Påskhögtider kan få många olika utseenden. Den vi nyss har bakom oss kommer sent att glömmas. En kommentar om en annan högtid, som finns att läsa i 2 Krön 36:18, ger ett perspektiv: ”En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid.” Denna högtid har föregåtts av en märklig reformation. Josia var inte mer än åtta år när han tillträdde. Vid 16 års ålder började han ”söka sin Fader Davids Gud”. När han var cirka 20 år började han ”rena Juda och Jerusalem från de utskurna och och gjutna avgudabilderna”. I 2 Krön 34:3ff finns en dramatisk beskrivning av vad som hände. Bakgrunden var också den, att översteprästen Hilkia hade funnit ”Herrens lagbok … given genom Mose” någonstans i templet under det renoveringsarbete som pågick. Detta var säkert en tröst för Josia att den kom fram även om den blev en dom över både honom och hans folk, men en dom som ledde till ånger och omvändelse – och reformation. En starkt bidragande orsak till detta var nog också profeten Jeremias verksamhet, vilken han började när Josia var 20 år. Den unge kungen och den unge profeten stod vid varandras sida. Reformationsarbetet kulminerade i en påskhögtid av ett ovanligt slag.
En påskdröm
Den unge komministern sov oroligt i sin säng. Det var natten före dymmelonsdag, i pandemins tid. Han var olycklig och orolig. Stiftet hade beslutat att ställa in alla stiftets gudstjänster i påsk. Hans mamma arbetade på ett äldreboende, dit smittan hade nått. Hon hade under kvällen på mobilen berättat för honom om en besvärlig hosta. Så började han drömma.
Han satt vid datorn för att skriva ett info-mail till församlingen. Då såg han ett mail från stiftets biskop, ett mail till alla präster i stiftet. Han började läsa, och häpnade. Biskopen berättar, just hemkommen från ett extrainsatt biskopsmöte, om underliga ting. Man hade samtalat om den svåra pandemin, och någon hade lyft tanken, om detta kunde vara ett tecken från Kyrkans Herre. Under samtalet hade det märkliga skett, att den ene efter den andre, den ena efter den andra, såg på varandra. Tårar, förfäran, sorg. Trots att tre av dem sade: ”Ni är inte kloka!” så fortsatte en våg av sorg svepa över de församlade. ”Vi har inte tagit Guds Ord på allvar! Guds vrede vilar över oss!” var nog sammanfattningen av deras bekännelse. Biskopen skrev i sitt mail till prästerna, att biskoparna hade avslutat sitt möte med en mässa. Den kvinnliga biskop som enligt programmet var uppsatt hade bett att få avstå från att celebrera. ”Jag är nog på fel plats!” Den unge komministern får vidare av biskopens brev veta, att man erkänner att man inte stått upp för skapelsetanken, att man inte försvarat de oföddas rätt att leva, inte stått upp för bibliska ordningar för äktenskap och ämbete. Han hann inte läsa färdig. Plötsligt ringde kyrkans vaktmästare: ”Det står säkert mer än femtio människor utanför kyrkan. Du måste komma!” Han gav sig iväg. Framme vid kyrkan mötte han människors angelägna önskan: Kan du hjälpa oss, kan du svara på varför denna olycka går över världen? Har det med Gud att göra? Prästen trodde inte sina öron.
Det som sedan hände de följande påskdagarna var för underbart för att vara sant. Det var inte helt enligt vare sig regeringens eller biskopens bestämmelser om antal eller inställda gudstjänster. Men den ena efter den andra lyssnade. Han hade nog försökt att undervisa bibliskt. Och inte dragit sig för att ibland nämna synd vid sitt rätta namn. Men ofta väldigt försiktigt för att inte stöta sig. Nog hade han talat om Jesu död och uppståndelse – men nu hade han insett vilken kraft som låg i det för de människor som kom till honom i stor oro. I sakristian hade han det ena enskilda samtalet efter det andra, så när påsken var över hade mer än femton personer tagit emot syndernas förlåtelse i den enskilda avlösningen.
Men det var en dröm ….
Gud hade talat
Efter den drömmen var inte prästens liv och tjänst detsamma som förut. Det blev något helt nytt. Frågan om vad Guds ord faktiskt säger blev helt ny. Hans egen ljumma tjänst för Gud blev till syndabekännelse. Kristi död för hans prästsynder blev en levande och befriande verklighet, som satte honom i stånd att våga gå nya vägar. Och fastän det inte blev som i drömmen, så märkte han att människor, som förr hade varit ströbesökare, kom tillbaka. Pandemin hade ett slut och det fanns fler i hans område som började söka Gud – och han hade svar hämtade från Guds ord.
På ett tydligare sätt började han också hålla kontakt med andra präster, som han förr hade hållt ett visst avstånd till, därför att de inte var så väl sedda i stiftet för sin konservativa bibelsyn.
Många är de, som bett att denna påskdröm ska bli verklighet.