”Jesus sa: Bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”
Den kristna kyrkan genomgår idag en unik tid och en unik nöd. Över hela världen har det införts mer eller mindre stränga restriktioner på mänskliga friheter och rättigheter för att hindra coronapandemins framfart. Detta påverkar kyrkornas möjlighet att hålla gudstjänst på olika sätt.
I vårt land har – i skrivande stund – inga förbud införts. När denna ledare går i tryck och distribueras kan den saken ha förändrats. I nästan alla (ett fåtal undantagna!) länder är det fortfarande tillåtet att samlas till gudstjänst även om formerna för firandet har anpassats för att tillgodose smittskyddet. Det är en påsktid som ingen annan.
Det ställer frågan till oss: vad är verkligen nödvändigt? Det är i nöden som vår tro prövas. Vad vi tycker är viktigt och oviktigt, nödvändigt och inte.
I alla länder finns det undantag från restriktionerna för det som är nödvändigt; för de samhällsviktiga verksamheterna. Vad är då samhällsviktig verksamhet? Bland dessa återfinns transportsektorn, livsmedelsproduktionen, sjukvården och rättsväsendet. I Sverige har myndighetsföreträdare och politiker uppmanat kristna att inte fira gudstjänster. Samtidigt har Folkhälsomyndigheten aktivt förmått Svenska fotbollsförbundet att ändra sina rekommendationer att ungdomsträning ska ställas in tillsvidare. Att ungdomar håller igång fysiskt är nämligen nödvändigt.
Hur är det då med kyrkans gudstjänster? Är detta nödvändig verksamhet? I staden Louisville i delstaten Kentucky fick den pågående pandemin borgmästaren Greg Fischer att utfärdade ett förbud mot gudstjänster under påsken. Detta även om gudstjänsterna anpassats för att minska risken för smittspridning. Beslutet upphävdes efter en rättsprocess. Rätten konstaterade att ett beslut som förbjuder gudstjänster samtidigt som det tillåter spritbutiker att hålla öppet med hänvisning till nödvändigheten inte är rimligt. ”Om öl är nödvändigt är påsken det också”, konstaterade den federala domaren.
Den bedömningen tycks inte domaren dela med en stor grupp i kyrkans ledning i både Sverige och internationellt. Kyrkor i Göteborg, Stockholm och på många andra städer och orter har utan ett förbud ställt in sina gudstjänster. Under de senaste veckorna har erbjudandet på många platser i Sverige varit att ta del av i bästa fall goda och välproducerade webbutsändningarna och i sämsta fall inget alls.
De taffliga och banala produktioner som vissa församlingar trots horder med anställda kommunikatörer och präster kunnat producera gör vi alla bäst i att glömma.
Internationellt sett har bland annat den romersk-katolska kyrkan över i princip hela västerlandet upphört med gudstjänster eller starkt begränsat dessa. Det betyder att en mycket stor del av världens kristna står utan möjlighet att få del av både allmän och enskild själavård samt att få del av sakramenten.
Inte ens under de värsta kristendomsförföljelserna upphörde gudstjänsterna på detta sätt. Inte ens under pest och världskrig höll kyrkorna stängt. Det kejsare inte kunde förhindra genom dödsstraff har stora delar av den kristna kyrkan accepterat utan att kejsaren ens utfärdat ett förbud.
När man så lättvindigt ställer in blir den brännande frågan: när ska man i sådant fall börja fira gudstjänster igen? Med vilken trovärdighet kan man säga att det i gudstjänsten förmedlas ett nödvändigt budskap om man stänger kyrkportarna innan det ens kommit ett förbud? Man kan bara stämma in i biskop Johan Tyrbergs uppmaning inför påsk: ”Vi kan ställa in mycket, men gudstjänsten behöver vi fortsätta med, särskilt i svåra tider.” Både för den kristna och för kyrkan är söndagen inte en valmöjlighet utan en nödvändighet.
Det är självklart att gudstjänsterna måste anpassas och att folkhälsomyndighetens rekommendationer ska följas så långt det går. Skulle ett förbud utfärdas mot gudstjänster så är det en stor samvetsfråga om vi ska trotsa det förbudet eller inte. Men det är talande vilka som menar att kyrkans gudstjänster är nödvändiga och omistliga och vilka som inte menar att så är fallet.