”Det där är för smalt för mig!” Smalhetsidealet som länge dominerat det europeiska kroppsidealet gäller knappast på det andliga livets område. Lika ivrigt som människor kämpar för att bli och förbli smala till kroppen, lika ivrigt värjer man sig mot att beskrivas som smal eller trångsynt till sin personlighet. Vidd och bredd är ideal som vi förknippar med ett sunt själsliv. Våra sinnen kan ju svepa över vida ytor och ge oss intryck av verkligheten genom allt vad vi ser och hör och berör.
Ju fler människor man har mött och samtalat med, ju fler texter man tillägnat sig, ju fler erfarenheter man har gjort, med desto större öppenhet och vidsynthet kan man möta en föränderlig omvärld.
Alla vet vi ju hur svårt det kan vara att umgås med enkelspåriga personer, sådana som bara kan samtala om ett fåtal områden och som har en fast och bestämd uppfattning om hur allt ska vara på dessa områden. I vår föränderliga värld där vi ständigt får möta så mycket nytt får sådana smala människor mycket svårt att klara sig.
Här uppstår nu inte sällan ett problem när öppna, breda och fördomsfria människor möter de kristna eller möter den kristna tron. De tydliga läropunkter som den kristna Kyrkan utvunnit ur Bibeln kan ringas in med stadiga murar av sten: där innanför den avgränsade och avgränsande dogmens murar finns den ena eller andra bibliska sanningen.
Det är inte konstigt om moderna människor som är vana att tänka fritt och brett, självständigt och ifrågasättande tycker att det känns alldeles för smalt att nöja sig med den yta som finns innanför de murar som utgörs av tydliga och klara bekännelser. Dogmernas murverk kan upplevas som ett fängelse där tanken hotar att bli inlåst. Den som strävat efter frihet känner hotet att bli instängd och inkrökt i sin tanke.
Bland de som tänker så möter vi många ärliga men permanenta sökare som egentligen inte kan tänka sig att bli ”finnare”. Ett exempel på detta tycks vara den mycket djupsinnige och andligt utforskande musikjournalisten Erik Schüldt som man kan få njuta av i programmet ”Text och musik” i Radions P2. Utan att döma vad som finns i hans inre just nu framgår det av hans olika radioprogram att det har fattats honom föga att bli en kristen men de avgränsade ytorna tycks ha skapat känslor av instängdhet och bundenhet.
Den liberala kristendomstolkningen som präglar många av de döende samfunden i västerlandet tycks också drivas av klaustrofobi. Här gäller det att kliva över murarna och gå ut – att tänka utanför boxen. Varför? Ja, inte sällan verkar drivkraften vara att vinna människor i samtiden, vinna respekt och inflytande. Man vill riva murar för att kunna göra landvinningar, liksom erövra nya ytor, få bredd i inflytande och anslutning till kyrkan.
Kanske har en del av dessa liberala kristna mött benhårt konservativa kristna som verkligen trivs med att röra sig inom tydliga gränser så att de hela tiden har kontroll och vet vad som är rätt och fel, gott och ont, sant och falskt.
Men tänk om det är så att man som sökande människa eller som medveten kristen missar något avgörande viktigt oavsett om man vill riva murarna eller bygga på dem, oavsett om man vill erövra den breda ytan eller försvara den trånga yta som olika dogmer utgör? Tänk om den kristna lärans tydligt utstakade gränser i bekännelsen inte ringar in en yta utan omgärdar friska men bottenlösa brunnar?
Den som ville expandera gränser, den som ville vara fri som en fågel och obunden av allt, kan en dag känna solen bränna, känna knäna vackla och vingarna vekna. När törsten till slut blir en fråga på liv och död blir det fullständigt oväsentligt om ytan innanför ringmuren är vid eller smal. Det enda som betyder något är att det innanför muren inte finns en landyta utan en vattenyta som utgör den löftesrika begynnelsen av ett bottenlöst djup av friskt och livgivande vatten.
Den som själv har druckit av detta vatten och fått sin törst både släckt och väckt den uppfattar inte lärans gränser i första hand som ett försvarstorn för ett ställningskrig mot mänskligheten utan som en brunnskant.
Fram till den brunnskanten vill man gå själv men också leda dit de törstiga, över den kanten vill man ösa levande vatten och rädda liv. Och dessa den gudomliga sanningens smala men bottenlösa brunnar vill man till varje pris skydda mot att täckas över eller förgiftas.
Där det smala är förenat med det som djupnar ner i Guds egen evighet, där öppnar sig Guds frälsande hemligheter (mysteria) för oss.