”Hosianna Davids son!” (Matt 21:9)
Portarna slås upp. En ståtlig gestalt visar sig. En orkester börjar spela, ett svagt men intensivt sorlande. Med högrest huvud träder den blivande regenten in i katedralen. Tusentals ljus sprider ett strålande sken. Diamanter och ädelstenar i gnistrar alla färger. Långsamt och majestätiskt skrider han upp mot katedralens högaltare. Sakta har musiken ökat i styrka och i ett nu brister en stor kör ut i ett starkt jubel: ”Zadok prästen och Nathan profeten smorde kung Salomo.” Den blivande konungen, ännu utan krona, ännu utan spira och äpple, fortsätter oförtrutet genom massorna av folk som trängs kring den oändligt långa röda mattan upp mot högaltaret. Kören fortsätter: ”Och allt folket jublade”. Trumpeterna blåser sina fanfarer. Han hinner inte ända fram förrän kören börja utropa Guds välsignelse över den blivande regenten; det låter som bruset av många stora vatten: ”Gud bevare konungen, länge leve konungen!” När musiken till slut tystnar sätter sig konungen på sin tron och med en vördnadsfull gest tecknar han åt de tusentals i församlingen att sätta sig ner. Kröningen av den blivande kungen för det förenade kungariket kan börja.
Folken på de brittiska öarna har sedan 1700-talet i en nationalistisk yra fått uppleva denna storslagna, stolta ceremoni många gånger.
Men långt dessförinnan, ganska precis 1700 år innan Georg Friedrichs Händels kröningsmusik ljöd för första gången ägde en ännu större kröning rum, med en ännu större orkester och kör. Det hela utspelade sig i Jerusalem inför ögonen på påskfirande pilgrimer, några sorgsna lärjungar, en förrädare, fientligt inställda folkledare och ett hopkok av romerska soldater. Alla utom en av dem var omedvetna om vad som verkligen pågick.
Men bakom den slöja som skiljer oss från den osynliga tillvaron stod furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, hela skapelsen, och beskådade hur portarna till kröningen av den store konungen slogs upp.
Till skillnad från kröningen av den brittiske regenten som är en återkommande ceremoni allt eftersom kungarna eller drottningarna åldras och dör var detta en kröning för alla tider, av en konung som inte bara skulle leva länge utan för evigt och regera inte imperium som förr eller senare skulle falla sönder, utan ett evigt rike. Och den himmelska härskaran sjöng: ”O höge konung, hög för alla tider.
O, konung i det rike som förbliver.”
När de fyra evangelisterna ska berätta om de historiska händelserna i Jerusalem vid vår tideräknings början är det olika saker de tar särskilt fasta på och lägger vikt vid. Men de har alla det gemensamt, att de framhäver att det är som Konungen som intar sin huvudstad, Jesus inträder i den stad där han ska lida och dö. Det är som Konung han lämnar staden efter sin ärorika uppståndelse.
När vi nu står på tröskeln till den stilla veckan (och under de rådande omständigheterna blir det mer stilla än vanligt denna påsk) och alla de händelser som andas sorg, mörker, lidande och död så finns den jublande glädjen hela tiden med. Det var under stor glädje folket under Gamla testamentets tid firade påsken, frälsningen från Egyptens slaveri. Hur mycket mer har vi då inte anledning att under glädje fira den stora frälsningsakten från syndens, dödens och djävulens slaveri?
Försonade med Gud genom korset (Ef 2:16)
Söndagens epistelläsning ger oss två skäl till att jubla över påskens händelser. Den ena är huvudanledningen till allt jubel, själva grundhändelsen, det viktigaste som skulle hända på korset och det ur vilket alla annat skulle härledas. Paulus skriver att både judar och hedningar blev försonade med Gud på korset.
Vad betyder det?
Det innebär att allt det som hindrade gemenskapen mellan Gud och människa togs bort. Människan kan åter träda in i paradiset, in i det allra heligaste utan att förtäras av Guds vrede och helighet. Jesus, sann Gud och sann människa har med sitt eget heliga och dyra blod på det himmelska altaret sonat för människornas alla brott och synder och betalat hela den samlade skuld mänskligheten ådragit sig hos Gud. Guds son har själv tagit straffet och gjort till fylles för alla överträdelser av Guds lag. Men inte bara det. Han har också på ett fullkomligt sätt uppfyllt hela Guds lag, vartenda bud in i minsta detalj. Allt ligger nu färdigt för varje människa, ingen undantagen, att ta emot från den store Konungen. Inte genom egna krafter, förtjänster eller gärningar, men helt gratis, för Kristi skull får du tro på honom och förlita på att Gud är dig nådig och förlåter dig alla synder (Augsburgska bekännelsen art. 4). Och Fadern försäkrar dig att han räknar Kristi fullkomliga lydnad som din lydnad. Den store konungen har inte bara betalat skulden. Han har också satt in en rejäl summa på ditt konto!
Skiljemuren är borta (Ef 2:14)
En av konsekvenserna av det som hände på korset är att skiljemuren mellan det folk utvalde åt sig och alla övriga folk nu är borta. Hedningar kunde komma in på tempelområdet i Jerusalem. Men där fanns en mur som bara judarna fick passerar. En hedning som överträdde den gränsen skulle dödas. Men den är nu nedbruten och hedningarna får medborgarskap i Guds folk.
Nästan 2000 år senare förstår vi inte vidden av detta oerhörda. Men Gud kallar alla sina barn på nytt att försona sig med sina ovänner, att leva i endräkt i Kristi församling och fira påsk, att Gud i Kristus har försonat världen med sig själv (2 Kor 5:19).
Amen.