Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Kroppens uppståndelse i påsktid

Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro.
Skriven av: Daniel Johansson
Publicerad: 4 maj, 2020

Den som i påskas noggrant följde med i evangelieläsningarna kunde inte undgå att lägga märke till vilken central ställning tanken på kroppens uppståndelse har i vittnesbörden om Jesus uppståndelse. Påskdagens evangelium, i år hämtat från Matteus, proklamerade till oss: Han har fötter! Ja, han har sannerligen fötter! Det är just det som är poängen med vad som vid första åsyn kan tyckas vara en betydelselös detalj: ”Plötsligt mötte Jesus dem och hälsade dem. De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom.” (Matt 28:9)

Enligt samtida uppfattning var spöken och andar fotlösa! Gnostikerna, den grupp som gjorde anspråk på att vara kristna men som förnekade kroppen i allmänhet och kroppsuppståndelsen i synnerhet hävdade att Jesus inte hade fötter. I de gnostiska Johannesakterna berättar Johannes att han gått med Jesus men aldrig sett några fotavtryck efter honom. Men den uppståndne Jesus har fötter man kan ta i. Det är ett avgörande bevis för att det inte bara är hans ande eller ängel som visar sig (jfr t ex Apg 12:15) utan att han är kroppsligen uppstånden.

Det är samma sak som är kärnan i Tomas otro, texten för Andra söndagen i påsktiden i år. Tomas kan inte tro om han inte får konkreta bevis på att Jesus uppstått med verklig kropp: 

”De andra lärjungarna sade nu till honom [Tomas]:
Vi har sett Herren! Men han svarade dem: Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”
(Joh 20:25) 

Tomas har ett mycket grövre språk på grundspråket än vad som framgår av den svenska översättningen. Det är det grekiska verb som har grundbetydelsen ”kasta” som är översatt med ”sticka”. Det finns en nyans av att med energi liksom borra fingret i hålen. Tomas ville verkligen försäkra sig om att det inte bara var andligen Jesus uppstått och samtidigt – det är därför han nämner spikhålen och sidan – den fulla identiteten mellan den Jesus som korsfästs och den som nu visade sig.

Lukas är inne på samma spår och lyfter fram ännu ett bevis för Jesus kroppslighet: 

”Uppskakade och rädda trodde de att det var en ande de såg. … När de i sin glädje och förundran fortfarande inte kunde tro, frågade han dem: ’Har ni något ätbart här?’ Då räckte de honom en bit stekt fisk, och han tog den och åt inför deras ögon.” (Luk 24:37-43)

En ande eller en ängel behöver inte äta och äter inte för den har ingen kropp. I Tobits bok (12:19) förklarar ängeln Rafael att han bara givit sken av att ha ätit under resan han företagit tillsammans med Tobias när han avslöjar för den senare att han inte är någon människa utan en ängel. Jesus bevisar det motsatta när han efter uppståndelsen äter!

Bekännelsen

Bekännelsen till kroppens uppståndelse var i den tidiga kyrkan en av de mest centrala dogmerna, men också en sak man fick lida mycket för eftersom uppståndelsetanken var ytterst kontroversiell i samtiden. Det var inte det att greker och romare inte trodde på ett liv efter detta. Det gjorde nog en majoritet. Men de trodde inte på livet efter livet efter detta! Vägen till dödsriket var en enkelriktad väg. När kroppen väl dött var den död. Återvände själen till jordelivet så skedde det i en helt annan kropp. Man var helt övertygade om att uppståndelse var en omöjlighet. Det är därför inte konstigt att grekerna på Areopagen avbryter och hånar Paulus när han kommer in på uppståndelsen (Apg 17:32). 

När en hel grupp kristna led martyrdöden i Lyon 177, inklusive den man som företrädde Irenaeus som biskop där, tycks det varit just de kristnas tro på uppståndelsen som retat hedningarna. I ett brev beskrivs hur dessa gjorde allt för att beröva de kristna hoppet om uppståndelsen.
De brände deras kroppar och spred askan i floden Rhone. De ville få de kristna att överge sin tro på uppståndelsen: ”Genom att tro på detta har de introducerat en märklig och ny gudsdyrkan och går till döden villigt och glatt. Nu ska vi se om deras Gud är stark nog att hjälpa dem och rycka dem ur vår hand.” Gnostikerna som inte bekände sig till kroppens uppståndelse utan hade en mer gängse syn på livet efter döden tycks inte ha blivit förföljda. Uppståndelse‑bekännelsen var med andra ord ett av skälen till att de kristna förföljdes. 

Ungefär samtidigt, när den hedniske läkaren Galen berättar om de kristna är det två saker han lyfter fram, deras tro på en kroppslig uppståndelse och deras återhållsamhet på det sexuella planet.

Centralt med uppståndelse

De kristna delade med de flesta judarna tron på kroppens uppståndelse. Man trodde inte på ett liv efter döden i allmänhet. Man tycks ha talat ganska lite om att komma till himlen när man dör. Den himmelska tillvaron efter döden, var ett steg på vägen mot den slutgiltiga uppståndelsen. Med judarna delade man synen på två steg mot den slutliga tillvaron. Först döden och det som ligger bakom den, sedan kroppens uppståndelse i en nyskapad värld.  

Uppståndelsen var viktig bland judarna, men inte helt central. Det finns många judiska skrifter som inte nämner den. Men för de kristna var (och är) den helt central. Det talas eller anspelar på den i hela Ny testamentet. Det hänger naturligtvis samman med det helt centrala i den kristna tron: Jesus uppståndelse. I 1 Kor 15 säger Paulus inte bara att vår tro är meningslös om Kristus inte uppstått. Vi missar oftast att Paulus också skriver att tron är meningslös om ingen uppståndelse kommer att äga rum (15:29ff). ”Om döda inte uppstår kan vi äta och dricka, för i morgon dör vi.” (v 32) Det är den med mänsklig kropp uppståndne som vid sin återkomst ska återuppväcka de döda kropparna. 

Förvirring i vår tid

Under den större delen av kyrkans historia har detta i kyrkan varit en okontroversiell lära som alla kristna stämt in i. I dopbekännelsen (den apostoliska trosbekännelsen) bekänner vi tron på carnis resurrectiónem, köttets uppståndelse. Men i vår tid tycks det råda stor förvirring kring vad som menas med uppståndelse. 

En av vår tids favoritpsalmer bidrar till den här förvirringen. Jag tänker på Sv.ps. 313: ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever”. Det är en på många sätt underbar psalm som sjungs mycket under påsken. Den beskriver den personliga glädjen över att Frälsaren lever och att man en dag ska få möta honom som en efterlängtad vän. Både text och en genialisk melodi har bidragit till populariteten. Men en rad i den andra versen tycks direkt strida mot den kristna uppståndelsetron:

Min Frälsare lever, jag vet att han lever. 

Jag honom får möta till sist, 

när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad, 

befriad från ångest och brist.

Uppståndelsen handlar inte om att lägga av kroppen, utan att få tillbaka den och det i bättre skick än den kropp som själen lämnade vid döden. Evangelisterna proklamerar till oss att Jesus uppstod med en verklig, mänsklig kropp. Han vill inte ge något mindre än det till dem som älskar honom. Det är därför vi ber i begravningsbönen: ”När evigheten påsk gryr över jordens gravar, låt oss av nåd få uppstå till evigt liv.” 

För att något minska förvirringen kring det kristna uppståndelsehoppet föreslår jag att vi reviderar den andra versen i Britt G Hallqvists psalm något:

Min Frälsare lever, jag vet att han lever. 

Jag honom får möta till sist, 

när jag har fått åter min kropp som var avlagd, 

befriad från ångest och brist.

0 kommentarer