Innehåll
Konflikten mellan kyrka och stat
Alltsedan kristendomen på 300-talet tog steget från att vara en tro bland andra till att bli den gängse i landet har den oftast haft en problematisk relation till makten. Åtminstone när den velat hävda Guds ord och sin egen auktoritet och sitt oberoende gällande vissa saker.
Denna konflikt är knappast främmande för modern tid. Fram till Svenska kyrkans skiljande från staten vid millennieskiftet fanns, för det mesta, från maktens sida en ambition att låta kyrkan vara som vilken annan del av statsapparaten som helst.
Detta var tydligt inte minst hos Socialdemokraterna, som vid sina kongresser sjunger med Internationalens ord:
I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa. (Källa)
Och (ö)känt är Arthur Engbergs, under flera år ecklesiastikminister, ord från 1940-talet:
Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket.
Förhållandet mellan kyrkan och makten/staten har dock som sagt sysselsatta kristna i så gott som alla tider. Den mest kände kyrkofadern som diskuterar detta torde vara Augustinus. Han ser det som att det finns en jordisk stad och en gudomlig stad, mellan vilka det finns en konflikt. Denna konflikt har gått igenom hela mänsklighetens historia, enligt Augustinus, som redogör för den från tiden för Kain och Abel fram till Kristus i sin bok Guds stad.
Massakern i Thessaloniki
Ett verkligt exempel på konflikt mellan kyrkan och den världsliga makten från Augustinus levnadstid är massakern i Thessaloniki. Thessaloniki hade länge varit en av det romerska Greklands största och mest blomstrande städer.
I staden fanns en stor kapplöpningsbana som de flesta invånarna besökte, och vagnförarna var mångas stora idoler.
En av dessa vagnförare hade blivit fängslad för ett brott han begått. En upprörd folkmassa samlades utanför fängelset och krävde ett frisläppande, och när stadens styrande vägrade så tog folket till våld och dödade dem.
När kejsar Theodosius, också känd för att ha gjort kristendom baserad på den nicenska trosbekännelsen till Roms statsreligion, fick höra detta blev han rasande.
En tid därefter, när så gott som hela stadens befolkning var samlad vid kapplöpningsbanan, skred kejsarens soldater till verket. Efter att ha plundrat folks hem tågade de in på arenan och började hugga ned folk till höger och vänster. Tumult utbröt och 7 000 människor blev antingen ihjältrampade, eller föll för soldaternas svärd. Kejsar Theodosius ångrade sig visserligen snabbt och skickade en kontraorder, men den hann inte fram till Thessaloniki förrän det var för sent.
En kejsaren närstående rådgivare var biskop Ambrosius av Milano. Sedermera räknad som kyrkofader och kyrkolärare, kallad “den västerländska kyrkosångens fader”. I vår psalmbok har han bidragit med julpsalmen Världens Frälsare kom här, som han skrev texten och förmodligen även melodin till.
När Ambrosius fick höra om massakern i Thessaloniki förvägrade han Theodosius att ta emot nattvarden vid en mässa. Det sägs att kejsaren då lämnade katedralen i tårar. Åtta månader senare ska han ha kommit barhuvad, med tårar i ögonen och bett om förlåtelse och lovat botgöring.
Biskop Ambrosius och kejsar Theodosius förefaller ha haft en nära relation, säkerligen var denna konflikt till stor del personlig och inte hierarkisk. Men ändå är det en viktig händelse i kyrkohistorien vad gäller relationen kyrka och stat. I det medeltida Europa blev kejsar Theodosius botgöring ett populärt motiv i kyrkokonsten, med tydliga politiska konnotationer. Kyrkan hade flyttat fram sina positioner.
Världslig makt över kyrkliga ämbeten
Efter kejsar Theodosius död sprack det romerska riket till slut i två delar. I det bysantinska riket i öst skulle i stället kejsaren komma att få makten över kyrkan. Systemet har senare kommit att kallas caesareopapism, en och samma person är både kejsare (caesar) och påve (papa), nämligen den bysantinske kejsaren. Till och med tillsättandet av påvar i Rom styrdes åren 537-752 av denne kejsare, under vad somliga kommit att kalla “det bysantinska påvedömet”.
I de svaga västeuropeiska kungadömena under tidig medeltid uppkommer tanken att man är kung “av Guds nåde”. Den frankiske kungen Pippin den lille börjar på 700-talet använda detta epitet, bland annat för att säkra sin ställning och för att säkra tronföljden. Pippins maktställning har tillkommit med påvens hjälp och kungen i sin tur skänker till påven den mark på den italienska halvön som blir kyrkostaten.
Kyrkliga och världsliga ledare växlar i inflytande. Kyrkan kan såväl påverka som legitimera kungar, medan kungar och furstar också kan styra över kyrkliga tillsättningar. Denna obalans fram och tillbaka mynnar till slut ut i en av de största konflikterna mellan kyrka och stat i historien: Investiturstriden.
Investiturstriden
Det var vid denna tid vanligt förekommande att det var de världsliga härskarna som insatte män till kyrkliga ämbeten. Ett starkt rike hade återigen vuxit fram i Västeuropa och hävdade sig mot den kyrkliga makten, nämligen det Tysk-romerska riket. Detta rike såg sig som en arvtagare till det gamla romarriket och hävdade kejsarens och den världsliga makten rätt att insätta biskopar och präster.
Vid mitten av 1070-talet utvecklas detta till en officiell konflikt, den vi kallar investiturstriden. Gregorius VII hade 1073 blivit påve och börjat en ambitiös reformagenda. Detta århundrade var ett välbehövligt reformsekel efter 900-talets förfall, den tid som kallats Saeculum obscurum, den mörka tidsåldern. En enda härva av korruption, påvliga älskarinnor och bestickningar.
Gregorius reformerade bland annat saker som hade med ämbetet att göra, exempelvis slog han fast celibatet för präster. Men också att det var kyrkan själv som skulle tillsätta biskopar och präster, utan att påtryckningar utifrån eller pengar skulle finnas med i bilden. Tidigare under århundradet hade kyrkan, då kejsaren bara var barnet, passat på att låta det vara kardinalskollegiet som ensamt valde påven, utan att några världsliga ädlingar satt med.
Det skar sig snabbt mellan den vuxne Henrik och påven Gregorius. I maj 1074 förklarade kejsaren dock att han fullkomligt underkastade sig påven. Året därpå visade han i praktiken att han dock inte gjorde det, bland annat genom att tillsätta en egen biskop av Milano, varpå påven hotade kejsaren med bannlysning. Kejsar svarade med en synod som avsatte påven, varpå påven 1076 förklarade kejsaren avsatt.
I januari 1077 reser kejsaren ned till Norditalien, vandrar barfota i snön till den borgen där påven befann sig, och gjorde avbön. Denna episod har gått till historien som Canossavandringen, efter namnet på borgen. Kejsaren återupptas således i den kyrkliga gemenskapen. Konflikten fortsätter dock och 1081 tillsätter kejsaren en motpåve, efter att påven året innan förklarat sitt stöd för en rivaliserande tronpretendent till Henrik.
Flera år senare, 1122, enas en annan påve och en annan kejsare i Wormskonkordatet. Där slås det fast att kejsaren ska ha vetorätt angående tillsättning av biskop. Biskopen fick ta emot ring och stav ur kungens hand, inte av vigningsbiskopen. Dragkampen fortsätter dock genom hela resten av medeltiden.
Thomas Becket
Och mitt i denna kontext, av bitter kamp mellan kyrkliga och världsliga ledare, så föds en gosse i London. Den 21:e december står det Tomas i almanackan. Sedan 800-talet har detta varit aposteln Tomas dag, även om många kyrkor numera flyttat Tomasdagen till dennes dödsdag, 3 juli. På Tomasdagen (”Tomas apostel” kallad, i äldre svensk tradition) föddes i det tidiga 1100-talets London den blivande kyrkomannen Thomas Becket.
Trots sin relativt enkla bakgrund, som son till en köpman med normandiska rötter, lyckades Becket, genom sin intelligens och skärpa, stiga högt i samhällets maktskikt. Medeltiden i Europa var nämligen i somliga bemärkelser relativt meritokratisk. Visade sig någon ha särskilt gott läshuvud kunde denne få studera på höga nivå runt om i Europa.
Beckets far, efter att den ekonomiska lyckan som köpman vänt nedåt, ordnade så att Becket fick jobb i ärkebiskop Theobald av Becs hushåll, vilken familjen eventuellt var släkt med. Ärkebiskop Theobald ser Thomas förmåga och skickar honom att studera juridik i Bologna och Auxerre, och betrodde honom med flera viktiga uppdrag till Rom.
1154 utser ärkebiskopen Becket till ärkediakon av Canterbury, det vill säga till sin högra hand.
Thomas Becket utmärkte sig för sin duglighet, och ärkebiskop Theobald rekommenderade honom därför till posten lordkansler. Lordkanslern var kungens sekreterare, överhovpredikant och hade vissa juridiska befogenheter. Kung Henrik II var en stark kung och god reformator av den engelska statsförvaltningen, vilket var välbehövligt efter företrädaren kung Stefan av Blois styre, då landet föll samman i inbördeskrig.
Becket och kungen blev goda vänner och det sades om det att de hade ”blott ett hjärta och en själ”, och kungen lät sin son bo hos och undervisas av lordkanslern. År 1162, efter Theobald av Becs död, utsåg kung Henrik Thomas till ny ärkebiskop av Canterbury. Kungen hade en förhoppning om att genom detta kunna kontrollera kyrkan, vilken vuxit sig stark och självständig under Stefan av Blois regeringstid.
Det var inte bara regenten som hade andlig makt i det medeltida Europa, utan biskoparna hade också världslig makt. Ofta hade biskopar stort inflytande samt hade stora ekonomiska resurser och landinnehav. Kanske kan detta ha spelat en roll när ärkebiskop Thomas Becket nu börjar hävda kyrkans roll och rätt gentemot sin sedermera forne vän, kung Henrik.
I de så kallade konstitutionerna i Clarendon år 1664 hade kung Henrik lyckats få det engelska prästerskapet att gå med på vissa inskränkningar i kyrkans makt, bland annat vad gällde biskopstillsättningar och domsrätten över präster. Men dessa kom att förkastas av påven, Alexander III, varpå ärkebiskop Becket gick i polemik mot kungen.
Beckets utnämnande till ärkebiskop fick honom att anta en helt ny, asketisk levnadsstil. Han blev en ännu ivrigare förespråkare för kyrkans ställning än självaste påven i Rom. Efter att ha dömts vid domstol för sitt uppror mot kungamakten flydde ärkebiskopen till kontinenten.
År 1170, efter påvlig medling, tilläts Becket återvända till England. Han visar sig dock vara precis lika orubblig som tidigare, vad gäller att böja kyrkan för konungens vilja.
Mordet på ärkebiskopen
Frustrerad över detta lär kung Henrik ha utbrustit att han ville bli befriad från ”den där besvärlige prästen!” Fyra riddare, vid namn Richard le Breton, Reginald FitzUrse, Hugh de Morville och William de Tracy, hörsammade denna kommentar. Huruvida kungen faktiskt önskade att Becket skulle dödas vet vi dock inte.
Hursomhelst nådde de fyra riddarna ärkebiskopssätet Canterbury den 29 december samma år, 1170. De lade ifrån sig sina vapen och stegade in för att konfrontera ärkebiskopen. De befallde Becket att färdas till Winchester för att där försvara sig inför kungen, men ärkebiskopen vägrade. Då han inte gick att resonerade med lämnade de katedralen och Becket gick för att delta i vespern.
Strax därefter sprang de fyra riddarna, med dragna svärd, in i katedralen och fann Becket vid kortrappan. Biskopen förklarade att han inte var någon förrädare och att han var redo att dö. Och de fyra högg därefter brutalt ihjäl honom, inför många ögonvittnen.
Nyheten spreds snabbt i Europa och den mördade ärkebiskopen blev snabbt betraktad som martyr. Inte ens två år efter mordet var han helgonförklarad och mördarna bannlystes av påven. Snabbt började Sankt Thomas av Canterbury att vördas. Lyngsjö i Lunds stift har en dopfunt från tidigt 1200-tal där mordet är avbildat. I Lund vigdes en kyrka åt honom och gatan där den låg heter än i dag Tomegatan.
Klosterkyrkan i skotska Abroath abbey helgas vid sin invigning 1197 åt Sankt Thomas av Canterbury. År 1191 grundas Sankt Thomas riddarorden som i ett århundrade behärskade staden Akko i dagens Jerusalem. Mordet på ärkebiskopen blev också ett populärt motiv på relikskrin, ett sådant, tillverkat i franska Limoges vid början av 1200-talet återfinns i hälsingska Trönö kyrka, Uppsala stift.
Julbön
Kanske kunde vi i mellandagarna i år, inte minst på Beckets dödsdag den 29:e december, tänka lite extra på det här med att vara kyrka och lyda under makten. Svenska kyrkan är numera skild från staten, om än ännu mestadels politiskt styrd. Men vår tanke kanske ska stanna vid, inte hur vi värjer makten från att använda kyrkan för sina syften, utan på huruvida vi vågar stå orubbliga i försvaret för Kristi kyrka, gentemot världens makt. Låt det vara vår bön.