Samtidens förändring och kyrkans reformation

”Världen blir aldrig som förr!” ”Arbetslivet förändras snabbare än någonsin!” ”Kyrkan måste förändras!” 

Alltings föränderlighet är ett ständigt återkommande tema, och vår tids förståsigpåare lägger mycket tankemöda på frågan.

Vad gäller situationen i kyrkan åberopas ibland att kyrkan är reformatorisk och därmed i sig ständigt måste förändras. Vid ett högtidstal vid reformationsjubiléet 2017 uttalade en progressiv biskop i Svenska kyrkan att ”en viktig sak med vår kyrka är att den hela tiden förändras”. Biskopen likställde förändring med reformation och gjorde det senare närmast till en variant på det sekulära uttrycket ”förändring förnöjer”. En annan biskop anförde i en text några år dessförinnan det latinska uttrycket ecclesia semper reformanda est (”kyrkan måste ständigt reformeras”) och utlade: ”Det handlar om kyrkan som hela tiden är stadd i en pågående reformation.” 

Som konservativt lagd är man skeptisk mot förändring. Hur ofta har inte progressiva förändringar, vare sig det gäller kyrka eller samhälle, motiverats endast med förändringsargumentet, men utan sakargument för övrigt. Ibland har goda och välfungerande ordningar ansetts nödvändiga att förändra, endast för att de är gamla och inte förändrats sedan länge.

Samtidigt kan man inte bortse från att förändring kan vara helt nödvändigt. Reformationen i sig var en förändring som hette duga. De bekännelsetrogna rörelsernas omfamnande av digitala medier har för min egen del varit till stor välsignelse, då jag kunnat lyssna på katekesutläggningar medan jag kör bil.

Syftet med denna artikel är att reflektera över samtidens förändring och kyrkans reformation. När behöver kyrkan reformeras och hur ska kyrkan förhålla sig till samhällets förändring? För att besvara dessa frågor tänkte jag börja i uttrycket ecclesia semper reformanda, för i det begreppets historia framkommer flera intressanta aspekter på frågan.

Ecclesia semper reformanda!

Om man skriver ”ecclesia semper reformanda” i Googles sökmotor föreslår Google, baserat på mina och andras tidigare sökningar, tillägget ”Luther”. Uttrycket – som används i debatten om kyrkans reformation och som genom sin latinska ordalydelse ger intryck av att vara gammalt – användes dock aldrig av Luther eller någon annan av 1500-talets reformatorer. Tvärtom, det ordagranna uttrycket dyker upp första gången i en artikel av den reformerte teologen Karl Barth år 1947.

När Theodor Mahlmann i en artikel 2010 studerade varianter på uttrycket fann han dock rikhaltiga exempel på detta under 1600-, 1700- och 1800-talen. Ett av de tidigaste exemplen är när den lutherske wittenbergteologen Friedrich Balduin år 1610 skrev att ”det är alltid behov av reformation i kyrkan, eftersom fördärvliga seder och läror alltid kommer i vägen”¹. Vidare att den reformerte professorn i Leiden Johannes Hoornbeecks år 1660 skrev: 

”En gemensam uppgift är att reformera kyrkorna till det bättre. Inte att de blir så reformatoriska att vi alltid måste reformera dem – genom vår entusiasm söker vi faktisk också vara reformatoriska och värdiga detta namn.”² 

Martin Luther använde aldrig uttrycket eller varianter på detta. Man kan här ana de tidiga reformatorernas enorma ansträngning att reformationsverket inte skulle kopplas till några nymodigheter överhuvudtaget, liksom deras eskatologiska uppfattning som satte framtidsuppfattningar inom parantes. Däremot noterar Mahlmann att John Calvins efterföljare Hieronymus Zanchi i ett sammanhang beskrev påvekyrkan som reformanda – i behov av reformation – medan den reformerta kyrkan var reformata – redan reformerad och utan behov av reformation.

Vad Karl Barth således gjorde var att han populariserade ett koncept som under lång tid motiverat de reformatoriska kyrkoförnyelseprogrammen. 

I sin 1900-talskontext fick dock begreppet en delvis ny innebörd. Så plockade den romersk-katolska teologen Hans Küng upp begreppet i förarbetena till Andra Vatikankonciliet, och fick också infört i dess bindande dokument att ”kyrkan alltid måste renas” (ecclesia semper purificanda) och genomgå en ”evig reformation” (perenniem reformationem) – dock med det tillägget att kyrkan i sin förändring är bunden av sin tradition.

Den 27 oktober 2019 avslutades i Vatikanen en av påven inkallad biskopssynod om kyrkans utmaningar i Amazonasregionen. Till synoden bjöds in representanter för Amazonernas naturreligioner. En staty över Inkareligionens gudinna Pachamama överräcktes till påven av en representant för inkareligionen, varvid påven välsignade statyn och religionens representant. Statyn bars runt i Vatikanens kyrkor, inklusive Peterskyrkan, och ställdes upp i en kyrka i Rom. Några traditionalistiska romerska katoliker tog visserligen statyn och kastade den i Tibern, men detta fördömdes av påven och det organiserades för statyernas återplacering i kyrkan. I det svenska katolska magasinet Signum återgavs inte händelsen men däremot refererades synoden med orden ”Ecclesia Semper reformanda”. 

Uttrycket används alltså i sina romerskt-katolska, reformerta och lutherska sammanhang på en rad olika sätt, och frågan kan återigen ställas: Vad kan ett bibliskt bejakande av kyrkans reformation, även i förhållande till kyrkans och samhällets yttre förändringar, egentligen innebära?

Reformation och bibelstudiet

Den första fråga som är viktig vid samhällets förändring och kyrkans reformation är bibelstudiet. Reformationens teologer ville reformera kyrkan, eftersom man ansåg att kyrkan hade infört människostadgar – främst inom botområdet och avseende den kyrkliga hierarkin. Dessa människostadgar tillkom genom människans synd och bortvändhet från Gud och hindrade evangeliet att lysa fram i kyrkans förkunnelse.

Någon gång mellan år 1513 och 1515 erfor munken Martin Luther sin så kallade tornupplevelse. Under förberedelserna för sina föreläsningar över Psaltaren närstuderade han Romarbrevets 1 kapitel och 17 vers och fann att den rättfärdighet som det där talades om inte var Guds dömande och vedergällande rättfärdighet, utan den rättfärdighet som ges till den kristne genom tron som en gåva. Här ser vi sambandet mellan en bibelteologisk insikt och kyrkans reformation. På grund av en bibelteologisk insikt ifrågasattes den medeltida romersk-katolska rättfärdig­görelseläran vilket i sin tur var ett argument för att kyrkan i fråga om boten borde reformera sin praxis.

Så går en rak linje mellan att studera, fördjupa sig och återvända till Bibeln, och att upptäcka de områden på vilken kyrkan borde reformeras. Kyrkan är likt ett hem som ständigt måste städas för att inte bli så smutsigt att dess användbarhet och välsignelse upphör. Jag är den förste att framhålla att det finns Jesustroende och verkligt kristna i världens många olika kristna samfund. Men jag tror inte alla samfund är den bästa miljön att leva i som kristen, eftersom inte alla samfund arbetar med detta som en given utgångspunkt.

Här kan också en kontrast mot den reformerta idéen om ecclesia semper reformanda, som refererades ovan, framhållas. Det tycks i den reformerta traditionen ha funnits en idé om att det varit möjligt att uppnå en ecclesia reformata, en reformerad och därigenom fulländad kyrka. På grund av den bibelbaserade realistiska människosyn som präglar den lutherska kyrkan är det svårt att ha denna förväntan. Däremot ber vi och hoppas att vi genom bibelstudiet ska söka de upptäckter i lag och evangelium som kyrkan ständigt behöver. 

Reformation som återvändande

Den andra fråga som är viktig, är av helt annan art: vår historiesyn. En sentens som de lutherska reformatorerna ofta återvände till var Tertullianus ord ”Sant, vad som än är tidigt, förvanskat vad som än är sent.”³

Förändringen skulle inte vara framåtsträvande, utan bakåtsträvande – mot källorna: Jesus och apostlarnas undervisning. Majoriteten av de lutherska reformatorerna drog aldrig denna sentens till den spets att de avskaffade alla historiska traditioner. Tvärtom uppskattades traditionerna mycket och upprätthölls medvetet. Däremot förbehöll man sig rätten att pröva om traditionerna gav stöd åt evangeliet, eller skymde det.

Detta synsätt står dels i kontrast till den romersk-katolska läran som tolkar ecclesia semper reformanda som förnyelse i kontinuitetens tecken, det vill säga där kyrkans tradition har en normativ funktion vid kyrkans förändring. I praktiken innebär den att traditionen, där även Bibeln räknas, har en normativ inspirationsmakt, men att samtidens kyrka kan formulera nya läror så länge de kan återfinnas i kyrkans tradition. Den nuvarande påvens förödande religionsteologi motiveras också genom den tradition som sedan länge rått lokalt i Sydamerika, där den romerska kyrkan i flera länder velat bejaka naturreligionernas praktiker för att vinna lokalbefolkningens stöd.

Synsättet står också i bjärt kontrast till all tids liberalteologi. Denna teologi är inte kristendom i egentlig mening, utan endast ett slags deism (lära om en frånvarande men opersonlig Gud) där samtidens idéer bejakas, men kyrkans uppgift anses vara att erbjuda moraliska och terapeutiska förhållningssätt till de företeelser som man upplever som svåra i någon mening.

Men reformationen kan endast innefatta en uppmaning till oss att eftersträva kristendomens kärna och ursprung, och då går vi till den apostoliska tron och gläder oss över att finna spåren av denna i kyrkans historia – ett återvändande till källorna.

Reformationen och samtiden

Slutligen behöver vi reflektera över hur vi ser på vår egen samtid. Jag uttalade mig ovan nedlåtande om den liberala teologins bejakande inställning till samtidskulturen. Det är naturligtvis inte fel att glädja sig över mänskliga framsteg eller den skönhet som framträder i många mänskliga kulturella uttryck. Men även i det mest fantastiska orkesterframträdande märker man instrument som spelar falskt, till och med försteviolinisten. Det är svårt att på ett grundläggande plan hysa ett positivt bejakande samtidskulturen.

I Johannesevangeliets 17 kapitel säger Jesus att ”Jag är inte längre kvar i världen, men de [Jesu lärjungar] är kvar i världen när jag går till dig” (v. 11) liksom ”de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen” (v. 14 och 16). Av dessa bibelord byggdes för länge sedan talesättet ”i världen, men inte av världen” som på ett pregnant sätt konstaterar att en kristen lever i världen och samtidigt deklarerar att den kristne inte ska låta världen bestämma över henne. ”Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat [de falska profeterna], för hans som är i er är större än den som är i världen.”

Förhållningssättet kan tillämpas på diskussionerna om gudstjänstens utformning och kyrkomusikaliska uttryck. I vår psalmbok sjunger vi utan större kontroverser medeltida psalmer, liksom senare psalmer fram till och med 1900-talet. När det gäller samtidsmusiken blir vi dock ofta splittrade. I en mening är det naturligt. De äldre psalmer och sånger vi sjunger har, om vi nu förenklar, genomgått en utsorteringsprocess och visat sig vara de som står sig. Där är vi på trygg mark. Det har inte de nya sångerna, och som det sjungande folk som Guds folk är, vill vi inte vänja oss vid sånger som skapar felaktiga uppfattningar om vem Jesus är. Säkerligen skrevs till exempel på 1700-talet drösvis med kyrkomusik som inte höll måttet och som vi därför inte behöver sakna. 

Dock måste den kristna tron få uttryckas på varje generations språk, liksom på världens olika tungomål. 

Diskussionen om den nya kyrkomusiken kommer att fortsätta och den fokuserar på de viktiga frågorna, när de nya sångerna baseras på en bibliskt förankrad teologi som både kan rymma lag och evangelium. 

Att gå baklänges in i framtiden

På flera avgörande punkter avviker kyrkans reformationsideal från vår samtids tanklösa förändrings­ideal. Kyrkan studerar Bibeln, förkastar läromässiga ny­modigheter samt konstaterar både att hon lever i världen, men att världen inte äger henne. Någon uttryckte denna inställning slagfärdigt som att gå baklänges in i framtiden. Kyrkan går in i framtiden och analyserar samtidens utveckling, men hon känner sig inte bunden av något annat än sina källor, Jesus och apostlarnas läror.

I princip är nog detta en ekumenisk beskrivning av kyrkans förhållande till samtiden. Om man dock utifrån begreppet ecclesia semper reformanda ska kvalificera den evangelisk-lutherska uppfattningen, som jag inte dolt att jag betraktar som den bästa, innebär den ingen förväntan på att kyrkan i någon tid kan uppnå ett idealt tillstånd, såsom den reformerta uppfattningen förefaller vara. Inte heller ser sig kyrkan bunden av kyrkans senare traditioner då hon söker sin väg in i framtiden. Det är ursprunget som är det intressanta, inte vilken väg man gått därifrån.

Särskilt viktiga platser för att ge kraft i kyrkans reformation har ofta varit institutionerna. Fakulteterna, skolorna och klostren har kunnat ha en stödjande roll för församlingarna och familjerna, där dock de sistnämnda är trons viktigaste tillväxtplats när den tro som överlämnats från de heliga ska överräckas till framtidens generationer av kristna.