”Den förlorade sonen” är en rubrik som människor har satt. Den hör inte till bibeltexten men avser att återge kortfattat, vad texten handlar om. Därför har man ibland velat sätta rubriken ”Den återfunne sonen”, ”Den förlorade fadern”, ”De förlorade sönerna” och så vidare. Alla förslagen säger något. Inget säger allt – det gör bara liknelsen i sin helhet.
Det börjar bra …
”En man hade två söner.” Det är gott att ha föräldrar, att ha syskon. Det är det goda utgångsläget i liknelsen. ”Se, det var mycket gott”, konstaterar vår himmelske Fader redan i skapelsen. Men redan världens första brödrapar drabbas av osämja och världens första dödsorsak är inte ålderdomssvaghet utan en annan svaghet: avundsjukan, ett outplånligt virus verksamt i en ständigt pågående pandemi. Avunden kommer fram i liknelsen också.
… men så går det illa …
Den yngre sonen vill göra sig fri och oberoende. Han inser inte att han har fritt vivre hemma. Häftiga horisonter lockar. Vad är Galiléens dammiga landsbygd eller Judéens tröttsamma backar mot boulevarderna och barerna i Alexandria, Efesus eller – Rom! Att be att få ut sitt arv är att på ett sätt säga till pappa: ”Det bästa med dig är att du en gång ska dö.” Så tänkte också den gamle Johannes i inledningskapitlet i ”Stengrunden”, när han såg sin åldrade mor snett över i kyrkbänken. Pengar, pengar, pengar …
En förstfödd hade rätt till dubbel arvslott i förhållande till en yngre broder. Den yngre brodern hade alltså rätt till 1/3 av arvet, 5 Mos 21:17. En far kunde skifta sin egendom redan under sin livstid med olika regler för äganderätt och dispositionsrätt, men judisk vishetslitteratur avråder, Syr 33:19-24.
Fadern i liknelsen går dock sonen till mötes och sonen är inte sen att realisera sin egendom. Med en stinn börs ger han sig av. Allt går att köpa! Allt – utom kärlek. Kärlek kan man bara få. Och det fick han hemma, hemma hos pappa … Fast pappa är så långt borta nu, tänker sonen, och vet inte att pappans blick ändå är nära honom, spanar efter honom på trappan till hemmet, kanske varje dag med handen ovanför ögonen till skydd mot solen och med blicken mot den häftiga horisonten, där gossen försvann. ”Han började lida nöd”, säger Jesus. Egentligen hade sonen varit i nöd ända sedan han var hemma och inte förmådde ta emot sin faders kärlek. Men nu är han helt utan skyddsnät. Han lider nöd. Magen kurrar i kapp med grisarnas grymtande. Och just grisar av alla djur! Han är förnedrad. Den verklighet han ville söka och skapa med pappas pengar har hunnit ifatt honom. Han är fattig, en fattig, syndig människa …
… och så blir det bättring …
Ett talesätt lyder: ”Nöd lär be.” Gud låter något hända i sonen. Han ”kommer till sig själv”, som det står ordagrant. Inte till sin föreställning om sig själv, utan till sig själv, i sitt elände. Att komma till sig själv är en längre resa än att komma hem till far. Men vandringen hem börjar med att han kommer till sig själv. Nu har han ett nytt mål. Han vänder ryggen åt det han räknade som en vinning bortom horisonten och vänder om, hemåt.
Fortfarande har han inte lärt känna vidden av sin faders kärlek. Han tänker inte komma med några anspråk. Han har ju ingen rätt. Han har gjort slut på sitt son-skap och sitt arv. Men kanske finns det en ledig tjänst? Han visste ju hur pappa behandlade sina anställda. Gott nog. Han har lärt sig att bekänna: ”Jag har syndat.” Så enkelt. Som David inför Natan. Som du och jag inför nådens tron. Han vet att han har syndat mot Gud (”himmelen”) och mot sin far. Sonen har fattat den rimliga konsekvensen av vad han gjort: ”Jag är inte värd …” Ännu ser han på ett dunkelt sätt. Han har ännu inte sett sin far ansikte mot ansikte. Han har ännu inte smakat hans kärlek och barmhärtighet. Sonen har gett upp sina anspråk grundade på börd. Men hans pappa har inte gett upp sin ”rätt” till sin son!
… och nu blir det bra …
Har du någon gång i en gudstjänst varit med om att du blivit avbruten av avlösningen innan du hunnit be syndabekännelsen färdigt? Församlingen skulle bli förvirrad och prästen som gjorde något sådant skulle nog få en reprimand. Men det är precis det som händer när fadern kramar om sin son. Mot all värdighet springer fadern mot sonen, kramar om och – kysser honom! Sonens smutsighet och doft kan vi bara fantisera om. Men vad gör det? HAN ÄR HEMMA IGEN! Det som känns är en doft av liv till liv. Liksom för Josef, 1 Mos 41:42, och för Mordokai, Est 8:15, äras den hemkomne sonen med klädnad, skor, ring, fest och glädje.
Hade han förtjänat det? Nej. Däri har sonen rätt: ”Jag är inte värd …” Det är enbart faderns kärlek, längtan och barmhärtighet som tar gestalt. Han har ju fött honom! Gossen är min! Han höll på att förlora sin son, men sonen vände om och kom hem. Sonen är återfunnen och fadern är återfunnen. Kanske först nu lär sonen känna sin far? Kärlekskapitalet var inte förbrukat. Sonen blir inte arvlös.
… men ser alla det?
Storebror anar oråd. Han har heller inte lärt känna sin far. Han räknar också på ett rimligt sätt med att han ju har skött sig bättre än den där, ”din son” (han kallar honom inte ens ”min bror”), och alltså borde ligga bättre till för fest, ring och klädnad. Att inte pappa fattar? Storebror har säkert hört hur det har kwittrats av små fåglar som vetat vad lillebror hållit på med. Ryktena om odågan nådde säkert hem snabbare än lillebror själv.
Storebror talade säkert sanning med sin pappa. Hans sanning var genomsyrad av bitterhet, avund, rättvisetänkande. Men – pappan talade sanningen med sin äldste son. Sanningen är alltid genomsyrad av såväl rättfärdighet som barmhärtighet, det vill säga kärlek.
Hur gick det se´n?
Det vet vi inte. Kom lillebror ut till sin storebror? Gick storebror med in på festen? Vi vet att fadern vädjade till storebror. Det ord som används på grekiska hör ihop med vad Anden kallas, parakletos.
Levde de sedan lyckliga i alla sina dagar? Det tror jag inte, för detta är ingen saga utan Guds Ord. Förmodligen fortsatte helgelsekampen i hemmet.
En sak vet vi …
… och det är liknelsens ärende till oss: Ingen av oss är så präktig och hemmavarande, att Fadern är tvungen att älska oss. Ingen av oss är så usel och bortavarande att Fadern inte förmår att älska oss. Han ger nåd och åter nåd.
Till den som vilse gått ur fjärran ljuder
en röst, som glädje, ljus och frihet bjuder.
Jag vill den följa, vad det kosta må:
Jag vill stå upp och till min Fader gå.
Sv.ps. (1937) 268:3