Matteus 26:57-75
”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.”
Det är Frälsaren som talar till sina lärjungar några timmar före vi möter honom i den text vi just läste. Petrus hade också dragit sitt svärd och huggit av örat på översteprästens tjänare, Malkus i Getsemane. Då tillrättavisade Jesus Petrus och frågade honom:
”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?”
Det inryms mycket i de orden! Det är som om Jesus sade:
Skulle jag inte följa faderns vilja trots allt lidande det innebär? Skulle jag inte dricka Guds vredes bägare, skulle inte Guds hela vrede över synden, er synd, inte drabba mig? Hur skulle du annars kunna dricka av välsignelsens bägare till syndernas förlåtelse?
Jesus hade tidigare vid upprepade tillfällen sagt att:
”Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.”
Nu står Herren själv inför översteprästen Kaifas anklagad för att ha hädat. När anklagelserna haglar över Jesus och de söker efter falska vittnen som skulle kunna säga något som de kunde döma Jesus till döden för, men de fann inget att anklaga honom för trots att flera falska vittnen trädde fram.
Kaifas blir till slut desperat: ”Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds son.”
Jesus svarar, till synes mycket lugnt, och han vet vad svaret, som också är en bekännelse, kommer att leda till: ”Du själv sade det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln.”
Gud själv hade talat och orden från hans egen mun blev också det som avgjorde saken. Översteprästen river sönder sina kläder och konstaterar att alla hört vad Jesus sa. Nu behövdes det inte fler vittnen! Saken var klar, Jesus hade utgett sig för att vara Gud! Sedan bryter misshandeln ut. De slår och spottar på honom, piskar honom, och det dröjer inte länge förrän han leds till Pilatus och sedan mot Golgata och döden.
Jesus tog alltså det kors som Fadern gett honom och Sonen var lydig sin Far.
Och där sitter Petrus och kan följa det som sker.
Petrus hade lovat att inte lämna Jesus, att inte svika honom, även om alla andra gjorde det. Och Petrus försökte verkligen hålla sitt löfte. Han kunde på ett ogenerat sätt tala om sitt mod. Han vågade också dra svärd och slåss i Getsemane, trots att det fanns romerska soldater där. Han vågade till och med följa med den andre lärjungen in på översteprästens gård. Petrus kan på så sätt verka vara en mycket kompetent och duglig lärjunge, och det var han på många sätt.
Petrus stod där utanför översteprästens gård, och det verkar som att det var hans avsikt att stå kvar där och på avstånd försöka följa vad som skedde inne på gården. Då kommer en annan lärjunge som går och talar med flickan som vaktar porten och för så in Petrus på översteprästens gård. Här sker något märkligt. Lärjungen var bekant med översteprästen och översteprästen borde rimligen känna till att den lärjungen också kände Jesus, han hade också följt med när Jesus fördes in på översteprästens gård.
Flickan vid porten borde därför inte ha utgjort något hot för Petrus. Hon frågar neutralt: ”Är inte också du en av den där mannens lärjungar?”
Ingen anklagelse, ingen misstro. Trots att flera frågar honom, trots att det också finns en annan lärjunge där som översteprästen är bekant med så ser vi ingen antydan till att de vill gripa lärjungarna för att de tillhörde Jesus.
Men Petrus kaxighet var borta, han ljög, han förnekade Jesus. Petrus egen lögn tycks däremot ingjuta lite extra mod i Petrus, han trodde nog att han nu var säker eftersom han lite senare har gått så långt att han står tillsammans med vakterna och värmer sig vid kolelden. Där får han åter frågan om han känner Jesus, men återigen förnekar han Jesus. Då kommer en släkting till Malkus, översteprästens tjänare, fram och säger: ”Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?”
Nu, men först nu, är det faktiskt farligt för Petrus! Återigen förnekar Petrus Jesus, tuppen gol, Petrus gick ut och grät; och Jesus som under tiden hade blivit förhörd fördes nu till pretoriet, till Pilatus och sedan till korset och döden.
Petrus var en mycket modig lärjunge! Han kämpade för Jesus! Han slogs för Jesus! Men det var också i denna iver som han förgick sig och drog sitt svärd! Det var alltså Petrus egen synd gjorde att han inte frimodigt förmådde att bekänna sig till Jesus! Hans egen synd!
Jesus visste att det skulle gå så.
Han visste att han skulle bli förråd, övergiven, förnekad och till och med förbannad av sina lärjungar.
Han visste det!
Det var också en av anledningarna till att han gick mot korset och döden!
Du har kanske också på olika sätt förrått Herren, övergivit eller förnekat honom. Det kanske har gått så långt att du till och med förbannat honom. Du kanske bär på ett ont samvete över något som du gjort eller tänkt. Du kanske också skulle uppleva samma smärta som Petrus om du fick möta frälsarens blick.
Men Jesus kände också då till dina kommande synder. Han visste att han också var tvungen att dö för dina synder hur små och obetydliga eller enormt stora du än anser att de är.
Det är därför glädjande att se att Jesus efter sin uppståndelse kom till lärjungarna. Han hälsade särskilt till Petrus, som förnekat och förbannat, och han visade lärjungarna såren efter korsfästelsen. Och han hälsade dem med frid!
Därför får också vi, oavsett hur det ser ut. Oavsett vad vi kämpar med. Oavsett om vi förbannat Jesus eller om vår egen synd gjort, eller gör, det svårt att bekänna Jesu namn. Oavsett hur synden ser ut vill Herren att vi kommer till honom och bekänner detta. Då vill han också förkunna syndernas förlåtelse och skänka oss sin frid. Sedan visar han oss såren. Men inte bara det. Han räcker sig själv till oss, till dig. Och säger.
Detta är min kropp som blev utgiven för dig.
Detta är mitt blod som blev utgjutet för dig, till dina synders förlåtelse.