Svenska kyrkan har ett stort bevarandeuppdrag när det gäller det svenska kulturarvet. Det handlar om det kyrkoantikvariska uppdraget som innebär att man förvaltar viktiga kulturskatter i form av kyrkor, arkiv, inventarier och paramenta. Här finns en kontinuerlig uppföljning genom Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas tillsyn. Genom kulturminneslagen och förvaltningsdomstolarnas överinseende regleras noggrant hur kyrkan bevarar allt från mässhakar till dopskålar. I fallet med stölden av Karl IX begravningsregalier från domkyrkan i Strängnäs blir det klart att detta är ett uppdrag som kräver både tillsyn och noggrannhet från kyrkans sida.
Men även mindre frågor kan bli väldigt stora i dessa sammanhang. Så sent som 2017 utbröt mer eller mindre undantagstillstånd när en dopskål togs från Göteryds kyrka för att värderas i tv-programmet Antikrundan. ”Jag blev chockad när jag läste om hur de gjort … Kyrkoherden borde ha kontaktat oss först innan han flyttade föremålen! Det är nämligen vi som ger dem tillstånd att göra något sådant här.” Så föll orden från kyrkoantikvarien vid Länsstyrelsen.
För Göteryds församling blev konsekvenserna inte något rättsligt förfarande, men värre har det gått för Fliseryds. Deras hantering av kyrkans materiella kulturarv har hamnat i högsta rättsliga instans. Under hösten ska Högsta förvaltningsdomstolen pröva frågan om församlingen måste återställa den stora altarringen som man självsvåldigt fört bort från kyrkan. Medan församlingen menar att altarringen bara kan utgöra ett museiföremål som inte kan användas, har den enligt Länsstyrelsen och Kammarrätten ett stort kulturhistoriskt värde.
Hur det än går med altarringen i Fliseryds kyrka sätter detta fingret på en besynnerlig sak när det gäller kyrkans bevarandeuppdrag. Om Svenska kyrkan anses ha en uppgift att bevara en autentisk 1800-tals miljö i kyrkorummet, som en del av det materiella kulturarvet, vilken uppgift borde man då inte ha att bevara det immateriella kulturarvet som kyrkorummet har skapats för att understödja? Till svensk kulturs största skatter hör Svenska kyrkans arv av kyrkoliv. Det gäller den svenska mässan och den svenska psalmboken i synnerhet.
Men här har Svenska kyrkan till synes inget formellt bevarandeuppdrag! Det finns inga myndigheter som utövar tillsyn och inga anslag från staten för att täcka kostnaderna. Hur illa detta hanterats i samband med att den nya handboken för Svenska kyrkan är väldokumenterat av både forskare och journalister. Inte minst har professor Mattias Lundberg och journalisten Sofia Lilly Jönsson riktat skarp kritik mot den undermåliga hänsyn som tagits till det immateriella kulturarvet.
I år – på 200-årsjubileet av den Wallinska psalmboken – har förstudien inför en ny psalmbok påbörjats. Uppdraget har gått till en arbetsgrupp under kyrkostyrelsen. Till deras uppgiftsbeskrivning har förts uppgiften att inventera hur psalmboken faktiskt används idag och vilka behov som finns i församlingarnas verksamhet.
Allt detta är så klart viktigt. Men när man nu ska genomföra den hastigaste omarbetningen av den svenska psalmboken i svensk historia måste man ta hänsyn till mycket mer än de önskningar som finns i församlingarna. Svenska kyrkans psalmbok är en del av det immateriella kulturarvet. Det griper in i samhällsliv, familjeliv och andaktsliv. Den måste finnas till inte bara för den lilla grupp människor som faktiskt besöker en svenskkyrklig församlings aktiviteter. Den måste vara en referenspunkt för svenskt kulturarv och hålla yppersta kvalitet. Det måste vara en representant för vår tradition. Med Gilbert Chestertons ord handlar den saken om att ”ge rösträtt åt den mest obskyra av alla klasser; våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen är det som vägrar underkasta sig till de som råkar finns till för närvarande”.
Först och sist måste psalmboken också vara sådan att den inte bara blir ett museiföremål utan för att de ger uttryck för kyrkans tidlösa tro på honom är Herre över både levande och döda; Jesus Kristus.