Evangelietexten för den här söndagen talar om kallelsen till Guds rike och om vad Gud förväntar sig av den som i Jesu efterföljd har börjat vandra på vägen som leder till Guds rike.
Gud sände, när tiden var inne, sin Son Jesus Kristus till världen för att lära oss och visa oss vägen till himmelen.
Detta hade profeterna förebådat redan flera hundra år tidigare. Och många människor som hörde Jesus tala och såg honom göra under trodde på hans ord och började följa honom, medan andra förargade sig över honom och vände sig bort från honom.
Så är det också ännu i dag. Jesus talar fortfarande till oss, fastän osynlig för våra naturliga ögon. Han kallar oss att följa honom. Han talar i den helige Andes kraft det Guds ord som han vet att vi behöver höra för vår själs salighet, undervisande, tröstande, manande och förmanande. Många har slutit sina öron så att de inte hör Jesus och hans milda röst på grund av världens många gånger öronbedövande brus, medan andra åter har tagit emot det med glädje.
Kallelsen till Guds rike har nått nästan alla människor i vår värld, och många, många är det som har hört Jesu uppmaning: ”Följ mig!” och som har, bildligt talat, vänt sitt ansikte mot Jerusalem och styrt sina steg dit.
Jesus hade en svår vandring framför sig. Han visste det. Och han visste också vilken stor och viktig uppgift han hade i världen, för hela mänskligheten, och därför vek han inte av från denna smärtornas väg, utan fortsatte vandringen ända fram till Jerusalem och Golgata.
Så stor kärlek hade Jesus till oss människor, att han tog på sig lidandet och offrade sitt liv, för att vi skulle få evigt liv. Större kan kärleken inte vara än att man offrar sitt liv för en annan människas skull.
Att vara kristen är att leva som Jesu efterföljare. Ett Guds barns vandring genom livet är inte alltid lätt här i vår ständigt föränderliga och oroliga, gudlösa värld. Ett Guds barn måste lida mycket av oförståelse och spe och hån från världen.
Men vi får vara förvissade om att allt vad ett Guds barn och Jesu efterföljare får uppleva här på livets väg, så har hon en Hjälpare som ser henne och bär henne också genom de svåraste stunderna i livet.
Och när det gäller våra lidanden i livet så är det ju så att de är alls ingenting att jämföra med de lidanden som vår Frälsare Jesus Kristus fick gå igenom. Och allt för vår skull. Honom får vi tacka för att han bär oss och tröstar oss under alla våra svårigheter. Honom får vi tacka för att han påminner oss att den glädje som världen bjuder oss är ingenting jämförd med den glädje som bor i varje Guds barns hjärta redan här i världen, och jämförd med den glädje som väntar ett Guds barn hemma i himmelen då när världens orena kläder har bytts ut mot rättfärdighetens vita dräkt. Då har ofriheten och tomheten i världen, förbytts till en evig glädje och frid.
Men när vi har börjat leva i Jesu efterföljd och funnit den smala vägen som leder dit, då kommer vi att möta mycket motstånd från världen. Vägen kan många gånger bli riktigt tung. Guds fiende djävulen vill inte att någon människa ska följa Jesus, och han vill ställa alla möjliga hinder i vägen för att vi inte ska nå himmelen någon gång.
Sedan gammalt har det sagts att huvudhindren för en sökare är världen, djävulen och det egna köttet. Och inte bara för en sökare, utan också för en kristen under hela hans liv. Paulus hade en erfarenhet som väl inte är främmande för någon kristen människa:
”… det goda som jag vill gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19)
Den onde, Guds fiende, har en stor makt här i världen och han försöker på alla sätt få ett
Guds barn att gå vilse och hamna utanför den smala himlavägen. Han är alltid vaken, och vi har alla orsak att följa Jesu uppmaning till sina lärjungar: ”Vaka och bed, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” (Mark 14:38)
Det är varje kristens erfarenhet.
Men Guds nåd är stor. Ett Guds barn får åter och åter anledning att tacka Gud för den godhet och barmhärtighet som han visar oss. Han hör de ångrandes suckar och förlåter allt som ett svagt Guds barn har fått på sitt samvete och ärligt bekänner.
Gud kommer till oss genom sitt ord och sina sakrament. Han prövar genom sitt ord våra hjärtan och ger oss tröst, undervisning, maning och förmaning, för var och en efter hans behov. Och när ordet har fått verka i våra hjärtan så att det lett till en rätt ödmjukhet och en levande tro, och vi har blivit rätt beredda till det, så är det en stor glädje att få böja knä inför altaret, ensam eller tillsammans med andra Guds barn, och få ta emot vår Herre Jesus Kristus när han kommer till oss i sin Heliga Nattvard.
Tack Gud, för att vi ännu i dag får glädja oss av den stora nåden att vi får tro våra synder, fel och brister vara sonade på Golgata kors och förlåtna i Frälsaren Jesu namn och blod.
Denna Guds stora nåd räcker till för alla som har hörsammat Jesu uppmanande ord: ”Följ mig!”
Amen.