”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.” (Gal 3:26, 27)
”Den första kristna akt vi är med om, dopet, är ofta nog det sista vi sätter värde på.” Så menade en äldre prost som var känd som en väckelsepräst, men på äldre dar alltmer kom att betona det objektiva i den kristna tron, bland annat dopet. Eftersom många har samma erfarenhet som den gamle prosten behöver vi stanna upp inför vårt dop och fråga: Varför är dopet viktigt?
Inte minst under ungdomsåren ser vi inte så sällan på vår egen aktivitet som avgörande i förhållandet till Gud. ”Jag avgjorde mig för Gud”, kan vi segervisst mena. ”Jag bestämde mig för att bli en sann kristen”, kan sägas i olika slag av vittnesbörd. Det förekommer alltså ganska allmänt att den egna viljan eller egen avgörelse ses som avgörande i förhållandet till Gud. Händer det att någon börjar uppleva sina brister i gudsförhållandet kan det själavårdande rådet lyda: ”Du måste ge dig helt åt Jesus!”
Naturligtvis är det viktigt att börja läsa Bibeln, vara med i kristna sammanhang och återuppliva bönen när vi erfar Guds kallelse. Till en början kan man också tycka att man lyckats ganska bra när man tar itu med sina yttre brister och försöker bli en bättre människa.
Men det brukar ske hos var och en av oss, att vi gör en sorglig upptäckt så småningom. Vi är inte så helhjärtade som vi trodde oss vara till en början. Det finns mer av fördärv i mitt liv än jag först trodde. När Martin Luther som relativt ung vistats i augustinerklostret i Erfurt och med vakor och böner försökt driva ut det onda ur sitt inre, tvingades han efteråt konstatera angående sina förbättringsförsök: Ju mer jag tvättade mig, ju svartare blev jag. Samma erfarenhet måste aposteln Paulus ha haft eftersom han säger: ”När budordet kom fick synden liv.” (Rom 7) Också väckelseledaren Axel B. Svensson, som under 1900-talet kom att betyda så mycket för så många, bekände när han tänkte på det mänskligt sett bästa han utfört på Guds rikes åkerteg: ”Min fromhet var en tagg i Kristi törnekrona!” Ja, även våra bästa aktiviteter måste sonas med Kristi blod eftersom allt som finns hos oss är befläckat med synd.
Detta tror vi sällan som unga kristna, men upptäcker det måhända när vi varit med en längre tid under Guds Ords tuktan. Därför inser vi också bättre på äldre dagar än i unga år, att frälsningen är alltigenom Guds verk, Guds nåd! Tänk att Gud i Kristus förbarmat sig över sådana stackare som du och jag. Det måste betecknas som nåd alltigenom!
Och den som sett detta, börjar också värdera sitt dop.
Själafienden kan – som vi vet – ta ifrån oss plagg efter plagg av vår egen rättfärdighet. Han kan hånskratta åt vår omvändelse, vår helgelse och vårt verk i Guds rike. Han kan föra oss till förtvivlan så att vi inte vet ut och in. Men hur antastad av själafienden jag än kan bli, finns något som fienden inte kan ta ifrån mig: mitt dop.
Inte på grund av min aktivitet har Gud valt mig till sitt barn, men på grund av det Jesus gjort på korset och på grund av Guds utkorelse i dopet. Som jag en gång som liten – utan egen begäran – togs upp i Guds fadersarmar för Jesu skull, får jag ännu i dag lita på att Guds fadershjärta ömmar för mig. Därför ska vi hålla vårt dop högt.
Visst tycker jag mången gång att jag omöjligt kan duga för Gud! Visst försöker själafienden ständigt driva mig till förtvivlan. Visst kan det kännas som om jag var bestämd att gå evigt förlorad. Men det bara känns så! Den grund som både du och jag får lita på, en grund som håller i tid och evighet, är Kristi Golgataverk som Gud tillämpat på dig och mig som enskilda när vi döptes och ikläddes Kristi rättfärdighet. Ja, viktigare dag i livet finns inte än dopdagen! ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus!”