Vår värld befinner sig i en svårhanterlig kris orsakad av en liten och osynlig fiende, ett virus. Detta har placerat de flesta andra frågor i skuggan i nyhetsmedia senaste månaderna. Krisen har, förutom allt mänskligt lidande, för Sveriges del aktualiserat en bristande beredskap inom flera områden. Förhoppningsvis leder den till att stabilitet, hälsa, fred och mat på bordet inte räknas som en självklarhet framöver utan något som tas emot med tacksamhet när vi har det.
För oss som är övertygade om att det välstånd och överflöd som präglat vårt land inte främst beror på mänsklig förtjänst utan på Herrens välsignelse, framstår den oerhörda bristen på andlig beredskap som allvarligast. I en situation då människor blir så påtagligt påminda om livets skörhet och då döden, som ofta förträngts, blivit ett oundvikligt samtalsämne, skulle kyrkan ha ett avgörande och trösterikt budskap att förmedla. Tragiskt nog verkar de flesta av de kyrkliga företrädare som media vänder sig till endast ägna sig åt egna funderingar och terapi.
Ett exempel är några radioprogram undertecknad lyssnat till där präster varit med i samtal. De har fått riktiga ’smashbollar’ upplagda, som de bara låtit falla till marken. På frågor om hur vi kan hantera döden och vad som ger hopp i rådande situation hördes inte ett ord om Jesus och om hans seger över döden. De svar som har getts har haft helt inomvärldslig karaktär.
Kyrkans kris går alltså långt djupare än inställda gudstjänster. Den handlar om att budskapet i hög utsträckning tappats bort. Det budskap som gör gudstjänsterna angelägna. Det som presenteras har allt mer blivit en spegel av aktuell debatt i samhället. Därmed har kyrkan också kommit att uppfattas som en förmedlare av specifika åsikter, antingen det rört samkönade äktenskap, miljö och klimat, invandringspolitik eller något annat.
Konsekvensen har förstås blivit att människor som på en eller flera punkter tänker annorlunda inte känt sig välkomna. När vi på ett eller annat sätt blir föremål för mänskliga pekpinnar, leder det till att vi tyngs ner, i stället för att bli befriade och upprättade. Vi tänker att vi borde vara sådana, eller tänka som dem, för att passa in.
Något helt annat är det när vi ställs inför Guds ord. När det får tala avslöjar Guds Ande våra hjärtans uppsåt och tankar (Heb 4:12). Vi blir dömda. Men om vi i den krisen får rätt vägledning, leder den till Kristus. (Kris leder till Kristus, titeln på biskop Bertil Gärtners herdabrev). I möte med Kristus blir vi befriade från den värsta bördan: vår synd och skuld inför Gud. Genom Guds nåd får vi också ett nytt hjärta, en ny natur, som älskar Gud och medmänniskan. Guds bud framstår då i sitt sanna ljus, som goda och livsbejakande. Det kan leda till att många tidigare förhållningssätt blir omvärderade, men då inte på grund av moralistiska pekpinnar utan på grund av att Kristi kärlek driver.
Vid betraktande av det andliga läget i vårt land, är det inte långsökt att tänka att Jesus ser det samma hos oss som under sin vandring i Israel:
”När han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: ’Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.’”(Matt 9:36-38)
Eftersom flertalet av prästerna i sin utbildning fått lära sig att misstro Bibeln istället för att lita på den såsom Guds ord, har stora folkskaror blivit vilseledda, härjade och hjälplösa. Desto viktigare framstår bönen om arbetare till skörden! Tänk om den kris vi nu lever i, skulle få vara ett redskap till att avtäcka den djupare andliga krisen. Så att krisen kunde få leda till Kristus!