristna, de borde vara tacksamma för det. I annat fall får de agera som Abraham och Lot som valde att gå skilda vägar, men då får de också stå för att de jagat iväg en minoritet ut från kyrkan. Det tror jag däremot inte att de vill göra eftersom det skulle skapa oerhörda ekumeniska problem.
Man kan säga att Svenska kyrkan agerar som en riktigt dålig hyresvärd som vill bli av med en besvärlig hyresgäst. Man vill inte säga upp kontraktet utan istället ser man till att stänga av vattnet och höja värmen till max och hoppas att hyresgästen ger sig av. Antingen får de respektera oss, att vi finns och våra samveten, eller också får de se till att vi går skilda vägar, men då är det på deras ansvar. Då ligger det på deras samvete att de drivit ut oss.
När du upplever att du, och de som delar den klassiska synen på ämbetet, har blivit så illa behandlade och du samtidigt valt att engagera dig i Missionsprovinsen och ställa dig under dess biskop; varför är det då så angeläget för dig att stå kvar som präst i Svenska kyrkan?
– Jag är prästvigd för tjänst i Svenska kyrkan och Svenska kyrkan har i och med det bejakat min kallelse, Men jag har förpliktelser åt båda hållen. Jag har också blivit ombedd att hjälpa till i Missionsprovinsen och har därför också gått in i två församlingar i Missionsprovinsen. Samtidigt finns det många kvar i Svenska kyrkan, också mot dem har jag förpliktelser. Detta har jag särskilt lyft fram i min skrivelse till Domkapitlet 17 januari 2019.
Är det inte underligt att en kyrka ska behöva acceptera sådana dubbla lojaliteter och förpliktelser som du har, vilket är uppenbart i och med Överklagandenämndens beslut? Finns det inte en risk att det leder till en splittring inom kyrkan?
– Jag tycker de intressanta parallellerna handlar om när baptismen växte fram i Sverige. Då var det till och med nödvändigt med en splittring. De menade att vårt dop var totalt ogiltigt, då kan man inte stanna kvar. När det gäller Missionsprovinsen är det inte på samma sätt. Det är ju vi inom Missionsprovinsen som står kvar vid Svenska kyrkans bekännelse. Det är ju vi som är trogna mot Svenska kyrkan, min fråga är inte huruvida vi ska lämna Svenska kyrkan; min fråga är varför de inom Svenska kyrkan som inte är trogna mot kyrkans bekännelse inte själva lämnar och bildar ett eget samfund.