Kyrkan i coronatider

Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft skall du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.

Några veckor innan dessa ord uttalades i samband med askonsdagens korstecknande med aska hade olika medier börjat rapportera om det nya virus som smittat och dödat många i Kina. Exakt hur dödlig denna nya smitta verkligen är rådde det mycket delade meningar kring och fortfarande råder det viss osäkerhet. 

Alla sjuka och döda i världen samt alla de samhälleliga konsekvenserna detta medför har med all tydlighet visat på människans dödlighet och samhällets sårbarhet. Länder har stängt sina gränser, skolor har stängts, butikshyllor har tömts då människor hamstrat varor, börserna världen över har gått ner kraftigt, företag tvingas till kraftiga nedskärningar och människor förhindras att umgås som tidigare. Konsekvenserna är alltså mycket långtgående utöver de direkta konsekvenserna som varje enskild smittad får uppleva.

Stora konsekvenser och historiska lärdomar

Konsekvenserna av pandemin har också nått innanför kyrkans väggar. Församlingar har ändrat sitt sätt att fira nattvard, andra har tillfälligt slutat fira nattvard. Några församlingar har också valt att sända sina gudstjänster över internet och uppmanat församlingen att delta i gudstjänsterna hemifrån.

Under kyrkans drygt 2000 åriga historia har flera pandemier dragit över världen med mycket långtgående konsekvenser. Vid flera tillfällen har det också varit just sjuk­domar som fått lokala, eller större, väckelser att bryta fram. Kring 160-talet började smittkoppor spridas i Romarriket vilket med tiden ledde till att 25-30% av befolkningen dog. 

De kristna såg epidemin som ett Guds straff för det hedniska livet. De kunde också klart och tydligt vittna om frälsningen och den kommande härligheten bortom detta liv, mitt i dödens smitta. 

De drog sig inte undan utan stöttade och hjälpte de sjuka. De kristnas vittnesbörd i såväl ord som handling fick allt fler att lära känna Kristus som sin frälsare.
Sjukdomen fick på så sätt visa på såväl syndens realitet som på dess lön, döden. 

På liknande sätt såg kyrkan på saken cirka 1100 år senare när pesten härjade och på sina ställen dödade upp till 30% av befolkningen. Kyrkans budskap var: ”Gör bot och bättring”, eller uttryckt på annat sätt: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft skall du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium. Och det skedde. 

Kyrkan kunde därför, trots pestens fruktansvärda konsekvenser, se den som en andlig välsignelse då människor genom nöden vände sig till Herren och så blev räddade från den eviga döden, om inte nödvändigtvis från den kroppsliga döden.

När pesten härjade i Sverige på 1700-talet fick det också mycket stora konsekvenser. Många dog och av rädsla för att bli smittade var det många familjer som splittrades. Skolorna stängdes och många olika typer av sammankomster förbjöds. När pesten hade kommit till ett hus målades ett tydligt vitt kors på huset. Pestens närvaro medförde därmed att korsets tecken spreds från hus till hus, då som ett skrämmande och varnande tecken. Enligt vissa källor blev konsekvensen av den stora rädslan att omsorgen mellan människor svalnade. 

Också församlingslivet påverkades genom att det gick ut strikta förhållningsregler kring begravningar. Ottesångspredikningarna ställdes också in då det noterats att många i samband med denna passade på att besöka sina bekanta som var sjuka. Några präster valdes ut att endast sörja för de sjukas andliga väl och ve i syfte att tillse att de inte blev utan nådens medel och samtidigt undvika smitta i kyrkan. 

Också gudstjänsterna i kyrkan påverkades. Söndagens högmässor var långa på grund av alla som gick till nattvarden. Då dessa långa gudstjänster ansågs öka risken för smitta infördes på sina håll nattvardsfirande också på onsdagar och fredagar för att både tillse att sakramenten kunde utdelas men också för att möjliggöra kortare gudstjänster. 

Det är också omvittnat om hur det i flera församlingar fanns en stor omsorg om de sjuka. De tog hand om de döda och sörjde för att de skulle bli begravda. De besökte de sjuka och stöttade de sörjande i sorgehusen. Kyrkan stod på så sätt vid frontlinjen av pestens härjningar. Riskerna var uppenbara och medvetenheten om hur smittsam och dödlig sjukdom var rådde det inget tvivel om. Kyrkans stod dock kvar vid sin kallelse.

Konsekvenserna av den epidemi som nu härjar visar inga tecken på att ens närma sig de procentuella dödstal som de ovannämnda epidemierna medförde. Likväl kan denna pandemi, trots allt det onda som den medför, leda till en andlig välsignelse om människor blir påminda om att de är stoft och åter ska bli stoft och omvänder sig och tror evangelium.

Epidemin och synden

Oavsett om denna epidemi är ett straff från Gud på grund av det hedniska levnadssättet, som kyrkan tidigare tänkt i samband med omfattande smittor, eller inte, så finns det anledning för alla kristna att reflektera över vad som sker i vår värld, i vårt samhälle och i våra församlingar. För svensk del tycks det nämligen finnas en gudomlig pedagogik i att låta epidemin slå till med sådan kraft just i fastetiden. Fastetiden är ju en tid för ånger och bot. I kyrkorna har man tidigare på olika synbara sätt i gudstjänstrummet gestaltat hur synden skiljer människan från Gud under fastetiden. De kristna har också betraktat tidigare epidemier som en särskilt tid för bön och bot, liksom fastan också är det. Kyrkorna har då intensifierat sitt gudstjänstfirande, nu har istället många församlingar dragit ner på sina gudstjänster. Det är som om smittan leder till att människor distanseras från Guds ord och sakrament samt från församlingsgemenskapen. 

Förutom att det kan verka som om Herren dragit undan sin skyddande hand är det nu som om flera kyrkor svarar på detta genom att hålla tillbaka Guds ord och sakrament. Guds folk får på så vis sämre tillgång till det enda medel som finns mot synden.

Ser vi på konsekvensen av epidemin så liknar det också på många sätt syndens härjningar och konsekvenser och kan leda fram till samma typ av uppvaknande som epidemin fast på ett andligt plan.

Så länge man kan se på smittan som något som är långt borta och därmed inte innebär något konkret hot mot det egna livet och den egna hälsan väcker det inte någon större oro. När det däremot kommit så nära att hotet uppfattas reellt och påtagligt samtidigt som dess konsekvenser blir uppenbar kan oron väckas till liv. Ser man dessutom sin egen svaghet, att man tillhör en riskgrupp, kan oron övergå till en direkt dödsångest. 

Likheten mellan syndens och epidemins konsekvenser är slående på flera olika sätt, trots uppenbara skillnader. Båda dödar. Epidemin antas ha ett dödstal på mellan två och tre procent och det finns inget botemedel. Dödstalet för synden är hundra procent och då handlar det om evig död, dock finns en medicin som alltid helar (Rom 6:3). Epidemin kommer utifrån och en yttre hygien kan därför delvis minska risken för smitta. Syndens smitta finns inom oss och mot den hjälper ingen yttre hygien (Mark. 7:23). Epidemin kommer sannolikt att med tiden drabba så gott som hela världens befolkning, synden har redan drabbat alla (Rom. 3:23). Krismedvetenheten kring epidemin har blivit så gott som total medan syndakännedomen, trots att den drabbat alla och får långt värre konsekvenser, nästintill helt saknas .

”Det är en katastrof. Det är kört för dem” säger Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, till Aftonbladet den 9 mars i år angående Italiens möjlighet att stoppa smittan. Liknande insikter kring synden och syndens konsekvenser har många vittnat om när Guds lag träffat dem och de inser: Det är en katastrof. Det är kört för mig!

Tvätta händerna

”Tvätta era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er!” (Jakobs brev 4:7-10)

Att ofta och noggrant tvätta sig hör till den basala hygienen som kan minska risken för att själv bli smittad och smitta andra. När det gäller synden gäller det för den kristne att leva i sitt dop genom daglig omvändelse då man ångrar sin synd och vänder sig Herren i bön om, och i förtröstan på, hans förlåtelse. Mot syndens orenhet är det mycket effektivt. Johannes säger:

”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9)

Syndens smitta och sjukdom, ja, själva döden, finns i oss sedan födelsen vilket gör att uppmaningen om att tvätta sig i Lammets blod inte endast gäller när frestelserna är särskilt svåra eller när syndafallen blivit många. Likväl bör man i frestelsens stund än ivrigare söka Herrens ansikte. Den vardagliga yttre hygienen kan därför fungera som en god påminnelse om vikten av att också tvätta sina händer och rena sitt hjärta från synden, och då särskilt flitigt i tider som dessa. 

Var trogen er kallelse

Epidemin som nu fått hela världen att framstå som en smitthärd har fått människor att vidta mer eller mindre desperata åtgärder för att hålla sig borta från smittan. Det har fått sådana proportioner att flera åtgärder som vidtagits, förvisso verkar vara mycket kraftfulla och dramatiska, men saknar effekt. Rädslan för smittan och vetskapen om att det inte finns något riktigt botemedel gör att sådana drastiska men overksamma åtgärder blir begripliga, om än stolliga. Andra åtgärder har däremot varit kloka och verkningsfulla.

Ansvaret som Gud lagt på oss genom våra kallelser gör att familj, släkt, vänner, grannar, arbete och församling inte heller nu får försummas. Här har vi att lära från hur kyrkan agerat tidigare. 

Samtidigt ska vi inte heller låtsas som om allt vore normalt och som om pandemin inte existerade.  Vi ska därför inte i kärlekslöshet agera ovist och utsätta varandra för onödig smitta, vi ska inte heller bortse från det ansvar Herren lagt på oss. 

Istället får vi be om vishet att vara trogen vår kallelse och i dessa svåra tider låta pröva oss för att se om vår tro verkligen är verksam i kärlek (Gal 5:6) och ta orden ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft skall du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium” som Guds direkta tilltal till hela vår värld. I vishet får vi troget sköta våra kallelser i stor frimodighet och påminna oss om att:

Hans trofasthet är sköld och skärm.

Du skall inte frukta nattens fasor,

inte pilen som flyger om dagen,

inte pesten som går fram i mörkret

eller farsoten som härjar

vid middagens ljus. (Ps 91:4-6)

Så kan också denna prövningens tid leda till en andlig välsignelse för oss som enskilda, för vårt land och vår värld.