Inget ont utan att det för något gott med sig, är ett uttryck jag hört ofta nu i coronatider. Många tror att människor nu äntligen förstår att vår livsstil varit fel, tempot för högt, konsumtionen för stor och orättvisorna orimliga. Nu måste vi bara framöver bli återhållsamma, ansvarstagande, givmilda och osjälviska. Bättre människor.
Inte är jag skickad och kunnig att sia om hur människor efter denna virustid kommer att bli, men inte tror jag på en total helomvändning för den stora massan. Visst, det är både en prövningens och omprövningens tid, ovant för de flesta. Säkert sätter det på olika sätt spår i människors livsstil och värderingar, när världen vaknar upp igen och återgår till det normala. Historien har tyvärr visat att människans minne ofta är kort.
Kommer vi ändå att bli fyllda av tacksamhet och förändringsbenägenhet när denna pärs är över? Kommer vi att oftare tacka Gud för allt vi har i vår vardag? Eller kommer vi att falla tillbaka i gamla beteenden när krisen är över?
Jag säger ofta hur vackert och naturskönt jag bor. Aldrig har jag ändå tänkt på det privilegiet så mycket som just nu. Vilken fantastisk förmån! Så oändligt tacksam jag bör vara. Min man, en som är 70-plus, är satt i ’social isolering’, utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Och jag med honom. Men vi både får och kan lätt gå ut i naturen. Rakt ut på ängarna och i skogen runt huset. Så har inte alla det nu. Många bor i lägenhet i städerna och tillvaron blir mer instängd och praktiskt komplicerad på flera sätt. Också att ta sig ut i Guds underbara natur.
Innan något ställs på sin spets är det mycket vi tar för givet. Det innebär inte att vi alltid underlåter att känna tacksamhet för vad vi har, men den innerliga, jublande tacksamheten, där vi tackar Gud för nåden och lyckan, kanske oftare glöms bort i vardagens slentrian.
Det är lätt att lova Gud genom att villkora framtiden. Gud, om du bara låter mina nära förbli friska, om jag bara får behålla mitt jobb, om inte min planering går i stöpet … – ja, det finns mycket att önska – så lovar jag, att alltid tacka dig och bli en bättre människa.
Det kan vara lättare såhär i kristider, att be om en bättre framtid istället för att tacka för det jag verkligen har nu. Det får dock inte förleda oss till, eller betyda att om jag förlorar något av det jag har kan jag vända besvikelsen mot Gud. Det är naturligtvis mänskligt att formulera önskningar till Gud om framtiden, men det är i nuet vi lever och det är just här och nu jag kan försöka vara den jag skulle vilja vara. Inte den jag hoppas på att bli om allt går bra och det går som jag vill.
Så funderar jag i dessa tider, när tiden att fundera äntligen blivit väl tilltagen och naturen är som allra vårvackrast. Det finns så mycket för mig att vara verkligt tacksam för, när jag har det så bra på många vis, jämfört med de medmänniskor som verkligen drabbas hårt på olika sätt. Jag ber därför:
Så hjälp mig Gud, att mitt i viruseländet som pågår i hela vida världen, se det jag kan tacka Dig för i min lilla värld.
Låt mig ta vara på allt det goda, som går att finna i den enkla vardagen, när all tidigare komfort och nöjen inte medges i det nya begränsade livet.
Gud, ge mig tillit så att jag ber om kraft att möta en oviss framtid, genom tron på Dig, istället för skräckslagna böner om vad jag inte vill ska hända.
Gud, hjälp mig vara innerligt tacksam för allt jag har i nutid och låt mig ödmjukt lita på Din kraft och vilja inför en oviss framtid.
Amen.