Människan som råvara

Den medicinska vetenskapen har utvecklats så långt att vi står inför högst verkliga metoder som mänskligheten inte har utvecklat någon etik omkring. 
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 7 november, 2019

Ebba Bohlin har nyligen presenterat ett förslag från Kristdemokraternas partistyrelse om organdonation för transplanteringar. Det nya i förslaget är att alla svenska medborgare som har fyllt 18 år är skyldiga att ingå i registret. Det betyder att den enskilda människans kropp står till statens förfogande för att sjukvården ska kunna utvinna organ och kroppsdelar för transplantationer. Istället för att villiga organdonatorer aktivt får registrera sig – omkring en och en halv miljon lär ha gjort det i dagsläget – så måste nu den som inte vill ställa sin kropp still statens förfogande meddela det aktivt.

Vi minns ju att dödsbegreppet redan har förändrats från att definieras utifrån en fysisk död som inträffar när hjärtat har slutat att slå till att en mental eller neurologisk död som anses uppstå när hjärnan har slutat att fungera. Bakgrunden till förslaget uppges vara att sjukvården i Sverige inte har tillgång till så många mänskliga organ som skulle behövas för alla de patienter som skulle kunna räddas till livet eller till livskvalitet genom en transplantation. Ingen ska tro och tänka annat än att syftet är det bästa tänkbara. Att främja hälsa och liv.

Finns det några problem här? Uppenbarligen är det så att den medicinska vetenskapen har utvecklats så långt att vi står inför högst verkliga metoder som mänskligheten tidigare i historien inte har utvecklat någon etik omkring.

Men finns det inget i den kristna etiken som ger oss vägledning här? Jo, gräver vi lite djupare än att söka konkreta bud för eller emot organdonation så finns det vägledande principer. Vi har ju främst budet om kärleken till medmänniskan. Vi minns ju den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska gör mot er det ska ni också göra mot dem.” Den som önskar att för sin egen del kunna bli räddad till liv och hälsa genom organdonation bör ju rimligen också själv vara beredd att bidra. Jesus säger ju också ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13). Att offra något för andra är en kristen dygd. Jesus har ju visat att han i viss mening donerade hela sin kropp och allt sitt blod för inte bara sina vänner utan också för sina ovänner.

Men här kommer också invändningarna. Vad var det som gjorde Jesu offer på korset till en kärlekshandling? Jo, att den drevs av en fri, gudomlig (och mänsklig) vilja och inte av statligt tvång. Och vidare om en människa nu först och främst är skapad till Guds avbild och om nu dessutom Guds Son har gjort det yttersta offret för henne, har då inte en människa ett absolut värde förankrat hos Gud?

Hur påverkas synen på människa, också vår självbild, om vi alla som en självklarhet (det är ju normgivning och inte bara organgivning det handlar om här) förväntas ställa våra kroppar till förfogande för läkarvetenskapen? I den kristet färgade filosofi som kallas personalismen, som ligger till grund för den kristdemokratiska ideologin, hör det till grundbultarna att en människa i statens ögon aldrig får betraktas som ett redskap för andras nytta utan endast som ett mål i sig. Hennes nytta för andra kräver människans egen medverkan.

När Jesus hade offrat sin kropp och sitt blod för mänskligheten lades hans döda och blodlösa kropp i en grav. När han uppstod på tredje dagen var graven tom och han lämnade inte efter sig där bland bindlarna lever eller njurar. Jesu begravning och uppståndelse har haft en enorm påverkan i hela den kristna världen av hur vi hanterar kroppar. En kristen människas kropp är den helige Andes tempel under livet och anses därmed helgad också som död. Den kristna människans kropp är ”ett vetekorn” med en hemlighetsfull förbindelse till uppståndelsens dag. När inträffar den dagen? Om tusen år? I morgon bitti? Kristet motstånd mot kremation har alltid handlat om hoppet om Kristi snara återkomst och uppståndelsens under.

Men hittills har alla mänskliga kroppar (ett eller några undantag) drabbats av dödens och förgängelsens ofrånkomliga lag. Därför räknar vi ju med att Gud ändå måste återskapa vår kroppar ur stoftet. Tänk om man då i stället för att ta med sig livgivande organ ned i graven fick hjälpa någon medmänniska till flera år av liv hälsa? En njure kan ju doneras, liksom blod och hud, utan att givarens liv hotas. Ett hjärta som ges fullbordar det döende som kraftigt påbörjats genom hjärnans död. Ja, så kan en kristen tänka och handla.

En kristen kan också tro att själen fortsatt är förenad med kroppen även om hjärnan är ur funktion. Att då förordna om att ens biologiska liv avslutas genom kirurgiska ingrep kan ses som att gå emot den tro som kommer till uttryck i bönen ”mitt liv står i dina händer”.

Det stora etiska och politiska problemet ligger i förutsättningarna för det kristdemokratiska förslaget: staten äger allas kroppar. Utgångspunkten är att vi alla är att betrakta som råvarutillgångar för staten. Möjligheter till undantag kommer att ges till en början åtminstone. Men den som säger nej är en avvikare i förhållande till en etablerad norm.

Frivilliga organdonationer ger människor möjlighet till ädla handlingar som återspeglar människans absoluta värde och värdighet. En frampressad ordning där våra mer eller mindre döda kroppar ska anses stå till statens förfogande undergräver respekten för människovärdet och i längden självrespekten, vilket i sin tur kan få vådliga följder.

För många är det djupt problematiskt att människan är ett handlade subjekt i köttindustrins styckningsverksamhet. Än mer problematiskt borde det vara för kristna om människan blir ett objekt för en ny styckningsbransch.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *