Söndagen efter alla helgons dag

Skriven av: Gösta Mellberg
Publicerad: 31 oktober, 2019

Jesus talar om salt, och salt nämns i Bibeln först i Första Mosebok:
”De församlade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är.”
Salthavet är Döda havet, och där utkämpades ett krig. Det står i kapitlet före, att på långt håll såg området ut som Herrens lustgård. Men på närmare håll var det en otäck plats, full av asfaltgropar. Där låg Sodom och Gomorra, syndens nästen. Det var så långt ner man kunde komma, både på jordytan och i andligt avseende.

Då kom Abraham in i bilden. Hans släktingar i Sodom blev krigsfångar, men Abraham lyckades befria dem och andra fångar. Han tackar nej till lön från Sodom, han vill inte ha något därifrån. Han var nöjd med den gåva han fått av kungen i Jerusalem – fredens plats – nämligen bröd och vin från den högste Gudens tjänare.

Våra blickar lyfts mot den Heliga staden. Därifrån kom den rätta välsignelsen. Träsket var bestämt åt Salthavet. Abraham förstod inte hur illa det var ställt. Men han förstod att vända sig åt rätt håll. ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen, varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.” Men Gud kallar sina helgon inte bara att bli välsignade från ovan, utan också att vara hans redskap i den djupaste dal, hindra förruttnelse och sprida godhet. Därför ger Jesus sina lärjungar dessa namn: Salt, Ljus och Stad.

Matt 5:13-16

I. Salt

Helgonen är som salt. Men vad är ett helgon? När Bibeln talar om de heliga, så menas alla kristna.
Vi däremot brukar med helgon mena sådana kristna, som eftervärlden varit övertygad om att de är saliga hos Gud, föredömen för andra och sådana vittnen för Herren, att man bör fira deras minne. Men dessa helgon skiljer sig inte till arten från andra kristna. De har bara visat på något som skall finnas hos oss alla.

Vi behöver människor, som bränner till i världen, trotsar trender i mänsklighetens träsk och säger nej till syndens rikedomar, för att Gud den högste gett dem ett högre värde, bröd och vin från himlen. Så som Abraham, alltså.

Abraham hade lämnat staden Ur i Irak, där religionen bland annat bestod i människooffer. Och vem vet hur det skulle vara här i världen, om inte Abraham gjort detta. Tänk, så mycket som varit annorlunda! Ingen Abraham hade betytt: ingen Moses och ingen Jesus, men inte heller någon Muhammed eller någon Marx. Inga kristna, inga judar, inga muslimer och inga marxister. Allt hänger idag samman med Abraham, både gott och ont. Han blev ett salt, som satte smak på världen. Så får också ett sant helgon världen att vända sig.

2. Ljus

Det är mer än salt. Saltet var ett redskap åt Herren. Ljuset är ett namn på Herren själv. Det står: ”Ni var ju förut mörker, men nu är ni ljus i Herren; vandra då som ljusets barn. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och sanning är. Ja, vandra så, genom att ni prövar vad som är välbehagligt för Herren. Och ta inte del i mörkrets gärningar, som inte ger någon frukt, utan avslöja dem.”

Vi var förut mörker, men nu är vi ljus – hurdå? Jo, genom sambandet med Herren. Inte av oss själva. Vi skall lysa av Herren, liksom planeterna lyser av solskenet. Bibeln säger: ”På samma sätt må också ert ljus lysa inför människorna, så de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himlen.” Här är en tydlig skillnad mellan Guds helgon och andra människor. När andra gör något gott och märkvärdigt, så blir de själva hyllade för det. Men helgonen är människor som lyckas vända vår tacksamhet mot Gud. Så skall det vara med dem som är ljus i Herren. När man ser deras goda gärningar, då skall man prisa Gud. Herrens härlighet skall synas genom dem.

3. Stad

Städerna i Siddimsdalen doldes i bedräglig grönska. Men staden på berget, Jerusalem, den syntes vida. Ändå kan en synlig stad försvaras, om den är byggd på fast grund. Så skall det vara med Kyrkan, de heligas samfund. Vi har våra brister, också de som kallas helgon. Men om vi håller oss till klippan, Jesus Kristus, så kommer vi att synas. Vi kan inte gömma vår kristendom med större framgång. Men vi kan befästa staden genom att lära oss mer om den kristna tron, avslöja Jesu fiender, tåla ondskans angrepp och bemanna staden med nya människor, som tar sin tillflykt dit. Allt det kan ske genom Guds Andes hjälp, när vi håller fast vid Jesus, vår Herre.

På Abrahams tid hette Jerusalems kung Melki-Sedek. Namnet betyder ”rättfärdighetskung”, och passar även på Jesus. Melki-Sedek kom från Gud den högste med bröd och vin, det får oss att tänka på nattvarden. Och staden var en ofullkomlig bild för vad som skulle komma. Det står: ”Det nuvarande Jerusalem lever med sina barn i slaveri, men det högre Jerusalem, det är fritt, och det är vår Moder.” Om denna stad, helgonens Kyrka, kan det sägas att hennes fiender häpnar över att hon inte kan besegras. De ser att människor envisas med att hålla sig till ­Kristus, men de förstår inte varför. De ser staden, men inte dess Kung. Kyrkan kan skadas, men inte förintas, ty hon har genom bröd och vin del i det eviga liv, som inte ens korset satt stopp för. Och vad gäller alla helgon, så skall vi komma ihåg, att helgonglorian inte är en belöning för berömliga gärningar, utan ett tecken på deras av Guds nåd givna helighet. Och det är deras betydelse för oss efterlevande, idag, som gör att vi firar enskilda helgons minne. Lite tillspetsat kan man säga, att helgon blir man inte för att man lever på rätt sätt, utan för att man dör på rätt sätt. Och i döden gäller endast nåden, Guds egen förtjänst.

Amen