Man kan skriva mycket och länge om gudstjänsten med alla dess aspekter, dess gestaltning och så vidare. Den nytestamentliga gudstjänsten har inte alltid sett exakt likadan ut. Vissa saker har tillkommit, andra har tagits bort. Det finns nationella och regionala varianter, språken varierar och ordningen av de olika momenten kan skifta något från en tid till en annan. Men de stora dragen och de stora hållpunkterna är desamma. Och gudstjänstens väsen, vad den är (mötet med HERREN själv) och vad den gör med oss (fäster våra ögon på HERREN och bevarar oss i Kristus), det är detsamma genom hela kyrkans historia. Det är de här aspekterna vi nu ska fokusera på:
Namnet
I FADERNS, SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN. Så inleds varje gudstjänst. Här börjar det. Här är utgångspunkten, i HERRENS eget namn. HERRENS namn är ingången till hela gudstjänsten. Och det ger också en påminnelse om vår egen ingång i den gudstjänstfirande gemenskapen, vårt dop. När HERRENS namn initialt uttalas och församlingen i samband med det gör korstecknet, är det en påminnelse om att vi är döpta i detta namn, till honom som är Fader, Son och Ande. Och som vi såg i förra artikeln är det så, att där HERRENS namn är, där är HERREN själv (2 Mos 20:24; Neh 1:9; Jfr. 1 Kung 8:29; 2 Krön 7:16; 33:4, 7; Hab 2:20). Och Jesus säger att ”där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).
Här finns paralleller både till templet i Jerusalem, tabernaklet, och Mose möte med HERREN på Sinai berg. HERREN steg ner för att möta Mose på berget, och HERREN stiger i vår gudstjänst ner för att möta oss (2 Mos 19:20).
Syndabekännelse och avlösning
Mose gick på HERRENS kallelse upp för att möta honom på berget (2 Mos 19:20) och vi kommer i vår gudstjänst till samme HERRE för att möta honom. HERREN har kallat oss och vi har responderat på kallelsen. Han har döpt oss och vi är där. Men när HERREN i sin helighet och rättfärdighet stiger ner till oss har vi egentligen bara en sak att göra, bekänna vår synd och be om förlåtelse. För HERREN är helig, rättfärdig och en förtärande eld (Heb 12:29). Ingen synd och ingen syndare kan överleva honom, bara den som är förklarad rättfärdig i Kristus (Rom 7:24-25). Vår första respons på att HERREN kommer till oss är därför att vi erkänner vår synd, vi ångrar den, och vill inte längre ha med den att göra. Vi instämmer i Petrus ord ”gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa” (Luk 5:8). Petrus visste att synden inte tål HERREN som är helig. Men Petrus visste också, och fick själv erfara, att han inte ville att HERREN skulle gå bort ifrån honom. Han ville inte skiljas från honom. För ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord […] du är Guds Helige” (Joh 6:68).
På samma sätt vill inte heller vi skiljas från honom. Vi vill hellre skiljas från synden för att kunna vara hos HERREN. Därför böjer vi våra knän och erkänner synden som synd, ångrar den och ber att Fadern i nåd skulle förlåta oss, för vår frälsares Jesu Kristi skull. Vi griper tag i HERRENS alla löften om förlåtelse i Kristus, och ställer i tron fram Kristus framför oss och gömmer oss i honom. Vi flyr till Kristus och ber att Fadern skulle se på Kristi rättfärdighet och försoning för vår synd och inte på oss, sådana vi är i och med vår synd.
Och då hör vi orden, de ljuva orden ur prästens mun som nu är riktad emot oss: ”Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag, dina synder är dig förlåtna i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.”
Det här är en av gudstjänstens absoluta höjdpunkter. När prästen står där och uttalar orden med upplyft hand får du se på honom så som den Kristi tjänare han är, när han likt Mose som upphöjde kopparormen i öknen, nu upphöjer löftet om syndernas förlåtelse i Kristus, och tillsäger dig det så att det faktiskt nu är ditt. O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona.
Som respons stämmer hela församlingen in i ett visshetens ”Amen”, för när HERREN har talat, så är det så som han har sagt. Och det är i sanning HERREN Jesus Kristus som talar till oss genom hans tjänare prästen. ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig”, sade Jesus till apostlarna och i förlängningen alla i ämbetet efter dem (Luk 10:16). Och det som HERRENS tjänare, och därmed HERREN själv nu säger, är att du som ber om förlåtelse är förlåten.
Mönstret från Gamla testamentet märks igen. Riten är verksam. Riten förmedlar det den symboliserar. Den rituella tillsägelsen av förlåtelsen förmedlar och är en faktisk förlåtelse.
Tack
Det finns inget högre och härligare än att ha sina synder förlåtna. För de synder som är förlåtna, de finns inte mer. Den synd som är förlåten av HERREN är överskyld med Kristi blod. HERREN ser inte längre den synden, han ser bara den förlåtna människan, sådan hon är i Kristus. Och han ser inte heller någon av åklagarens anklagelser mot henne, för allt är förlåtet och överskylt med Kristi blod. Och det HERREN inte ser, ska inte heller vi se.
Och vår respons på allt detta, HERRENS överskylande, förlåtelse, nåd och barmhärtighet, är vårt ödmjuka tack. ”Käre Fader i himmelen, vi tackar dig för syndernas förlåtelse, genom Jesus Kristus vår Herre.” Och igen, ett visshetens ”Amen”.
HERRE förbarma dig
Sedan fortsätter vår respons till Gud, genom att prästen – som sedan tackbönens början står vänd mot altaret och leder församlingen i bönen till HERREN – stämmer upp Kyriet, HERRE förbarma dig, med ett trefaldigt ”Helig”: Helige HERRE Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige frälsare, du evige Gud förbarma dig över oss. Och församlingen stämmer in i bönen med ett trefaldigt ”Herre förbarma dig”: ”Herre förbarma dig över oss. Kriste förbarma dig över oss. Herre förbarma dig över oss.”
Varför ber vi om HERRENS förbarmande här, när vi precis tagit emot förlåtelsen? kan man ju undra. Svaret är att HERREN är flerfaldigt förbarmande. Det förbarmande som vi här ber om är inte ett förbarmande över syndaren som leder till förlåtelse, utan ett förbarmande över den redan förlåtna, för livet i stort och all tänkbar nöd. Så att hon ska förbli i honom på den smala vägen och gå på den och inte synda mer (jfr. Joh 8:11).
Sedan inleder prästen lovsången genom att upprepa änglarnas sång under julnatten: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar.” (Luk 2:14). Och församlingen ställer sig upp och stämmer in i lovsången för dagen och prästen leder sedan dagens kollektbön som sammanfattar gudstjänsten så långt.
Läsningen och förkunnelsen av Guds ord
Sedan är det dags för ett av gudstjänstens huvudmoment, Ordets gudstjänst. Dock inte så att Guds ord inte funnits med i gudstjänsten förrän nu. Tvärtom. Guds ord är det som genomsyrar hela gudstjänsten. Gudstjänsten består egentligen av Guds ord, i alla dess former, läst, hört, förkunnat, bett och i sakramenten. För som vi antytt ovan är också mycket av bönerna i praktiken direkta citat ur Skriften. Vi svarar på HERRENS ord med Andens i Skriften givna ord. Så Guds ord introduceras inte nu för första gången i gudstjänsten. Däremot är det nu ett särskilt fokus på läsningen ur Guds ord, ur Bibeln den heliga Skrift.
Denna delen av gudstjänsten består generellt av tre läsningar ur Skriften. En ur Gamla testamentet, en ur Nya testamentets brev (epistelläsning), och en ur Evangelierna – ibland beds eller läses här även en psaltarpsalm. Efter läsningen ur Gamla testamentet och Breven responderar församlingen med ”Gud vi tackar dig” och efter att ha hört Evangeliet säger vi ”Lovad vare du Kristus”. När vi hört Guds ord blir responsen igen ett tack och lov. Detta även om det är den tyngsta domstext som just lästs. För hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet (2 Tim 3:16). Och det är detta som sker i predikan, utläggningen av Skriften.
Trosbekännelse och förbön
Om allt fungerar som det ska har vi i predikan fått just undervisning, bestraffning, upprättelse i Kristus och fostran i rättfärdighet (2 Tim 3:16). Kort sagt en själavårdande tillämpning av den lästa texten. Och responsen på det är att församlingen ställer sig upp och stämmer in kyrkans tro som ju kommer av predikan i kraft Guds ord (Rom 10:17). Vanligen används den Apostoliska eller den Nicenska trosbekännelsen, som sammanfattar hela den kristna tron.
Därefter ber församlingen kyrkans allmänna förbön. Som präster i det allmänna prästadömet (1 Petr 2:5, 9; Upp 1:6, 20:6) bär vi fram våra böner för oss själva och världen med mera i enlighet med orden i 1 Tim 2:1: ”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning” och så vidare.
Nattvarden
Nu är vi framme vid gudstjänstens andra stora huvudmoment, nattvarden. Om de inte står på altaret från gudstjänstens början, bärs nu bröd, vin och ibland vatten, fram till altaret, helt i enlighet med Justinus beskrivning (Apologi 1 kap 67). Församlingen reser sig upp, prästen leder i bön och hela församlingen, både i himmelen och på jorden, stämmer in i ännu ett trefaldigt ”helig”. ”Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” Sedan fortsätter prästen med lovsägelsen, ber att Anden ska helga gåvorna och sedan är vi framme vid instiftelseorden (Matt 26:26-28). Nu riktas hela församlingens blick mot altaret och vi förblir stående, eller faller på knä i vördnad och förundran för mysteriet som nu sker.
Flera offer, våra böner, vårt tack och vårt lov har vid det här laget burits fram flera gånger under gudstjänsten. Men nu är det dags för alla offers offer, Kristi Jesu offer. Inte så att Kristus offras på nytt i varje nattvard (Rom 6:10; Heb 7:27; 9:12, 26; 10:10), men samma Kristi kropp och samma Kristi blod som hängde och utgöts på Golgata kors, är nu i och med konsekrationen tillstädes på altaret. Här upphör allt förnuft, det fattar inte mer. Här är bara plats för tillbedjan, bävan och djup innerlig glädje. Och med blicken fäst på altaret och de konsekrerade elementen säger församlingen inför detta trons mysterium: ”Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet.”
Sedan riktas bönen igen till Fadern, exempelvis så: ”Helige Fader, vi firar denna måltid till åminnelse av din Sons lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Vi ber dig, se till hans fullkomliga och eviga offer, genom vilket du försonat världen med dig själv. Här ber vi att Faderns skulle se på Kristus, Lammet på altaret, och se på oss genom honom. Här är något oerhört. Genom prästen, Kristi tjänare, bär Kristus fram sig själv på altaret, och Fadern ser på Kristus på altaret, och genom honom på alla där församlade. Och prästen fortsätter: Genom honom [Kristus] och med honom och i honom tillhör dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet. Församlingen instämmer igen med sitt ”Amen” som fortsätter in i Herrens bön, den bön som Herren själv lärt oss att be. Och vad är mer passande än att be just den bönen han själv lärt oss att be, när han själv är där på altaret? Så ber vi, ledda av prästen, genom Kristus till Fadern.
Därefter bryts brödet och också den mellanmänskliga dimensionen, både i himlen och på jorden, blir tydlig när vi säger att vi alla, fastän vi är många, är ”en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”, det vill säga en och samme Kristus.
Därefter vänder sig prästen om så att han står vänd mot församlingen och tillsäger församlingen HERRENS frid. För där Kristus är, där är i sanning Kristi frid (Joh 20:19). De som fallit på knä ställer sig nu upp, och de som stått upp förblir stående, och hela församlingen stämmer in i O Guds Lamm. Här är Kristus verkligen i centrum. Kristus på altaret, tillbes och upphöjs av hela församlingen, både på jorden och i himlen. Änglar och helgon, alla heliga genom alla tider stämmer in i lovsången till Lammet och ber igen om förbarmande. ”O Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss. Ge oss din frid.”
Om prästen inte gjort det under O Guds Lamm, så upphöjer han nu sakramentet och säger med Johannes Döparens ord till församlingen: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” Och sedan inbjuds församlingen att ta emot sakramentet. Den här delen av gudstjänsten, själva mottagandet av Kristi kropp och blod, är en ny höjdpunkt i gudstjänsten. Förlåtelsen som här förmedlas är om möjligt ännu mer konkret än tidigare i avlösningen. Då tillsades vi syndernas förlåtelse av Kristus genom Kristi tjänare prästen, och den tillsägelsen räcker hela vägen in i evigheten. Men som om det inte vore nog kommer nu Kristus själv till oss, hans kropp och hans blod. Vi får rent konkret, men på ett för förnuftet obegripligt sätt, syndernas förlåtelse, liv och salighet lagd i vår mun och på vår tunga (Joh 6:47ff). Kristi kropp och blod, för dig utgiven och utgjutet. Till detta kan vi bara instämma i ett stilla och visst ”amen” som efter kommunionen följs av hela församlingens tack och lov och ett trefaldigt rungande halleluja!
Slutligen tillsäger prästen församlingen HERRENS välsignelse i FADERNS, SONENS och DEN HELIGE ANDES NAMN. Och igen instämmer församlingen med sitt ”amen” och den avslutande psalmen sjungs.
Sådan är i stora drag den gudstjänst som firas i dag. Gudstjänstens väsen är mötet med HERREN själv, hans löfte, förlåtelse nåd och barmhärtighet. Det löper som en röd tråd genom hela gudstjänsten och har sin början i HERREN själv, HERRENS heliga namn. Och gudstjänsten firas sedan i en slags vågrörelse med olika höjdpunkter, där HERREN kommer till oss och ger oss av sin mångfaldiga nåd genom Guds ord i alla dess former. Däremellan ger vi HERREN vår synd, vårt tack, vårt lov och vårt ”amen”, ända till gudstjänsten slutar som den började, med att HERRENS namn läggs på oss.
Styrkta, befästa och bevarade i HERREN, kan vi med blicken fäst på honom sedan gå ut i världen och ge fridshälsningen och barmhärtigheten vidare till människor vi möter. Kanske lyser då Kristi frid igenom på ett sådant sätt att människor i vår närhet vill ”smaka och se”. Och när helst det sker finns gudstjänsten där, precis som alltid, för oss och för alla, igen och igen, för att HERREN genom den ska få frälsa, helga, befästa och bevara oss, med varandra, hela kyrkan, och med HERREN själv, nu och alltid och i evighet.