Vad vilja Socialdemokraterna med sina egna religiösa skolor?

Det första lustiga sammanträffandet

Det var under statsrådet Ardalan Shekarabis förskoletid i Iran som hans motstånd mot konfessionell utbildning grundlades, har Shekarabi berättat. Ett antal män gick in med sten och murbruk och byggde en mur, alltmedan Shekarabi och hans klasskamrater tittade på. Pojkar skulle gå på den ena sidan och flickor på den andra sidan. Precis som med de konfessionella friskolorna i Sverige stod denna händelse i kontrast till en skola där elever ges möjlighet att integreras i samhället, hävdade Shekarabi.

Sedan presenterade civilministern i början av år 2018, tillsammans med statsrådet Anna Ekström, sitt vallöfte: att förbjuda konfessionella friskolor. Ingen huvudman skulle få vara religiös.

Att löftet kom den 13 mars 2018 var dock ett lustigt sammanträffande. Vid regeringens torsdagssammanträde veckan innan, den 8 mars 2018, hade man nämligen tillsatt en särskild utredare som skulle analysera regelverket för konfessionella inslag i skolväsendet. Särskilt intressant var första punkten i kommittédirektivet, utredaren skulle: ”analysera vad som kan anses följa av Europakonventionen, andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och regeringsformen, i relation till konfessionella inslag i skola, förskola och fritidshem, oavsett om huvudmannen är offentlig eller enskild.”

Bara fem dagar innan socialdemokraterna gick till val på förbud, beslutade alltså regeringen – i klartext – om att utreda huruvida förbud över huvud taget harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Och i januari 2020 kom utredaren Lars Arrhenius slutsats: Det skulle vara mycket svårt för Sverige att leva upp till sina konventionsförpliktelser om ett förbud mot konfessionella skolor genomdrevs. Resultatet presenterades vid samma presskonferens som statsrådet Ekström meddelade att regeringen skulle driva vidare för förslaget, vilket påpekades med viss förundran av politiska kommentatorer.

Det andra lustiga sammanträffandet

Ett annat lustigt sammanträffandet gällde vallöftets begränsning. För även om utredningen även inbegrep förskolor och fritidshem, var något förbud av just konfessionella förskolor inte på agendan.

Märkligt kan tyckas, eftersom förskolorna återkommande lyfts fram som ett av de viktigaste instrumenten för integration och värdegrundsarbete. Varför får religiösa – så som argumentet lyder – indoktrinera förskolebarn, men inte gymnasieungdomar? De sistnämnda lär väl vara betydligt svårare att lura in på religionens ”segregerande” väg?

Denna tråd plockade den kristna tidningen Dagen upp i en intervju med Anna Ekström: ”Men religiösa förskolor måste väl vara lika segregerande?” frågade tidningen. ”Det är inte alls säkert. Barn och ungdomar ska ha stor frihet att välja sin religiösa tillhörighet. Aktiva val är något jag förknippar med grundskolan och gymnasiet, inte förskolan”, blev statsrådet Ekströms svar, som ger visst intryck av ”goddag yxskaft”.¹

Man kan nog vrida och vända på relevansen i Ekströms svar. Men jag menar att det egentliga skälet till undantaget i direktivet var något helt annat: det handlar om ­Socialdemokraternas egna ansvar för driften av över 100 konfessionella förskolor runtom i Sverige – de förskolor som drivs med någon av Svenska kyrkans församlingar som huvudman.

Dess antal går inte att säkert fastställa, eftersom ingen statlig eller kommunal myndighet för statistik över dessa. Inte heller Svenska kyrkan nationellt för statistiken, eftersom det är de lokala församlingarna som är huvudmän. Men efter att ha kontaktat Sveriges samtliga 290 kommuner under år 2018 kunde jag konstatera att minst 80 kommuner hade enskild förskoleverksamhet med en svenskkyrklig församling som huvudman, samt att ytterligare minst 15 kommuner gav stöd till barnverksamhet som riktade sig till barn i förskoleåldern (såsom öppen t.ex. öppen förskola och familjecentralsverksamhet). 

Eftersom flera församlingar driver fler än en förskola, och antalet församlingar dessutom är avsevärt fler än antalet kommuner, har jag stannat vid att siffran borde ligga på runt 100 stycken. Samma uppskattning har dessutom Peter Ekman, handläggare för barn- och ungdomsfrågor vid Svenska kyrkan gjort.²

Nu kan det invändas att Socialdemokraterna inte är direkt ansvariga för alla dessa förskolor. I de församlingar där Socialdemokraterna har litet inflytande kan de inte i alla fall påverka om den kyrkopolitiska majoriteten vill starta och driva konfessionella förskolor. 

Samtidigt är det slående, när man går ner på församlingsnivå, att Socialdemokraterna ofta både är den största nomineringsgruppen i församlingen där förskolan drivs, och samtidigt ingår i den beslutande majoriteten. 

Ett slående exempel var i Göteborg där sju församlingar år 2018 drev sammanlagt 15 olika förskolor. I fem av dessa var Socialdemokraterna största nomineringsgrupp, och i två av församlingarna näst störst. I samtliga församlingar satt således (s) med i församlingens styrelse och i tre av församlingarna innehade partiet dessutom ordförandeposten.

Förutom den uppenbara frågan, vad Socialdemokraterna egentligen gör som styrande parti i ett religiöst samfund, kanske någon också frågar sig om det verkligen är församlingars uppgift att bedriva förskolor. Ska inte församlingar fira gudstjänst, bedja och hjälpa utslagna. Vad gör Svenska kyrkans församlingar i välfärdssektorn? Det är här vi når det tredje lustiga sammanträffandet.

Det tredje lustiga sammanträffandet

Just denna frågeställning ovan var nämligen uppe för debatt inom kyrkan kring åren efter statskyrkoskiljandet år 2000. Resultatet blev, bland annat, att Kyrkostyrelsen på nationell nivå beslutade om en utredning som skulle klarlägga gränserna för vad som kunde anses vara en församlings angelägenheter. Orsaken till utredningen var flera, men resultatet blev en genomlysning av alla former av kyrkligt engagemang inom välfärden, däribland förskoleverksamheten. I utredningen SKU 2009:2 Arbetsformer i förändring framkommer bland annat att förskoleverksamheten uppfattas som en möjlighet att få barn till kyrkan (s. 81). Utredningens slutsats i denna del är ganska enkel: 

”Med de förutsättningar som redovisats [finns] inga principiella hinder mot att detta slag av välfärdsrelaterade uppgifter skulle ses som en del av församlingens grundläggande uppgift.” (s. 151)

Resultatet av utredningen blev att kyrkostyrelsen föreslog till kyrkomötet att anta en regel i Kyrkoordningen, det interna regeldokument som reglerar vad församlingar får göra, som klargjorde att församlingar fick bedriva denna verksamhet, så länge den står i förbindelse med församlingens grundläggande uppgift. Och det konstaterade alltså utredningen att den gjorde.

Vid denna tidpunkt var inte Wanja Lundby-Wedin kyrkostyrelsens högste politiker utan en annan social­demokrat, Levi Bergström. Dessutom återfanns bland de reservationslöst beslutande i Kyrkostyrelsen ett annat vanligen förekommande namn i dessa sammanhang: skolborgarrådet i Stockholm 2014-2018, Olle Burell. Burell var under denna tid en högt profilerad motståndare mot konfessionella skolor och har senare förklarat att han inte anser att Svenska kyrkan ska driva förskolor. Han har dock inte, vad det verkar, kommenterat att han deltog i beslutet att tillåta verksamheten såsom ledamot i kyrkostyrelsen.

Tre lustiga sammanträffanden

Vi kan alltså konstatera att samma parti som gick till val på att förbjuda konfessionella friskolor samtidigt beslutade att utreda om de konfessionella friskolorna kunde förbjudas; samma parti som inte ville utreda om konfessionella förskolor skulle förbjudas är själv ansvarigt för över 100 konfessionella förskolor i Svenska kyrkans regi; samma person som i Stockholm var den mest profilerade kritikern av konfessionella friskolor beslutade själv att trossamfundet Svenska kyrkan skulle ges möjlighet att driva konfessionell verksamhet inom välfärdssektorn. 

Det kallar jag tre lustiga sammanträffanden.