Örtagården – en gård som inte bör vissna

Initiativet

Under en tid hade Gunnar Eriksson (1953-2010), komminister i Lane Ryr i 25 år fram till 2005 då han blev kyrkoherde i Sankt Pauli i Göteborg, tankar på en kristen kurs- och lägergård. Det kom till hans kännedom att ålderdomshemmet i Lane Ryr eventuellt skulle vara möjligt att köpa efter att verksamheten lagts ner 1986. I slutet av sommaren 1987 ringde han runt till olika vänner som han bjöd hem till sig för att tala om idéerna.

Det var cirka 15 personer som samlades hemma hos honom. Gunnar, som redan hunnit långt i sina tankar, hade förberett och tryckt upp papper där man kunde skriva upp sig och därmed lova att skänka kurs- och lägergården 1000 kronor. Hans idé var att var och en av de som samlats skulle försöka få 10 andra personer att skriva under på att de ville skänka 1000 kronor till kurs- och lägergården. Målet var att samla ihop 100000 kronor.

Asta Skåring var en av dem som samlades hemma hos Gunnar i slutet av sommaren 1987. Hon har sedan dess engagerat sig i Örtagården genom att sitta i styrelsen fram till 2002, då hon anställdes som föreståndare på ­Örtagården. Efter att hon gått i pension 2014 har hon åter valts in i styrelsen. Asta berättar:
”När vi hade tillfrågat våra vänner hade vi samlat ihop
120 000 kronor. Då vågade vi gå till banken.”

För att köpet av det gamla ålderdomshemmet skulle vara möjligt, var tanken initialt att en stiftelse skulle bildas. Detta visade sig dock vara lite krångligt, varpå man istället bildade en ideell fastighetsförening. Det enda syftet med denna förening var att äga och förvalta huset. Eller som stadgarna uttryckte saken: ”Att upplåtas och användas på ett sådant sätt att levande kristen tro främjas bland såväl unga som gamla, och så att nya band knyts och gamla stärks mellan dem som vill vara sanna kristna.”

Efter en utdragen process med kommunen gick köpet igenom. Huset ligger vackert till i det lilla samhället Lane Ryr endast en mil nordöst om Uddevalla.

Gunnar berättade, 1987, för Kyrka och Folk att det hänt att människor som skulle besöka honom under hans tid som komminister i Lane Ryr trott att ålderdomshemmet var prästgården:
”Detta hus ser inte alls ut som någon institution utan liknar mera en prästgård. Inte så få har tagit fel under de åren vi bott här. Huset är också välhållet och ligger som närmsta granne till kyrkan och församlingshemmet.”

När pengarna var insamlade och köpet avklarat hölls invigningen av Örtagården i slutet av februari 1988. Asta berättar:
”Gunnars vision var att vi skulle ha en kurs- och lägergård, där kristna familjer skulle träffas. Han ville också att vi skulle ha teologkurser. Vi hade teologkurserna varje år under några dagar i augusti månad fram tills dess att Församlingsfakulteten bildades 1993. Man kan på ett sätt se det som att Församlingsfakulteten blev en fortsättning och vidareutveckling av det som startades på Örtagården.”

Asta berättar vidare om händelser där Örtagården varit med på ett hörn:
”I början sköttes alla bokningar genom Lena och Gunnar Eriksson i prästgården. Efter en tid anställdes Hans ­Jönsson. Han blev Örtagårdens första anställda föreståndare. Det var i samband med att han anställdes som Kyrkliga förbundets givartjänst startades. Syftet då var att finansiera Hans Jönssons tjänst, och nu är han biskop i Lettland. Det är många saker som skett kring Örtagården.”

Genom åren har många människor fått uppleva välsignelsen av Örtagården. Verksamheten som varit både omfattande och omväxlande har samlat till bland annat fortbildningsdagar för kyrkans anställda, föreläsningar, konfirmandkurser, Bibel- och idrottsläger för barn, familjeläger, själavårdsdagar, ungdomsläger och örtagårdsdagar, kvinnodygn, herrdygn och pilgrimsvandringar.

Asta har under åren hunnit ordna 50 örtagårdsdagar och det märks att det ligger henne varmt om hjärtat:
”För mig har örtagårdsdagarna betytt så mycket. Jag har sett ensamma äldre som har kommit hit och fått vänner. De har stöttat varandra och fått en möjlighet att prata om sådant som man annars kanske inte talar om i kyrkbänken. De fick en sådan omsorg om varandra. Med tiden kom det nya in i den gruppen, och man kunde se glädjen hos dem. Sen vet jag också att Örtagården har fått betyda väldigt mycket för många yngre. Redan första året anordnade vi familjemusikläger. Vi samlade 50-150 deltagare år efter år. Detta pågick fram till och med 2005, då Gunnar och Lena flyttade till Göteborg. Bibel- och idrottsläger har vi också anordnat ända från starten och det har vi fortfarande. Det samlar fortfarande 30-40 ungdomar varje år.

Tidigare var det oftast Kyrkliga förbundets unga som ordnade Bibel- och idrottlägret. Jag skulle tro att de höll i de flesta under ungefär 20 års tid.

Förutom Örtagårdens egen verksamhet har många församlingar hyrt in sig på gården. De har då anordnat alltifrån konfirmationsläger till retreater. Ibland har de också hyrt in sig under någon veckodag för att ha planeringsdag. Ibland har det också varit församlingar från Norge, Tyskland, Lettland, Litauen och Finland. Av de svenska församlingarna har det främst varit olika församlingar från Svenska kyrkan som hyrt gården men också andra församlingar har varit här.”

Ekonomin

Redan från starten fanns det vissa frågor kring hur ekonomin skulle gå ihop. Det visade sig snart att det fanns många som var villiga att stötta Örtagården. Genom åren har många stöttat Örtagårdens ekonomi genom sina gåvor och ideella insatser. Asta berättar:
”Det har aldrig varit överdrivet gott om pengar. Det har verkligen varit från och till. Ibland har vi inte vetat om vi skulle kunna betala ut lönen. Andra gånger har vi fått testamenten som gjort att vi kunnat investera. Det var också av ekonomiska skäl som vi började med vandrarhemsverksamheten.”

Steget till att bli en lägergård

Det gamla ålderdomshemmet som Örtagården bedrev sin verksamhet i hade sina uppenbara brister. När mat skulle lagas till många personer var det uppenbart att det vanliga köket inte räckte till. Det saknades matsal och huset var inte handikappanpassat. För att kunna bedriva den verksamhet man ville, var det uppenbart att en expansion var nödvändig. Genom att ta lån från Peter Isaac Béens utbildningsstiftelse, samt från några privatpersoner, kunde Örtagården inviga ytterligare en byggnad i mars 2001. I och med denna nya byggnad kunde Örtagården utvecklas till att bli en mera komplett kurs- och lägergård.

Detta var en stor händelse i Örtagårdens historia. Sedan dess består Örtagården av den ursprungliga byggnaden, som har en fräsch vandrarhemsstandard med 24 bäddar samt den nya byggnaden med 8 dubbelrum. I den nya byggnaden finns också kök, matsal, konferensutrymme och sällskapsutrymme. Efter några år löstes de gamla lånen med ett lån från banken. Man kunde också amortera en stor del av lånet, då inkomsterna var relativt goda och utgifterna kunde hållas nere. Under senare år har ekonomin inte varit lika god enligt Asta:
”När vi gjorde satsningen med den nya byggnaden var det större grupper som kom till oss. Då var det lättare att få ekonomi i det. Lönekostnaden är ju lika stor oavsett hur stora eller små grupperna som kommer är. Nu är många grupper så små vilket gör att vi går minus vissa veckor. Vi hoppas att det kan vända. Jag tänker på detta med bönesvar. Det var en pingst, det var nog 2008. De enda pengar vi hade var de vi fått in under den pingsthelgen. Vi hade nästan inga pengar i kassan. På onsdagen efter pingst ringde det en som talade tyska som sa att de var 16 personer som ville vara hos oss i 3 månader. Då de betalade veckovis kom det in pengar så vi klarade oss ur den situationen.”

Trots att det tidigare varit svåra ekonomiska tider, och sedan vänt, kan Asta se en långvarig trend:
”För att Örtagården ska kunna finnas kvar krävs att fler personer vill engagera sig i arbetet. Det behövs de som gör ideella insatser. Nu har det till och med varit svårt att hitta människor som vill sitta i styrelsen. Många av de som tidigare var engagerade lever inte längre och det är få yngre som tillkommit. Det märks också att folk inte tar sig tid att åka på sådant som vi anordnar nu för tiden. Jag vet inte varför, de kanske är så engagerade sig i sina församlingar, eller att familjen tar så mycket tid. Det är svårt att veta. Många av de som kom i början hade knappt varit på hotell och kunde därför uppleva det mycket speciellt att få komma på Örtagårdsdagarna och sova över. Nu tror jag att fler borde ställa sig frågan: Skulle vi sakna Örtagården om den försvann?

Jag har ju en förhoppning om att Örtagården ska få vara kvar. Samtidigt så får man inte heller sälja sin själ och göra vad som helst för att få in pengar. Det är viktigt att Örtagården bevarar den anda man haft sedan starten. Det krävs yngre också engagerar sig och att fler besöker oss. Om det inte sker så får vi vara tacksamma för de åren som vi fått.”

Under de 32 år som gått har Örtagården verkligen försökt vara, och har varit, en plats där ”levande kristen tro främjas bland såväl unga som gamla, och så att nya band knyts och gamla stärks mellan dem som vill vara sanna kristna”. Nu är framtiden mycket oviss.

Gunilla Fredriksson har varit engagerad i Örtagården i cirka 15 år och är sedan tre år tillbaka ordförande. Gunilla beskriver också en svår situation för Örtagården:
”Redan då jag blev ordförande, stod det klart för mig, att det var svårt att få ekonomin att gå ihop. Vår dåvarande föreståndare visste utifrån andra kristna kursgårdars erfarenheter, att vi stod inför valet att expandera eller dö. Det lät dramatiskt. Vi hade inte möjlighet att växa i det läget. Det vi gjorde var att jobba vidare på samma sätt men försökte bli bättre på att marknadsföra oss. Vi har ansträngt oss, till och med lite utöver vad vi egentligen orkar. Det har med tiden gått sämre och sämre för oss. Det har varit så illa att det inte fanns pengar till att betala ut lönerna kring årsskiftet. Vi visste att det var pengar på väg och då gick en privatperson in och lånade tillfälligt pengar åt oss.”
Gunilla berättar också hur myndigheternas allt högre krav inneburit såväl ökad arbets- och ekonomisk belastning:
”De krävde att ventilationen skulle bytas, sedan dörrarna i det gamla huset. Nu senast har vi fått reda på att brandlarmet måste höras bättre inne på rummen, så det måste vi byta nu.”

När det gäller framtiden och möjligheten att driva gården vidare säger Gunilla:
”Vår förhoppning är att medlemmar, och andra, ska känna ett ansvar för gården och gärna bidra med såväl ideella insatser i form av att exempelvis laga mat eller sköta bokföring, men också genom att stödja ekonomiskt. Det är en förutsättning för att kunna driva gården vidare.”